En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

söndag 12 januari 2014

För Tristan och andra barn.

Tidigt efter olyckan ringde Lars Klint från kvp/expressen upp mig.
Han presenterade sig respektfullt och ödmjukt.
Inte alls som de andra journalister som ringt eller mailat.
Lasse stack ut från mängden direkt.
Han utstrålade värme, medmänsklighet och ärlighet.
Jag tackade vänligt nej till en intervju då, men kände starkt, att honom ska jag inte släppa.
Vi bestämde oss för att ha mailkontakt, för att en dag sen om jag var redo, göra ett reportage och om inte var det helt okej också.
Lasses mail under de senaste 1 1/2 åren har kommit som små guldstänk, precis när dom har behövts som mest. Innehållet alltid lika mycket omtanke och värme. Ibland någon dikt och en dag damp en safta/sylta-bok ner i brevlådan.
Nästan varje dag har han läst min blogg.
Och uppmuntrat mitt skrivande.

Så kom dagen då jag var redo för att göra ett reportage.
För Tristans skull, för vår skull och framförallt för andra barns skull.
Lasse hakade på direkt, och kom hem till oss två dagar senare, med fotograf, en god fläta och några av mina favorit-tidningar.

Vi möttes i dörren med kramar och leende.
Inga krusiduller.
Inga konstigheter.
Helt naturligt.
Vi tog några bilder med Tekla, innan hon gick in till Sannlyckes, bästa grannarna❤️

Vi berättade vår historia, för Lasse.
Det finns så mycket mer...
Men så mycket tid och ork har man inte inte.

Jag fantastiskt nöjd med Lasses skildring av vårt öde, vårt liv och det som hänt oss.
Det är vårt liv, målat med hans pensel.
Perfekt!

Lasse - tusen tusen tack!
Till Stefan som tog bilderna vill vi också skicka ett stort tack.
Vilken proffsighet och styrka att komma in som fotograf, lyssna till en sån historia och ändå se till att göra ett så bra jobb.

Varför då?
Varför var vi redo?
Varför ville vi detta?

Vi vill visa upp vår älskade onge, som vi är är så stolta över.
Du kunde inte hjälpa det, hjärtat.
Du var bara ett barn.
Ibland glömmer barn av saker, i upphetsning kring att i tankarna vara på ett annat ställe redan.
Tristan var otroligt väl trafik-tränad.
Barn och säkerhet, vår prio ett. Och där gäller total nolltolerans.

Vi vill med vår historia berätta att det trots det händer olyckor. Och att man aldrig, aldrig kan veta hur, när eller var.
Och det händer på en sekund!
Något man absolut inte är beredd på.

Vi skulle bara handla, sen hem och laga middag.
Istället hamnade jag på spåret, liggandes över mitt döda barn i regn, blåst och totalt övergiven.

Men visst ökar man oddsen, genom att höja säkerheten. Något som vi ser föräldrar slarva med hela tiden.
Ja, det gör mig såklart arg och ibland jävligt bitter, eftersom vi var nitiska med säkerhet.

Sluta slarva!
Var mer med era barn, lek med dom, sitt på deras rum, läs, spela spel, var ute tillsammans och låt dom vara med.
Ni har fått dom som en gåva.
Det största i livet.
Älska, respektera och uppskatta dom.
Ha roligt tillsammans, stäng tv:n och lägg bort ipad och telefoner.

Det var en måndag...och vi skulle bara hem och laga mat.
Istället tvingades jag ta farväl och åker hem utan mitt barn.
Min stjärna.
Mitt allt!

Jag lever inte i ånger eller i skuld gentemot Tristan. Han har alltid fått all vår tid, alltid varit med, vid antingen matlagning eller snickeri-grejs i garaget.
Vi har alltid och älskar fortfarande honom med hela vårt väsen och förmåga.

Men, jag kommer alltid att tycka att jag misslyckades som mamma och att det är mitt fel att han är borta.
Jag skulle sagt "nej" den dagen. Jag skulle låtit pappa handlat.
Jag skulle...
















































Omtumlande dag, med mycket uppmärksamhet.
Både så himla tacksam, men oxkså så tgött!

18 kommentarer:

  1. Hej!
    Jaa. Jag vet inte hur jag ska börja.. Såg reportaget i tidningen, och tårarna var ett faktum.
    Vad starkt av er att kunna berätta. Genom texten, och dina blogginlägg kan jag känna kärleken till er Tristan, och kan jag göra det, enbart via dator, lovar jag att Tristan kan känna den upp till sin himmel!
    Va rädda om er! <3
    //Emma

    SvaraRadera
  2. Hej Sophie! Tycker ni är så enormt starka och modiga som vill dela med er av ert liv och den ofattbara tragik som ni måste slåss med. Jag är så sorgsen för det ni får gå igenom men också så imponerad känns som fel ord, men inget annat ord kommer till mig just nu… Artikeln kändes superfin och fint skriven. Kram till er och familjen!

    SvaraRadera
  3. Ville bara lämna ett avtryck, jag läste artikeln och kunde inte låta bli att fälla tårar. Det finns inte ord och jag vet inte vad jag ska skriva, men jag beklagar stort.

    Stor kram

    SvaraRadera
  4. Satt igår morse och bläddrade på telefonen och läste nyheterna och kom neråt på sidan och läste eran berättelse som Lasse skrivit. Tårarna rann och jag bara kände det här måste jag läsa mera om, inte för nyfikenhet men för att få en en men förståelse för livet och inte ta allt för givet, som man ibland/ofta gör. Kände vell en viss, får jag läsa det här eller har jag med det här att göra jag känner ju inte er. Men tog mod till mig, googlade och gick tillbaka i din blogg och läste och grät. Din enorma kärlek till dina barn som bara lyser igenom, bilderna som lyster igenom med den kärlek till dem. Jag har fått mig både en och två tankeställare och från det jag läst och bara känner, jag skall visa mera vad jag känner och tycker och visa dem mera att jag älskar dem, det finaste vi har och en gåva. Förstår att det är en bottenlös sorg och tomhet.
    Ta hand om er! Styrke Kram. från Jenny

    SvaraRadera
  5. Jag hittade hit via en vän som hade länkat till ert reportage. Jag är så fruktansvärt ledsen för Er skull. Det finns inga väl valda ord jag kan komma på att skriva mer än att jag önskar så att jag kunde ta bort dina tankar om "tänk om".

    Jag har själv mist min son, 4,5 månad gammal hittade jag honom livlös i sin säng pga. att hans läkare givit mig order om att sluta ge honom sin medicin. Jag ifrågasatte läkare många gånger då jag ansåg det vara fel men fick till sist lita på denne person och göra som den sa, det låg inte i min makt tyvärr. Det tog bara någon dag så hittade jag honom livlös.

    Det jag ville säga med det här är att jag känner med dig och jag vet hur hemska tankarna kan vara. Jag grämer mig än idag för att jag inte var vaken den natten, för att jag slutade ge honom sin medicin även fast jag kände i magen att det var fel :(.

    Jag vill på något sätt inte jämföra våra historier mer än att vi har förlorat varsin son. All styrka till dig och din fina familj <3.

    SvaraRadera
  6. All kärlek till er! Vilket helvete ni måste leva i, det är ofattbart och mitt hjärta gråter med er, i all själviskhet egentligen, för man önskar ju verkligen att man aldrig någonsin kommer att behöva uppleva det ni har gjort... Att ni fortfarande står fast på jorden är helt sjukt, och jag hoppas att ni känner stolthet över att ni klarar av att leva vidare, att ge Tekla allt hon förtjänar, alla hade inte klarat det... Varma kramar från en i världen, som känner med er... Oändligt sorgligt

    SvaraRadera
  7. Tänker på er och det fruktansvärda ni måste gå igenom. Mycket kärlek till er!

    SvaraRadera
  8. Tusen tack för att ni orkar dela med er av historia o dela er sorg med oss. Så många tårar jag fällt för er och så många gånger du påmint mig om att leva i nuet o i stunden. Att pussa o krama barnen en extragång o bara vara med dem. Tack❤️

    SvaraRadera
  9. Till dig o din familj..!
    Jag har hittat hit efter att läst artikeln i tidningen, som berörde mig mycket! Aldrig ska du känna att det var ditt fel att det hände..en olycka kan hända så snabbt! Det var en fin o sorglig artikel om vad som hände. Vill sända många varma tankar till er i denna bottenlösa sorg! Glad o läsa att ni har många axlar o luta er emot!

    SvaraRadera
  10. Hej!

    Läste artikeln i xpressen idag, och en vän länkade till din blogg. Jag har en grupp för oss som mist våra små, och skulle du vilja va med oss och få stöd, eller bara läsa vad vi andra skriver, så är du varmt välkommen <3 Kontakta mig genom fb; https://www.facebook.com/jennycstang ifall du känner att du vill/orkar <3

    Massa kramar, och tack för att du orkade va med och göra artikeln. Vi behöver synas så sorgen inte är lika tabu, och så våra små änglar får fortsätta leva vidare i minnet <3

    SvaraRadera
  11. Fina fina du, du hade ju inte facit!! Du kunde inte veta...Jag hoppas att du en dag kan slänga skulden från dina axlar och se på ömhet o kärlek på den som du var den där dagen. Samma kärleksfulle mor som du alltid varit o är. En olycka händer så fort. Skulden är den mest tröttande och förtärande känsla som finns. Har själv brottats med den då min sambo o barnens pappa tog sitt liv i samband med vår separation. Önskar av hela mitt hjärta att du slipper känna skuld en dag! Du kunde inte veta....Kram <3

    SvaraRadera
  12. Har precis läst om den fasansfulla olyckan med din pojke. Jag är väldigt rationell men det här grep tag i mig. Beskrivningen av Tristan på spåret gör mig iskall och muntorr. Jag känner så otroligt mycket med dig. Önskar dig allt gott i framtiden. Tristans död var inte ditt fel, inte hans fel och inte tågets fel. Kramar/Kristina

    SvaraRadera
  13. Hej Sophie!

    Jag känner inte dig och kan inte föreställa mig vad du och din familj tvingats gå igenom...tyvärr är människan hemsk och av nån oklar anledning ser vissa nöje i att anklaga och skuldbelägga...i just ditt fall tror jag att det är folk som inte har barn själva. Men dom var inte där, dom vet inte vad som hänt. Inte jag heller.
    Men barn är oförutsägbara ibland och det var inte ditt fel, inte hans heller. Jag tror att du och din man är underbara föräldrar, och jag är ledsen för vad ni behövt gå igenom...önskar er all lycka i framtiden <3

    Kram Jessica

    SvaraRadera
  14. <3 du e en fin mamma o du har en fin liten familj <3

    SvaraRadera
  15. Läste precis. En bra skriven artikel men hemsk artikel. Lider så med er alla. Styrka till er!

    SvaraRadera
  16. Hej! Läste om er historia i kvällsposten och jag minns så väl när detta inträffade. Så fruktansvärt olyckligt. Önskar att just sånt här inte kunde ske, aldrig nånsin fick drabba en enda familj! Känner att jag inte kan hitta ett ord som täcker de känslor jag känner för er situation.Tänker bara att de besluten du tog den dagen, de kändes helt rätt just då, och då var det ju inte fel. Vem kan tro att något sådant fruktansvärt plötsligt skall ske? Önskar er allt det bästa som ni kan få i livet, att ni orkar kämpa vidare tillsammans med er fina dotter och tankarna på er son snart bara ska fylla er med värme och kärlek av alla de minnen ni lyckades få. Det kan ingen ta ifrån er! Styrkekramar från Katarina

    SvaraRadera
  17. Jag älskar dig. jag är så tacksam. Har själv en son som är född dec 08.. Din blogg har gjort att jag blivit tacksam för varje stund jag får med honom, och jag vet att allt kan hända närsomhelst. du har förändrat våra liv. Tusen tack <3 <3 <3 /Anna-Pia

    SvaraRadera