En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 13 mars 2014

Paket till Tekla från Blöjbudet!

Tekla fick ett paket igår från blöjbudet.
Hon är så söt, hon blir glad för alla paket, spelar ingen roll vad dom innehåller.
Klart, hon älskar ju välling, den go-ongen! Och det fanns i paketet, och smoothies från Ella's kitchen, som också står på hennes favoritlista.
Så det var ju populärt!

Både vi och Tekla själv är trött på blöjor. Hon börjar bli redo att släppa blöjan. Hon vill ju vara stor på riktigt, som alla hennes kompisar.
Men hon är inte riktigt där än.
Vi börjar förbereda henne nu och toa-tränar. Så till sommaren blir det nog perfekt att släppa helt.

Men tills dess är blöjor en stor kostnad.
Vi hittade blöjor på denna sidanBlöjbudet Hemsida

Vi har bara hunnit prova ett par stycken blöjor. Men dom har fungerat bra. Vi känner oss nöjda.
Och kommer att beställa där i fortsättningen.
Mycket billigare än i affären och hemleverans till dörren!
Tummen upp!



onsdag 12 mars 2014

First Kiss by Tatia Pilieva

Igår när jag öppnade min facebook, snubblade jag rakt in i detta youtube-klippet!
Det är en liten film som Tatia Pilieva gjort, där hon bad 20 främlingar att kyssa varandra för första gången, framför en kamera.

Så magiskt vackert!
Jag ler från början till slut.
Romantiskt och bubblande!

Totally made my day!

Det här måste ni se!

Se den här på YOUTUBE!

måndag 10 mars 2014

Självmord

Hemska hemska ord.
Så fort jag döpte rubriken till självmord, kändes det fel, konstigt och tabu.
Ord som vi helst inte använder.
Som så många andra svåra och laddade ord.
Vi vill undvika hemskheter.
Hitta på "snällare" ord och sätt att uttrycka oss med.

Men sanningen är, att skiten är lika hemsk, vilka ord vi än använder oss av.

Nu var det inte det jag låg och funderade på egentligen.
Jag ville nog bara försöka "linda in" inlägget lite åt er, innan jag kom till kärnan.
För att det skulle kännas mindre hemskt att läsa.
Eller nåt...

Tidigare ikväll läste jag om en tjej som tog livet av sig, efter att ha förlorat sin dotter.
Hon orkade inte leva vidare utan sitt barn.
Vet inga detaljer överhuvudtaget mer än precis det.

Och vet ni vilken som var min första tanke och känsla?
"Fan va skönt för henne, så avundsjuk jag blir"

Hon slipper undan.
Tvånget att leva.
Hon får vara tillsammans med sin dotter igen.
Nu.
Inte om 50 år!!

Också föreställde jag mig känslan, av att komma gående, däruppe i himlen och Tristan kommer springandes in i min famn.

Åh Gud, som jag längtar till den dagen.

(Men inte en enda gång fick jag egna "självmords-tankar", känns viktigt att poängtera. Ni behöver alltså inte oroa er.)

Jag måste och vill leva färdigt med Tekla och resten av min familj, hur ont jag än kommer ha resten av detta liv.

Sömnproblem och Ångest!

Ville skriva något...
Men ni har hört allt förut.
Mina tankar kliar.
Ångesten bränner.
Paniken kommer krypande.
Kan inte somna.
Mardrömmar väntar.
Jag vet det redan.

I still believe...

But I'll still believe,
though there's cracks you'll see.
When I'm on my knees,
I'll still believe,

And when I've hit the ground, neither lost nor found,
If you'll believe in me,
I'll still believe...

"Mumford and Sons"

LYSSNA HÄR

söndag 9 mars 2014

Att bära en liten kista...

Den 16 oktober 2012.
Inte det sista farvälet.
Överlämnadet tillbaka till Guds famn.
En hyllning.
Ett "vi ses igen, vårt älskade hjärta".

Fyra män tillfrågade att bära en liten kista.
Fyra sa ja.
Morbro Danne.
Farbro Greger.
Uncle Mike.
Johann.

Våra hjältar.
Ni bar honom.
Ni bar honom i kistan, genom en fullsatt kyrka.
Era ben var starka.
Ni gick, samlade och lugna.
Jag tror, att ni skakade.
Men det syntes inte.
Jag vet inte vad ni tänkte, eller om ni ens kunde tänka.
Men ni gick, sammanbitna men så starka.
Ni bar honom nerför trappan.
Ni bar honom till hans plats.
Ni sänkte ner kistan.
Ni sänkte ner honom i jorden.

"Av jord är du kommen, jord ska du åter bli"

Våra hjältar.
Ni bar honom.

Den viktigaste uppgiften den dagen.

Tack.