En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 13 april 2012

En helt ny nivå....

Strax innan Tekla föddes gick min farmor, dvs Tristans älskade gamlafarmor Eina bort!
Tristan hade givetvis många frågor kring detta, och vi svarade så ärligt som möjligt, på den nivån i utvecklingen han befann sig då. Med mestadels fokus på att gamlafarmor blivit en ängel och flugit till himlen, där hon nu ska bo.
Igår nådde vi en helt ny nivå i utvecklingen...
Hjärtskärande, men samtidigt blir jag så stolt över hur fin och klok min underbara Tristan är.
Såhär lät det...
- Mamma, gamlafarmor komma hit?
- Nej, det är farmor Solweig som kommer, gamlafarmor är ju i himlen.
- Mm, gamlafarmor är en ängel!
Varför hon inte kan komma?
- För att hon har blivit en ängel och flugit upp till himlen.
- Varför?
- För att hon blev jättegammal och jättesjuk, så hon kunde inte bli frisk, så hon dog.
- Varför?
- För att det kan hända så, när man blir jättegammal och jättesjuk, då är det svårt att bli frisk ibland och då dör man. Då blir man ängel och flyger upp till himlen istället.
- Jag träffa hon?
- Det går inte, vi kan aldrig träffa gamlafarmor igen.
- Men jag gillar hon.
- Mm, det gör mamma oxå. Det är därför man blir så ledsen när människor dör. För man kan aldrig träffa dom igen.
- Mamma, jag saknar gamlafarmor!
- Det gör mamma oxå, Tristan!
Sen kröp han upp i min famn, och blev jätteledsen. Så satt vi där en stund och grät tillsammans, sen hoppade han upp och sa:
- Farmor Solweig kommer imorrn, jag tycker bra!

Han har inte tidigare förstått, att vi aldrig skulle träffa gamlafarmor mer!
Och nu såg jag i hans ögon att han förstod det, och att han kopplade ihop det, med sina känslor! Och blev ledsen...

Helt ny nivå...
Så stor han blivit, min älskade Tristan!

Kram Sophie

tisdag 10 april 2012

Första nr 2

Inte ens 7 månader än, och idag har lillasyster gjort nummer två i pottan!
Första gången hon satt på den, dessutom!
Gissa om mamman är stolt?! :-)


Inte så att vi på nåt sätt pott-tränar redan eller stressar på! Hon bara provade den, och då fattade galoppen direkt, om man säger!

Kram Sophie