En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 16 augusti 2014

Meditation

Kan jag ingenting om.
Men jag ska lära mig.
Nu.
En gång för alla, är det dags.
Mitt inre behöver det.
Kanske till och med lära mig lite yoga.
Men jag vägrar gå till någon yoga-studio eller nåt sånt.
Prestation, stress, nervositet = kaos!!
Så är det bara!
Men jag ska försöka lära mig hemma.
Hur svårt kan det vara?
(As-garv)

En sak har jag i alla fall lärt mig idag!!
Gör inte meditation med Anna i skogen.
Helt omöjligt för den människan att slappna.
Hon ska fan ha pris, för att ha större avslappningsproblem än mig.
Men men, jag ger mig inte så lätt!
Jag ska tvinga henne att lära sig.


Hon är inte så fridfull i verkligheten, som på bilden. Hon är rädd för att älgar, ormar, björnar osv, ska komma och ta oss, de ynka tre minuterna meditationen varade.


Men hon är fin och jag älskar henne!
Och vi hade en skön eftermiddag i skogen med björnbärsplock.

Tack my lovely friend.

Be kind!





fredag 15 augusti 2014

Dags att vakna upp igen.

Haft en fruktansvärd dag idag...
Panikångest.
Fysisk och psykisk smärta.
Hyperventilera.
Oförmögen att andas normalt.
Händer som krampar.
Ben och fötter som domnar bort.
Läppar med "tusen nålar".
Öron som susar.
Ögon som svartnar.
Svett som droppar från hela kroppen.
Rädslan som fullständigt chockerar mig varje gång;
"Jag klarar inte det",
"Vad händer med mig?"
"Jag dör nu".
Kropp och tarmar som krigar brutalt emot mig.
Liggandes på badrumsgolvet.
Vettskrämd.
Svag.
All energi rinner ur mig.
Jag ber; "Snälla, sluta nu",
"Låt det bara vara över, för denna gång".

Dags att vakna upp!
Dags att ta min lactosintolerans, IBS, fysiska och psykiska stress på allvar.
Dags att börja ta hand om kroppen också igen.
Dags att börja andas igen.
Dags att förena kropp och själ till ett.

#livetmedföljderavdepressionpanikångestorostress#



torsdag 14 augusti 2014

Och vem är du...

Att ifrågasätta.
Kritisera.
Mina känslor för mitt döda barn.
Mina tankar.
Min upplevelse.

Vem är du, att tala om för mig, att han inte finns?
Vem är du, att tala om för mig, att han inte kan vara ledsen?

"Anonym
14 augusti 2014 06:30.
Sorg kan säkert ta sig olika uttryck, men att Tristan är ledsen...han finns inte Sophie"

Vem är du, att trampa mig på tårna på det viset?
Vem är du, att tala om för mig, vad som finns och inte finns?
Vem är du, att tala om för mig, vad som sker efter döden?

Har du själv varit död någongång?

Vem är du, att störa min sorg?

Du, anonym såklart, eftersom bara fega människor, vågar uttala sig så, utan att stå för vem dom är, är en människa som det är synd om.
Jag gör det, tycker synd om dig.
Du saknar helt empati och respekt, för andra människor.
Två egenskaper som för mig är dom viktigaste hos en människa.

Du är välkommen att maila mig en dag.
Så kan jag lära dig lite om dessa egenskaper, så ska du se, att du kommer att få ett mycket rikare liv.

Ps. Nej, jag tänker inte förklara eller argumentera runt min upplevelse. Jag vet vad som är sant i min värld.



onsdag 13 augusti 2014

Någon undrade...

Tar tårarna någonsin slut?

Nej.
Det gör dom inte.

Någon var jag.
Och jag vet nu, att tårar aldrig någonsin tar slut.



Han är ledsen...

Han är ledsen idag.
Jag känner det i hela mig.
Han är ledsen idag.
Han saknar oss.
Han saknar oss, precis så som vi saknar honom.
Det gör ont i hans hjärta.
Jag känner det i mitt.
Så som bara en mamma kan känna.
Jag vet.
Hans hjärta har slagit sidan om mitt.
Inuti mig.

Jag vet.
Han är ledsen idag.
Han gråter.
Han gråter tyst.
Tårarna rinner längs hans kinder.
Han behöver mig.
Han behöver min famn.
Han behöver sitta i mitt knä.
Låta mig trösta.
Klappa hans hår.

Det skär i mig.
Det skär.
Tär.
Tär och sliter sönder.
Gör så ont, att orden inte räcker till för att beskriva.

Hur skulle någon annan förstå?
Vad jag pratar om.
Han är ju död.
Han kan väl inte känna något?!

Vad vet jag?
Vad vet ni?
Vi lever ju.

Det enda jag är säker på...
Är,
Att idag är han ledsen.

Mitt barn gråter.
Och jag kan inte trösta honom.
För jag är här.

Det är inte han...