En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 20 november 2014

Adam Duritz...

Min låtskrivare-guru...

"I can't see nothing...
nothing round here.
would you catch if I'm falling,
would you kiss me 'cause i'm leaving,
would you hold me 'cause i'm lonely without you.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm lonely lonely lonely... round here.

Sån musik görs bara inte längre...

Counting Crows - Round Here


onsdag 19 november 2014

Då var då, Nu är Nu

Och jag är fast.
Mittemellan.
Då.
Nu.

Jag är förvirrad.
Slutkörd.
Slut.

En måndagsmorgon var allt som vanligt.
Livet som vi visste det.
Som vi kunde.
Så, som det skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa, en storebror och lillasyster.

Samma måndagskväll var allt annorlunda.
Vi visste ingenting längre.
Kunde ingenting.
Precis så, som det inte skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa och en lillasyster.

Då.
Nu.

Nu är lillasyster snart lika gammal som storebror.
Nu kan lillasyster allt som storebror kan.
Men storebror kan inte längre.
Snart kan lillasyster mer.
Lillasyster blir äldre än sin storebror.

Så ska det inte vara.

Jag vet inte hur vi fortsätter att leva?
Vi bara gör det.
Tiden går.

Men inuti är det kaos.
Inuti är jag varken, då eller nu.

Var är jag då?






tisdag 18 november 2014

Hans röst...

Hans underbara mjuka röst.
Skiftande mellan skånska och Henriks Gästriklands-dialekt.
Hans kloka, förståndiga och snälla sätt att prata.

Knivar i hjärtat, vad jag saknar att sitta vid köksbordet och prata med honom.
Vi kunde sitta hur länge som helst och bara prata om precis allt.
Hans funderingar om livet och framtiden.
Om djur och skog.
Om skola och jobb.
Vilka han älskade och saknade.
Om minnen.

Aldrig rastlös att få lämna bordet, när maten var uppäten.
Han njöt och uppskattade dessa samtal lika mycket som jag.

Över två år sedan vi satt så.
Kommer jag någonsin att förstå?

Nu sitter jag så med Tekla.
Nu är hon lika gammal, som han var, när vi satt så.

Jag gör likadant.
Spelar in våra samtal på röstmemon i iphonen lite då och då.

Jag älskar att jag har hans sparade.

Har inte klarat att lyssna på dom innan.
Men efter samtalet med Tekla vid middagsbordet ikväll, kände jag ett enormt behov, av att få höra hans röst.
Höra ett speciellt samtal, där han pratar om skolan och giftemål.
Kan dom samtalen utantill i mitt huvud.
Jag låg ofta i sängen och lyssnade på dom, efter han somnat på kvällen.
Log och fascinerades av min fantastiska onge.
Sen somnade jag gott, en stolt mamma.

Tekla pratade om samma saker ikväll.
Skolan och giftemål.

Jag hade glömt lite...
Hur han lät.
Men efter en minut eller så, så var jag två år tillbaka i tiden, och mindes allt.
Precis hur varenda bokstav lät i hans mun, var och när han tog nytt andetag.
Melodin i hans meningar.

Och sen knöt det sig i magen.
Händerna började skaka, och tårarna rinna längs kinden.
Huvudvärken trängde sig på direkt av spänningarna i kroppen.

Paus.

Jag kunde inte lyssna mer.
Herre min Gud, jag saknar honom så, det är så tomt utan honom.
Och jag skäms, att jag inte klarar att lyssna på honom.
Jag vill ju.
Det är min Tristan.

Om det bara inte gjorde så förbannat ont...




Trosor!!!!

Har skickat iväg en glad tjej, iklädd Frost-trosor, ingen blöja!!!! till dagis idag!
Vinst!!! Wohooo, känner mig stark!



måndag 17 november 2014

Att samtala med barn

Dags att träna koncentrationen igen.
(För er som inte känner till det, så är koncentrationen en del av det som hårdast tar stryk, vid depression, ångest och stress)

Jag älskar att läsa, och har en hel hög böcker, som legat och väntat i över två år på att bli lästa.
Mest är det böcker som handlar om barn.
Allt från deras sätt att vara och fungera, barnpsykologi, barns självkänsla och utvecklingsfaser.
Eller för att vara korrekt, böckerna handlar om barn, men tanken med att läsa dom, är för att få mer kött på benen som förälder.

Jag har alltid varit nöjd med mig själv i min mammaroll och vetat på kvällen, när jag lägger mig, att jag alltid gjort mitt bästa med barnen.
Men jag har också alltid läst på, om föräldraskap.
Plockat vettiga saker här och där och anammat i vardagen.

Nu känner jag mig dock en aning vilsen, i Teklas extrema utvecklingsfas, som hon nu befinner sig i. Samtidigt som pressen att sluta med blöja, sluta med napp och sluta med välling, tränger sig på.
Kaos!!

Nu ska jag bli klokare...





Om jag lyckas, bli lite klokare alltså, så lovar jag att dela med mig.

söndag 16 november 2014

Ljuset = En Lily-dag!

En ljus dag idag.
Äntligen.
Äntligen en tillräckligt frisk familj, för att kunna hälsa på en liten Lily idag.
Jag har väääääntat länge, på denna dag, ska ni veta!
Men basiluskerna har härjat vilt i 29:an! Och inte vill vi smitta en liten ny bäbis.

Lily, om du kunde förstå hur mycket kärlek och ljus, du fyllde fasters hjärta med idag.
Underbara.
Ljuvliga.
Alldeles fantastiska lilla onge!





























Tack för dig, Lily!
Och tack till din mamma och pappa för idag!
Vi älskar er!