En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

söndag 8 februari 2015

Tankar såhär från sängen...

• Bakslag.
Djävulen även kallad vinterkräksjukan härjar i 29:an. Än så länge, är det endast Tekla som fastnat i dess klor ordentligt.
Stackars vår lilla shinonikka, lika rädd för att kräkas som sin mamma. Hon kämpar emot med all sin lilla kraft. Men är så duktig och försöker pricka hinken varje gång.
Kräkfri sedan fredagsnatt, har hon varit pigg och glad. Längtat efter lek med kompisar och göra skojigheter.
Och vi trodde det var över, för denna gång.
Men ack så fel vi hade.
Ikväll slog den till igen, och vi är tillbaka på noll.
Depp och ångest!
Jag har verkligen grov kräk-fobi, så ångesten är bara för mycket kring detta skit-spektakel.
Efter sjutusen barbiefilmer och dora-avsnitt somnade hon tvärslut i pappas säng.





Snälla, låt henne sova gott inatt och slippa kräkas mer.

• När ångesten nu är så stor, försöker jag fånga tillbaka gårdagens känsla igen, och låta mig uppfyllas av den. Det var verkligen fantastiskt att få vara med om.
Tack, för alla era fina tankar och ord kring detta.

• Nytt reportage på gång.
Jag har hållit det lite hemligt, mest för min egen skull, för att minska stressen och pressen inför det, tror jag.
Men i alla fall, i torsdag hälsade en trevlig journalist på, som jag haft kontakt med sen i somras. Med sig hade han fotografen från förra reportaget.
Fina och omtänksamma killar.
Denna gång är det bara jag som medverkar, och det kommer mest att handla om sorgarbete, tror jag.
Reportaget kommer ut i April i tidningen Allas.
För mig är det både bearbetning, terapi och ett sätt att hålla Tristans minne vid liv, att göra dessa reportage. Även om detta endast är andra gången. Jag tackar nej till mycket, och väljer varsamt. Det är viktigt för mig att det både ska ge mig något och även andra.
Kanske kan jag hjälpa någon annan i sitt sorgarbete. Och då är det värt det.
Mer om detta när April närmar sig.

• Bröllop.
*Ler* Ni är många som undrar hur det går med våra bröllopsplaner.
Ni e då för goa och söta.
Bröllop är härligt, romantiskt och fint. Och jag längtar efter vårat.
Vi hade egentligen tänkt gifta oss i vår/sommar.
Mina tärnor är utsedda och tillfrågade, vi är ganska säkra på vart och hur.
Men självklart mycket kvar att planera.
Sådant som man inte riktigt orkar i samband med depression och ångest.
Dessutom en ekonomi som inte klarar ett bröllop så snart.
Men håll ut, kära ni!
Bröllop blir det!
Nångång!

• Det där med fler barn.
Ja, visst vore det underbart!
Och ni är många som hejjar på.
Och jag är den största bromsklossen, så är det.
Ena dagen vill jag, andra dagen inte.
Och det är ett stort beslut, det där.
Som vi malar vidare på i 29:an!
Men det är fint och upplyftande att det är så många som är positiva (men förstående) kring detta heta ämne.
Tack för ert stöd!
Vad Tekla vill är ganska tydligt efter dagens pysslande med klipp och klistra.





• Jag avslutar kvällen med en av mina älskade älsklingslåtar.
Om ni aldrig hört den, göööör det!
Den är fantastisk, på så många vis.

Live - Run to the water

"run to the water
and find me there
burnt to the core but not broken
we'll cut through the madness
of these streets below the moon
with a nuclear fire of love in our hearts
rest easy baby, rest easy
and recognize it all as light and rainbows
smashed to smithereens and be happy
run to the water (and find me there)
run to the water"

Natti natti från sjukstugan

Ett besök från andra sidan?!

Jag bara måste dela med mig av en fantastisk upplevelse vi fick äran att uppleva igår.

Till alla som tror.
Till de som är skeptiska.
För de som är mittemellan.

Mig spelar det ingen roll.
Lägger inte in några värderingar alls.

Vanligtvis är jag försiktig med att dela med mig av dessa stunder.
Behåller dom gärna för mig själv.
Troligtvis för att jag själv är en sådan, som ifrågasätter och analyserar sönder.
Som måste bevisa och motbevisa.
Som undrar och undrar, "kan det verkligen vara så?"

Men det som hände igår, var så starkt och så tydligt, att alla tvivel försvann.
Inga frågetecken.
Ingen analysering.
Det bara hände.
Och det bara var så.

Låt mig börja berätta om dagen, från början...

Igår skulle kusinens ljuvliga Lily döpas.
Ledsamt nog missade vi detta, eftersom kräksjuka härjat härhemma.
Förtvivlad Tekla som sett framemot denna dag så länge.
Min mamma var snäll och filmade från dopet och skickade till oss i telefonen.

När vi satt och tittade, dök frågor upp från Tekla om hennes dop.
Skakigt satte jag på videoklippet där hennes moster sjunger för henne, i kyrkan, på hennes dop.
Skakigt därför jag inte klarat se min lille påg, på video, på sååå länge.
Det var så härligt, att se honom och höra hur han klämmer i och spontant sjunger med moster under sången.
Tårar blandade med leende.

Och plötsligt undrar Tekla; "Hur var Tristan, när han var liten?"

Exakt så frågade hon!
Blir så tagen av hur denna treåring kan uttrycka sig.

Jag berättar för henne hur han var och vad han gillade.
Vi pratade om bilar, cykling, skogen och om hur klok han var. Att han var en snäll kompis, att han älskade att laga mat, baka, snickra, rita, leka i skogen och hur mycket han älskade musik.
Jag berättade att hans favorit var Eric Saade, och att han skulle sjunga i melodifestivalen senare på kvällen.

Tekla vill då leka med hans bilar och gubbar, som står på minneshyllan.
Vilket hon såklart får.
Vi tar också steget, att ta fram hans älskade sopbil, som han fick, när han lämnade sina nappar.
Jag berättar för Tekla, om en klisterlapp på sopbilen, som visar att barn inte får sitta på den, för att den då kan gå sönder.
Direkt efter hoppar Isodor upp på den och lägger sig lugnt till rätta.
Mycket annorlunda...

Okej, då kommer vi till den stora händelsen...

Vi sitter hela familjen i soffan och tittar på melodifestivalen en stund senare.
Alla sitter stilla, fönster och dörrar stängda.
Ljuskronan ovanför bordet är tänd, med sex levande ljus.
Allt är lugnt och stilla.
När det är dags för sista låten, och Eric Saade äntrar scenen och börjar sjunga, dras min blick slumpvis åt ljuskronan, som börjar gunga.
Verkligen gunga ordentligt.
När låten är slut...
Är ljuskronan åter stilla.

Jag sitter i soffan och tittar på Henrik.
Vi ler.
Helt uppfylld av känslor i kroppen.

En stund senare nattar jag Tekla, men har helt omöjligt att slappna av.
Fjärilar flyger vilt runt i magen, läpparna vill le konstant, kroppen är kittlig och sprallig.
Känslorna spretar hit och dit, jag vet inte om jag ska hoppa, dansa, och sjunga, skratta eller gråta.

Det tar lång tid att somna.
Men sååå gott jag sovit inatt.

För mig spelar det ingen roll, vad andra människor tror eller tycker.
Han var verkligen här hos oss igår.
Så är det bara.
Och aldrig i hela mitt liv, har jag tidigare upplevt något liknande så starkt och så tydligt.
Men jag har velat och längtat efter det.
Jag är så tacksam att jag nu fått det.
Det är en obeskrivlig känsla.

Tack min älskade onge!!
Du är så välkommen åter...