En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 16 april 2013

En tung dag...

Jag reder liksom inte ut sånt här nu...
Konflikter.
Bli upprörd.
Det skakar om en redan sönder-skakad värld.
Jag kan knappt andas liksom.
Varenda muskel har varit spänd som en fiol-sträng hela dagen.
Ångesten har legat som ett betongblock över bröstet, trots mina sobril hela dagen.

Men några saker har ändå lyst upp dagen små stunder. Som när Tekla numera förknippar en bänk utanför vårdcentralen med glass och tror att hon ska få glass varje gång där nu.


En underbar bukett hos Tristan, från en främling, som jag helt plötsligt råkade stöta på senare på dagen på vårdcentralen. Tack Anna, för kramen och kärlek hos Tristan. Så omtänksamt och varmt.


Också en avslutning på dagen, med långpromenad med Krellan.
Kackel i hönsgården.
Nu är jag helt slut.

Tack fina fina människor!

En sista förklaring...

Detta är mitt sista inlägg kring detta ämne, som nu tycks ha blivit en jävla debatt!
Min blogg är inte till för detta.
Vill ni diskutera detta i fortsättningen, så gör det nånannanstans.

Somliga förstår fortfarande inte.
Jag är ingen ond människa.
Jag är inte ute efter att hänga ut någon i min blogg.
Jag hatar inte.
Och jag är inte ute efter att få någon hatad eller illa omtyckt.
Än en gång, jag berättar om min vardag.
Om min sorg och hur den bearbetas.
Mina svårigheter och begränsningar.
Jag delar med mig av mitt innersta.
Det är min terapi.
Jag gör det för min skull.
Jag berättar inget som inte är sant.
Jag är ingen skit-pratare!
Jag berättar händelsen som den var.
Jag kan inte utelämna vissa delar, då blir det ingen helhet och inte helt sant.
Vi är vuxna människor och var och en får ta ansvar för sin del.

Ni som fortsätter att kommentera och som blir illa berörda och tycker att jag är orättvis, för att jag skriver om mina känslor kring dessa människor, vet ni att dom/hon inte hade några svårigheter att uttala sig i tidningen en stund efter?
Här uttalar jag mig.
Jag berättar det som det var.
Var och en människa får sen tycka vad dom vill om det.
Det bryr jag mig inte om.

Dom må ha "agerat" i chock båda två, det har inte med saken att göra!
För mig är dom sammankopplade med den värsta dagen i mitt liv.
Att se dom ger mig panikångest.
Just för att dom inte hjälpte mig, dom lämnade mig ensam, när jag bad dom om och om igen att inte lämna mig. Ändå sprang dom ifrån mig.
Så var det.
Dom har inte heller på något sätt sen den dagen hört av sig, eller gett oss något tecken på att dom är ledsna över vår förlust, ledsna över vad som hände den dagen osv..
Total frånvaro!
För mig, respektlöst, ynkligt och fegt!
Det var vi som förlorade vårt barn!
Hur traumatisk upplevelsen än må ha varit för dom, så är det vi som har förlorat vårt barn.
Jag är ledsen att dom fick vara med om en sån händelse.
Jag är ledsen för samtalet min sambo fick.
Jag är ledsen för samtalet mina föräldrar fick.
För samtalet min syster fick.
För alla de som kom till olycksplatsen.
För vad räddningstjänst, polis och ambulans fick se och ta hand om.
Det var traumatiskt och chockerade för oss alla!

Jag bryr mig inte att hela Billeberga läser min blogg, jag skriver inget, som folk inte redan vet!
Ni vet väl hur småbyar är?
Folk får tycka vad dom vill om dom, om mig!
Det handlar inte om att välja sida.
Tycka illa om dom, eller tycka illa om mig!
Det handlar om att jag bearbetar mig känslor genom denna blogg.

Det handlar om att var och en får ta ansvar för sitt agerande/beteende!
Chock eller inte...

Snälla, bara lämna bloggen - sluta läs, om ni blir illa berörda eller upprörda!

Punkt fukkin slut!





måndag 15 april 2013

Upprörd as hell!!!!

Ja, såklart finns det en tanke bakom att jag publicerat en del kommentarer ikväll, som jag normalt sett inte brukar publicera eller svara på.
Det har jag gjort för att alla ska kunna läsa dom och förstå detta inlägg.

Somliga förstår helt enkelt inte...
Det här är MIN blogg.
MINA känslor.
MINA tankar.
MIN verklighet!

Jag brukar inte publicera sådana kommenterar som upprör mig, gör mig ledsen eller arg.
För att jag har tillräckligt med känslor och ångest att ta hand om redan som det är.

Men idag kände jag att jag var tvungen för att jag blev så upprörd att jag skakade i hela kroppen.

Det här är min blogg.
Den handlar om mitt liv.
Den handlar om min familj.
Mina barn.
Min oerhört traumatiska upplevelse.
Min förlust.
Min sorg.
Min vardag.
Min kamp för överlevnad.
Mina känslor.
Mina tankar.

Poängen här är än en gång, att det är MIN blogg.

Jag är egentligen för upprörd för att svara på detta nu.
Men tydligen behövs ändå vissa saker klargöras.
Jag har mitt trauma, min förlust och sorg att ta hand om.
Jag må då tyckas vara "självisk", orättvis och hemsk enligt vissa.
Men jag har ingen energi över till att bry mig om någon människa som lämnade mig ensam i den värsta tänkbara stunden i mitt liv.
Jag får vara arg.
Så länge jag vill och behöver.
Jag känner vad jag känner!

Självklart var dom chockade, jag har aldrig påstått nåt annat.
Men det ändrar inte MINA känslor!
Och dom FÅR jag ha!!!
Dom människorna är förknippade med olyckan för mig.
Det som spelas upp om och om igen.
Jag hör mig själv skrika "är ni inte kloka, ni kan inte lämna mig ensam"!!
(Det var för övrigt det enda ljudet runt omkring)
Jag var ensam, på ett fukkin järnvägsspår, där mitt barn låg livlös och mitt andra skrek i vagnen en bit bort och jag VISSTE inte om 17.04-tåget skulle komma och köra över honom igen och mig dessutom.
Detta visste jag inte för att "hon" hade kutat in med MIN telefon i sin trädgård!

Var ni där?
Vad vet ni?
Ingenting!

Lätt att tycka, när man inte upplevt själv.
Lätt att tycka, när man kan gömma sig bakom "anonym"!

Varje människa har rätt till sin mening.
Vill ni säga er, kanske ni ska starta en blogg, eller kanske ni ska skriva ett brev till "dom" istället och berätta att ni tycker att jag är orättvis mot dom.
Till mig behöver ni inte säga det.

Det här är MIN blogg och jag bestämmer!!
Inga kommentarer som upprör kommer igenom fler gånger.
Det handlar helt enkelt om att bloggen finns för att hjälpa mig (min terapi), och inte stjälpa mig!

Jag har idag inget behov av att prata med dom.
Jag kan knappt andas som det är redan.
Jag har inte ens klarat av att prata med dom underbara änglarna som tog hand om oss den dagen, räddningstjänst, polis, ambulans och teamet som mötte upp oss i Lund!

Förra inlägget handlade om hur svårt det är för mig att gå ut.
Och vad jag måste "deala" med när jag går ut.
Och att jag försöker finna frid, när jag står hos mitt barn, vid hans grav.
Och hur svårt det är, när jag är har deras trädgård 100 meter bort.
Jag begär inte att någon ska förstå.
Ni behöver inte hålla med.
Detta är min verklighet!







Tankar precis just nu.

Sitter i soffan efter min morgon-promenad, som jag tvingar mig igenom varje dag.
Är fullkomligt slut.
Känns som jag sprungit ett maratonlopp.
Orkeslös och apatisk.
Precis varenda uns energi och styrka förbrukas, för att gå ut ensam på en liten promenad.
Tankar, oro, rädsla och ångest är energi-tjuvarna.
Inte själva den fysiska promenaden. Den är skön.
Den andra biten är skräck.
Vem kommer jag att möta?
Kommer någon att prata med mig?
Kommer tåget?
Kommer flera tåg?
Kommer jag få minnes-skräckbilder idag?
Panikångest medans jag är ute ensam?
Kommer "dom" vara ute i trädgården, ute med hundarna idag?
Osv...

Och ja, det var "hon" idag...
Så är det nästan varje dag.
Jag får sån ångest av att se henne, att jag mår illa och nästan kräks.
Jag får kämpa med allt jag har i mig, för att inte skrika åt henne.
Tittar hon på mig?
När jag står där hos min son!
Det ser ut som hon gör det...jag är nästan hundra på det!
Sluta glo, människa!!
Låt mig vara!
Låt mig vara hos mitt barn ifred!

Jag försöker att inte titta åt det hållet.
Jag vet ju att dom måste få vara ute i sin trädgård med sina hundar.
Jag är inte oresonlig.
Men titta inte på mig!
Du vet ju vem jag är!
Du vet ju varför jag är på kyrkogården.
Sluta glo på mig och låt mig vara ifred där!

Det är omöjligt för mig att inte titta åt det hållet.
Går ju bort till Micke också nästan varje dag, det är ju ännu närmare deras trädgård.
Dessutom måste jag ha kontroll på spåret och tåget.
När jag är själv håller jag för öronen och blundar, när tåget kommer.
När jag är ensam är det inget annat som distraherar mig ju.
Varje gång jag ser eller hör tåget, är det som det kör rakt genom mig.
Måndagen den 24 september spelas upp igen och igen för min ögon.

Och jag måste dessutom titta så att vår lykta vid spåret lyser, så att jag vet när batterierna behövs bytas.
Så ja, jag måste titta ditåt emellanåt.

"Låt inte henne/dom stjäla din lilla energi"
Så säger nästan alla till mig!
Omöjligt!
Jag är fortfarande arg, upprörd och ledsen över deras "agerande"!
Jag är arg så länge jag är arg.
Så är det!



söndag 14 april 2013

Hos Tristan

Nu när vi bor så nära (2 min därifrån) och på rätt sida om spåret, är det mycket enklare för mig att gå till Tristan.
Nu klarar jag ju att gå dit själv. Därför blir det oftast både ett besök på dagen och ett på kvällen.
Just nu har jag jättestort behov av att gå dit.
Det är mitt konkreta sätt att "vara med" honom och att visa honom att han är med oss.
Mitt konkreta sätt att ge honom tid varje dag.
Svårt att förklara, för han är ju med oss i våra tankar varje minut.
Men när jag går dit, går jag till honom.
Bara till honom.
Jag diskar inte samtidigt eller försöker lyssna när någon berättar något.
Jag går dit, till honom.
För honom.
Ikväll var det många ljus tända hos mitt älskade hjärta.


Mormor och morfar har lagt ett nytt hjärta, så fint.


Någon har lämnat lite vårtecken, några söta tussilago.


Tack älskade människor, det värmer oss, att ni också är hos honom❤

Rock-Prinsessa

Hon följer mammas fotspår, vår lilla rock-prinsessa.











I svart tyll och Tristans första par converse är hon en riktig tuff rockbrud.
Bandit-rock ska det vara på radion i bilen, och det ska headbangas och göra "heavy-metaltecken" med fingrarna!!
Ja, jo...god smak redan!!
Vi är stolta!!