En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 13 april 2013

Fuck You

Den här stjärnan fastnade i mitt hjärta igår.
Hon säger med sin nya låt, saker som jag velat/behövt säga så många gånger.
Kanske inte ett behov jag har just nu!
Men visst är hon förtrollande och magisk i sin sång?
Maria Mena - Fuck You (youtube)

(ja, ibland tvingar sig liksom musiken in på mig, utan att jag kan värja mig, fast jag kan inte lyssna på MIN musik än)




torsdag 11 april 2013

Era underbara mail...

Jag är verkligen så himla berörd av alla underbara mail jag får av er.
Jag har så lite ork, och försöker fördela den jämnt på olika "sysslor" och mål att klara av under en dag.
Ibland klarar jag förstås ingenting, och så får det vara nu...
Jag måste sänka kraven.
Acceptera att jag inte orkar.
Att jag inte kan ha 100% kontroll på allt längre.
Att lite damm och smuts-tvätt inte är något att stressa upp sig för.
Att diskmaskinen inte måste tömmas direkt.
Osv osv osv...
Vart jag vill komma är i alla fall, att ni skriver så fina och fantastiska mail till mig, att jag önskar och vill svara er alla.
Men det sker när ork, lust och tid finnes...

Jag har världens bästa nätverk av kända och okända människor runt om i hela landet omkring mig.
Ni är så fantastiska!!
Tack ❤


Så värdelös...

Dålig start på dagen...
Mina "värdelös-känslor" tar över, och sänker mig totalt!
Jag orkade inte ens åka med till bvc idag, för Teklas 1 1/2-års kontroll och vaccination.
Det får mig att känna mig som en riktigt dålig mamma...
Och nu när dom åkt, känner jag panik över att inte vara med, vid hennes sida.

Sönderstressad psykiskt och ångesten flyter omkring i varje droppe blod, genom hela mig.
Varenda muskel stel av panik.

Börjar uppleva riktig seperationsångest för Henrik och Tekla nu, när dom är på jobb och dagis en stund varje dag.
Katastrof-tankar.
Rädd att något ska hända dom, när jag inte är med.
Rädd att något ska hända dom, när jag är med.
Rädd!
Ständig rädsla, stress och panik.

Fan, jag är så jävla trött...




onsdag 10 april 2013

Vår-städat hos Tristan

Vilken rubrik!
Så fel ord att skriva.
"Vår-städat" hos Tristan?!
Jo, jag vill att han ska ha det fint på sin plats.
Han ska ha det fint och speciellt. Och hans ljus måste alltid brinna.

Därför gör jag det, med så mycket kärlek jag har i mig, för honom.
Min älskade onge.
Han ligger där.
Och därför är det viktigt för mig att där är fint.
Men det är så vansinnigt fel, och jag vänjer mig aldrig vid att gå dit och "fixa"!
De allra flesta går ut i sin trädgård för att vår-städa och fixa!

Såhär får det se ut så länge...
I väntan på sten och plantering av diverse växtlighet! Han älskar ju blommor och plantering, så det ska det bli mycket av.
(Ja, jag vet att många undrar och såklart ska han ha en sten och den är på gång. För mig en otrolig svår, tung del att ta itu med)









Jag vet...

Jag vet i efterhand att jag inte kunde åka med i hans ambulans.
Jag vet att han var borta.
Han var död direkt.
Han var borta, när jag kom fram till honom.
Jag vet att dom ändå gjorde återupplivningsförsök i ambulansen.
Jag vet.
Jag vet massor av svar.
Men inga svar lindrar min ångest eller min skuld.

Han är mitt barn.
Min plats är hos honom.
Det spelar ingen roll vad nån annan bestämmer.
Jag har fött honom, han har legat inuti i mig.
Jag skulle vara med honom där också...

Ja, jag satt hos honom på spåret.
Lämnade honom inte en sekund.

Jag var hos honom, när han lämnade detta liv.
Han vände sig om.
Vi tittade på varandra, när tåget körde på honom.
Det sista han såg var mig.

Men det ändrar inte mina känslor.
Jag är hans mamma.
Jag skulle varit med honom hela vägen...


Jag såg inte...

Jag såg inte när dom bar iväg honom.
Tekla skrek.
Jag bar henne.
Dom ledde bort oss en bit.
Vi fick filt, omringade av brandmän och ambulanspersonal.
Jag berättade att tåget kört på honom.
Att han lirkat sig ur min hand och sprungit ut.
Jag berättade.
Men jag såg inte när dom bar iväg honom.
Jag såg inte när han åkte iväg.
Jag fokuserade på Tekla, som skrek hysteriskt.
Jag hörde inte ambulansen.
Var sirenen på?
Jag såg inte blåljusen.
Var dom på?
Ingen frågade om jag ville åka med honom.
Fanns det plats?
Mitt hjärta blöder.
Det sliter sönder mig.
Jag skulle ha åkt med honom.
Jag är hans mamma.
Jag skulle hållit hans hand.
Jag skulle suttit vid hans sida i ambulansen.
Varför gjorde jag inte det?
Han åkte ensam med främlingar.
Min lille älskling, förlåt att mamma inte åkte med dig.
Jag förstod inte, jag visste inte om jag fick, jag såg inte när du åkte iväg.
Ingen berättade att du åkte iväg.
Förlåt, mitt älskade hjärta, att jag lämnade dig ensam i ambulansen.
Hans söndertrasade mössa låg slängd i gräskanten.
Vet inte vem som flyttade den dit.
Jag sa "där ska inte hans mössa ligga, jag måste ha hans mössa"
Den trasiga mössan såg jag ligga under vagnen sen.
Hans jacka också...

tisdag 9 april 2013

"Klonk"

Så lät det...
Det sista ljudet jag hörde.

Innan jag började skrika.
Innan Tekla började skrika.

"Klonk"
Så lät det...
Så låter det i mina öron varje dag.

Det är ångest, som tuggar och gnager inuti i mig.
Som äter upp min insida.
Som brinner som eld i bröstet.
Som tynger som betongblock.
Som gör att syret knappt räcker till nästa andetag.
Som ger panik.
Hopplöshet.
Mörker.
Självhat.

Varför i helvete gick vi ut den dagen???

Gud...

Varför tog du honom från mig?
Varför?
Varför?
Varför?
Du tog honom ifrån mig.
Där, mitt framför ditt hus!
Framför mina ögon!
Varför ger du mig all denna smärta att leva med?
Varför?
Varför?
Varför?
Vad ska jag göra utan honom?

måndag 8 april 2013

Erik och jag.

Ikväll har syster med familj varit hos oss och ätit kvällsmat.
Kaffet drack vi på en svinkall balkong. Tyvärr kvällsol på andra sidan huset. Men myskänslan infann sig ändå på nåt vis, på och under filtar.


Efter en stund undrade Erik "om vi inte skulle gå en liten runda"?
Så det gjorde han och jag.
Ensamma.
(Erik är min systerson och gudbarn, för er som missat det, och jag älskar honom som min egen)
Stort steg för mig.
(Ni förstår säkert)
Jag plågas ju av extrema katastrof-tankar ständigt!
Men vi gick en liten runda, tätt ihop och hand i hand.
Vi gick bort till Tristan, för att kolla att alla ljusen brann och att bilarna stod rätt.
Erik provkör dom alltid en runda också.
Men han vet att dom är Tristans och ställer alltid tillbaka dom fint.


Det gick bra.
Jag är stolt över mig själv, som klarade det, även om det bara var en liten runda.
Så var det ingen lätt runda...
Barnvänligaste vägen från vårt hus bort till Tristan ligger ju alldeles vid "hemska-minnen-platser"!
Jag gör inget jag inte vill.
Ibland behöver jag utmana mig, för att se om jag klarar saker.
För att veta hur det känns.
Vissa dagar funkar det, andra dagar inte alls.
Vi klarade det idag, jag och Erik!
Men nu är jag fullkomligt slut både i själ, kropp och hjärta.
Många förstår inte hur mycket energi sorg, ångest, tankar, psykisk stress och tårar kräver av en.
Man blir alldeles urlakad...

Gör inte reklam?

Vill bara klargöra en sak, så att inga missförstånd sker.
Jag gör ingen reklam på min blogg.
Däremot skickar en del människor gåvor till mig, av omtanke och kärlek, för att pigga upp mig.
Det värmer mig och berör mig så, och ibland är detta människor som har hemsidor eller företag, som jag själv väljer att lyfta fram i bloggen.
För att dela med mig till er.

Tankar kring reklam och annonsering har funnits, men jag är ju sådär principfast och tjurskallig...hm...ja och behåller mina åsikter kring ämnet för mig själv...
Men man vet aldrig, man blir ju inte fet på sjukpenning...

Vad skulle ni tycka om annonsering på bloggen?





Anonym

Trots mycket kärlek, empati och omtanke från många runt omkring, önskar jag ibland att jag fortfarande bodde i Helsingborg.
Så jag kunde gå ut på min promenad - anonym...
Inte vara "HON".
"Henne" som det är synd om.
"Henne" som man tittar på med sorgsna ögon och tänker "Usch, stackars", sen tittar ner i marken igen.
Jag vet att ni känner med mig.
Jag vet att jag är svår att möta.
Men vet ni vad?
Om det är svårt för er att möta mig, hur svårt tror ni då, det är för mig att ens gå ut och möta alla er?
Nej, jag skäller inte på er.
Jag är inte arg på er.
Jag är arg på livet.
Jag var en social och glad människa, som hälsade och pratade med alla.
Nu gömmer jag mig helst under min mössa.
Jag är förstörd och trasig.
Inte alls social och glad längre.
Orkar inte möta nervösa blickar, ansikten och kroppar, som inte vet vart dom ska göra av sig själv.
Ni ska inte ta illa upp, jag menar inget illa.
Jag vet, att jag är svår att möta.
Jag vet, att det jag varit med om är så hemskt, att det är svårt att veta, vad man ska säga till mig.
Men, säg bara "Hej" och gå sen vidare igen.
Jag går inte ut på byn, för att prata med alla om hur jag mår eller "den där dagen"!
Ett "Hej" räcker långt.

Jag älskar folk som inte är rädda för mig.
Modiga människor, som är naturliga.
Människor med fingerspetskänsla.

Men det är inga självklara egenskaper.
Det är egenskaper som livet lär oss...

Och vi har ju alla levt livet på olika sätt.
Vi bär alla på olika bagage i ryggsäcken.






söndag 7 april 2013

En tavla med hopp❤

Fick en tavla i brevlådan för några veckor sen.
En gåva från en främling.
Så mycket värme och omtanke.
Nu har den äntligen fått komma upp på väggen.
Det hänger på ett ställe, så att jag kan se den ofta och bli påmind om budskapet.
Den är så vacker och jag älskar den.
Vårt varmaste tack Lisa!


Lisa är en fantastisk konstnär och om ni blir nyfikna på att titta på fler av hennes verk, kan ni hitta dom här:Design by Lisa