En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 8 november 2012

En del av måndagen...

Du vägrade att äta lunch, du skrek efter mig.
Låg gömd under sängen, otröstlig!
Jag tröstade och kramade dig.
Vi låg sked på sängen länge, höll om varandra och gosade, innan du till slut, gick med på att äta lite.
Pyttipanna med stekt ägg, det var det sista du åt till lunch.
Du drack kiviks svart vinbärsdricka till.

Sen satt du i pappas knä länge, medan han försökte installera ditt nya datorspel om dinosaurier, som jag köpte på loppisen.

När pappa sen körde till jobb satte du dig hos mig istället. Vi valde ut och beställde ett par nya kavat vinterstövlar åt dig.
När du tyckte det blev tråkigt gick du till vardagsrummet och tittade på Mulle Meck bygger bilar på tv:n och somnade plötsligt.
Du var så söt, där du somnat i fåtöljen att jag var tvungen att ta en bild. Mina sista bilder på dig.


Sen bar jag över dig till soffan, för att du skulle sova lite skönare.


När du vaknade var du ledsen.
Jag tröstade dig länge, du satt i min famn.
Du ville inte ha mellanmål, men frågade en stund senare efter "mus-kex" (tom&jerry-kex)!
Det fick du.
Tänkte att du inte mådde riktigt bra, kanske höll på att bli sjuk, eftersom du sovit middag.

Att skriva

Att skriva ner ord just nu, gör dom på något vis mer sanna!
Ju mer sanning, desto mer ont.
Därav min långa tystnad.
Ni skriver så fina kommenterar och mail till mig.
Jag är så rörd.
Tack!

Jag känner absolut ingen stress och press över bloggen.
Men ord är terapi för mig.

Och den som vill vara kvar hos mig i bloggen får vara beredd på det, framöver...
Sanning, känslor och smärta!
Mitt liv är smärta nu.