En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 20 juli 2013

Där i kistan...

Nergrävd i jorden.
Där i kistan ligger han.
Nerbäddad i sitt findus och Pettsson-påslakan och kudde.
Han har sina favoritkläder på.
Stålmannen-tröjan, dom blåa träningsbrallorna, röda munkjackan, strumporna med dinosaurerna, blixten/bärgarn-kepsen och hans älskade turkosa sandaler.
(Gud vad jag saknar dom skorna)
Också har han sin blixtenfilt på sig.
Vid handen ligger hans favoritbok, Blixten såklart.
I byxfickorna ligger blixten, bärgarn, rödis, herbie och kanske några fler favoritsaker som jag inte minns just nu.
Han har sitt bil-smycke på sig, de som han och Ellie valde tillsammans och köpte likadana.
I ena handen håller han sin ena snutte, och i den andra sin katten findus. Den andra snutten ligger längs hakan upp till kinden. Precis som han brukade lägga den själv, när han skulle sova.
Så ligger han där, där i kistan, i jorden...




torsdag 18 juli 2013

Rulla ner!!

Rulla ner persiennerna,
skydda mig från utsidan.
Därute bakom nerdragna persienner finns sommaren och solen.
Där finns alla glada barn, alla lyckliga familjer, som firar sommarlov och semestrar.
Barn i studsmattor, barn i pooler, barn som lär sig cykla utan stödhjul, barn på gungor, på skateboards, barn med bruna sommarben och leende.
Precis så som det ska vara.
Så som vår sommar också skulle vara.
Älskade barn, levande och lyckliga.

Men så är det inte här.
Här är det nedrullat.
Mörkt.
Orkar inte se sommaren.
Härinne bakom de nerdragna persiennerna är det tungt att andas.
Här finns sorg.
Depression.
Ångest.
Och tårar.
Tårar som aldrig tar slut.
Saknad och desperat längtan.
Härinne bakom persiennerna har vi ont.
Härinne har vi en snart blivande 2-åring, som torkat sin mammas ledsna kinder hela dagen.
Torkar, klappar, kramar och pussar.
"Mamma lessen, mamma saknar Tristan"!
- Ja, Tekla, mamma saknar Tristan, så mycket att jag knappt orkar något annat. Men jag älskar dig också, min goa lilla tjej, som torkar mina tårar så ömt...




onsdag 17 juli 2013

Jag kommer aldrig...

Jag kommer aldrig att kalla mig änglamamma.
Jag är Tristan och Teklas mamma.
Tekla är här.
Tristan är där.
Där hos Jesus, Gud och hos våra älskade, uppe i himlen i paradiset!

När min farmor dog, förklarade jag för Tristan att hon var gammal, sjuk och därför fick flyga upp till himlen till Gud och bli en ängel.
Det kändes fint för honom att höra att gamlafarmor blivit en ängel.

Det kanske det känns för er andra om Tristan.
Att han blivit en ängel.
Var och en tror och tänker vad den vill.

Men för mig är Tristan, bara Tristan.
Inte längre här, men där.
Inget änglabarn.
Bara mitt barn.
Och jag är hans mamma.
Jag är ingen änglamamma.

Detta är mycket viktigt för mig.




Utan dig...




Gör pannkakor.
Utan dig.
Gör ont.
Du älskar pannkakor.
Din och min grej.
Tekla älskar också pannkakor.
Måste göra åt henne.
Men det så sjukt ont...

tisdag 16 juli 2013

Låt er inte luras

Låt er inte luras.
Tiden läker inte alls några sår.
Ett krossat hjärta blir aldrig helt.
Låt er inte luras.
Inget blir lättare, inget gör mindre ont.
Låt er inte luras.
Jag ÄR INTE stark.
Jag ÄR INGEN kämpe.
Jag är ledsen att jag förstör ert hopp, er tröst, er bild av en överlevare.
Men låt er inte luras.
Mitt leende betyder ingenting.
Min existens betyder ingenting.
Låt er inte luras.
Jag lever inte.
Jag överlever.
Inte för att JAG vill, utan för att jag måste.
Låt er inte luras.
Jag dog också den regniga dagen på spåret...




























En dag ska jag också ligga här bredvid.
Den dagen blir jag hel igen.

måndag 15 juli 2013

Kärlek runt Tekla

Det är många som är med och ger vår lilla shinonikka kärlek och omsorg.
Ikväll är mina ord slut, men bilder talar ofta för sig själv, så även dessa.
Tekla är omringad av kärlek!















































Tack för alla er, och många fler, som inte lyckats fångas av kameran denna omgång!
Älskar er!

söndag 14 juli 2013

Ledsen...

Ikväll är jag ledsen.
Bara så himla ledsen.
Jag längtar efter min glada onge.

Tristan, mammas bästaste onge.
Mamma vill vara hos dig.
Hålla om dig och busa med dig.
Jag vill läsa blixten-boken för dig.
Jag vill bygga en lego-robot till dig.
Göra vattenballonger i badbaljan.
Tjata på dig att borsta dina tänder ordentligt.
Jag vill sitta på filten på trädäcket och äta hamburgare och pommes med dig - det var så härligt.
Du och jag!
Jag vill se dig stolt säga "det har jag lärt Tekla"!
Jag vill höra dig fråga "varför??" på ditt alldeles speciella sätt, hundratals gånger om dagen.
Jag vill se dig cykla på din blåa fina cykel, som du älskar.
Jag vill höra hur du skrik-pratar med dina hörselkåpor på öronen, när du tror att vi inte hör dig, när det är tvärtom.
Jag vill bara se dig le och skratta.
Springa och hoppa.
Leka med dina kompisar, som du älskar.
Höra ditt bubblande skratt.
Krama dig.
Älska dig.
Jag vill se dig leva och växa.
Det var så det skulle vara....

Inte såhär...jag skulle inte säga godnatt till en bild och släcka ditt ljus varje kväll, när jag lägger mig.
Fy fan vad det gör ont.





Idag har ditt dopljus brunnit också - mamma ber.
Ber att du har det bra, där du är, hos Jesus och alla våra andra älskade.
Ber att du väntar på mig, att du kommer springande in i min famn, när jag kommer.
Ber om frid.

Jag älskar dig så mycket, min fina onge.
Min Tristan Hezekiel!
Min bästaste onge❤