En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 9 mars 2013

Du omsluter mig...

Du omsluter mig på alla sidor
och du håller mig i din hand.
Du omsluter mig på alla sidor
och du håller mig i din hand.

TACK till alla som omslutit mig/oss idag.
Alla hjärtan, själar och tankar, som burit mig.
Alla händer som burit och flyttat, vårt hem idag.
Alla händer som packat upp och möblerat.
Ovärderligt!

Liten tjyv-kik på vårt nya hem, H ställde upp som slutkörd fotomodell.


Nu har vi ett nytt hem.
Ny adress.
Förändring igen.
I ett stort avseende är jag på fel sida nu.
Fel sida om spåret, när jag ska lämna/hämta Tekla själv på dagis.
Men det dröjer ännu, så jag har bestämt mig för att försöka vila ifrån den tanken.
På alla andra sätt är jag nu på rätt sida.
Jag kan gå själv till Tristan.
Till mamma och pappa, till lekplatsen, till vänner, till affären.
Och dessutom bor vi på samma gata som finfina vänner och Tristans tjej.
Det känns fint.
Men mitt hjärta gråter över att förlora huset och trädgården.
Tristan älskade när vi flyttade dit.
Jag vet, minnena sitter i mig, dom följer med.
Otroligt vemodigt ändå.
Och det gör förbannat ont.
Nu ska jag försöka sova, det brukar gå sådär första natten i ett nytt hem.

Godnatt från oss och än en gång, TACK till alla som på något vis hjälpt och stöttat oss idag.

Vi älskar er!

onsdag 6 mars 2013

Vår?

Vem bryr sig?
Inte jag.
Alla ungar är ute och älskar vädret, utom min.
Han finns inte mer.
Här är det rullgardinerna nere!
Totalt mörker.
Och nä, det går inte att pigga upp mig.
Jag är svart.
Jag är arg.
Jag är ledsen.
Jag är trasig.
Det går inte att laga mig.
Min son är död.
Tåget körde på honom.
Han har legat i min mage.
Han har legat inuti mig, intill mitt hjärta.
Jag har känt hans hjärtslag inuti mig.
Han är mitt bästa.
Mitt största.
Och tåget körde på honom.
Det slet sönder mig.
Jag är sönder.
Ja, det är svart här.
Låt det vara så.
Jag orkar inget annat nu...



tisdag 5 mars 2013

Min dag...

Många undrar hur mina dagar ser ut?
Hur tar jag mig igenom dom?

Här ska ni få ett ärligt svar...

Såhär har min dag sett ut idag:

Tekla vaknade halv sju, och eftersom Henrik har kvälls/nattpasset, så har jag morgonpasset.
Halv sju var hårt att gå upp imorse eftersom jag är så sjuk uppstressad över inskolning, flytt, H's arbetsprövning utöver all annan ångest och skit som dominerar min hjärna nu, att insomningstabletten inte funkar så bra. Jag sover uselt, drömmer sinnesjuka mardrömmar och vaknar hela tiden.
Men i alla fall, halv sju ville Tekla upp.
Redan då va min ångestnivå högre än vanligt, tog min morgonsobril och försökte slappna av i morgonmyset med Tekla med välling och "Fiffi" på tv:n.
Sobrilen hjälpte inte ett smack, men lyckas hålla ut tills Henrik vaknar. Då han tar över Tekla, och jag hamnar i fosterställning i sängen.
Gråt, ångest, panik.
Panikgråter med syster i telefon, medans Henrik lämnar Tekla på dagis.
Försöker samla mig inför dagens samtal, men slutar i mer gråt, ångest och panik.
Lyckas till slut komma in i duschen, klä mig, kamma håret och borsta tänderna, på mindre än tio minuter.
Då är skjutsen här, tack snälla A-C, det betyder mycket!
Efter samtalet möter jag upp Henrik och Tekla på väg hem från dagis.
Henrik kör till jobb, jag nattar Tekla, får i mig dagens första form av mat 1 1/2 fransbrödmacka, sen nattar jag mig. Vi sover båda tre välbehövda timmar.
När vi vaknat, försöker jag sköta om hemmet lite, tvätt, bädda, disk, men slutar med yrsel, skakningar, svettningar och Henrik kommer hem precis i rätt tid, och jag hamnar i sängen igen.
Syster med familj kommer, hon och Henrik fixar mat, medans jag ligger i säng och soffa.
Får i mig lite mat.
Vi åker till lägenheten och tittar lite.
Dåliga vibbar, panik, ångest - magen sparkar bakut.
Stannar till hos Tristan på vägen hem, kollar så att hans ljus är tänt!
Hem och natta Tekla.
Orkeslös, matt och fullkomligt slut.
Tar kvällsobrilen, bäddar ner min frusna kropp under både filt och täcke.
Försöker varva ner. Skriver detta.
Snart insomningstablett och godnatt.
Det var min tisdag...
Godnatt.





Teklas Inskolning, dag 5 och 6

Teklas inskolning fortsätter att gå superbra.
Hon är glad på morgonen när hon och pappa går dit.
Hon är nyfiken, undersöker, upptäcker och leker, både inomhus och utomhus.
Henrik har lämnat förskolan direkt både igår och idag.
Hon har inte fällt en tår.
Frågat nångång efter oss, och accepterat svaret att "vi är hemma och kommer sen", utan några problem.
Hon har varit där mellan 9.30-12 båda dagarna. Och därmed "ätit" lunch båda dagarna. Jodå, igår åt hon majs och drack mjölk och idag har hon ätit ärtor och druckit mjölk.
Ongen är ju glad i mat annars, men kanske middagen inte passat damen just dessa två dagar.
Sen är det klart stor skillnad att äta på förskolan med massa barn, jämnfört med i hemmets lugna vrå.
Idag hade hon även hängt med barnen in i "sovrummet", lagt sig på en madrass och sagt "G'naaatt"!
Kan undras om det hade funkat, för henne att somna där?
Säkert, med tiden.
Men hennes mamma är inte riktigt redo för det än.
Vi får väl se hur det går när jag tids nog ska följa med och lämna på förskolan dessutom, för hon är ju sjukt "mammig"!
Idag gick jag i alla fall ut en bit och mötte dom på vägen hem.
Så stolt tjej som vandrar hemåt, med sin ryggsäck på ryggen.

YouTube Video

Håller tummarna att hon vaknar pigg och glad imorrn, näsan har blivit lite "dagis-snorig"! Hoppas att det inte blir mer än så...

måndag 4 mars 2013

Såhär ska det inte vara....

Henrik har precis lämnat Tekla på dagis.
Hon gick glatt in för att vara med på fruktstunden.
Det är positivt.
Inskolningen går bra.
Men jag bröt ihop, när Henrik kom hem och berättade det.

Det är fel.
Det är fel barn på dagis.

Det ska vara september.
Henrik ska vara på jobb.
Jag och Tekla ska gå och lämna Tristan på förskolan.
På hans "nya avdelning", som han så stolt sa.
Sen ska Tekla och jag gå hem en stund, leka, fixa och dona.
Tekla ska äta lunch, sova middag, klockan ska bli ett och jag känner efterlängtat i magen att jag snart ska få hämta hem min älskling från dagis igen.
Jag ska väcka en trött Tekla, stoppa henne i vagnen och gå till dagis.
Där ska Tristan vara och le, när han ser mig, oss.
Han ska springa in i min famn.
Vi hämtar hans väska, han ber om en smoothie (alltid), och jag säger "vänta en stund"!
Sen vinkar vi hejdå och lämnar dagis.
Jag, med Tekla i vagnen och Tristan i handen.
Så ska det vara.

Men så är det inte!
Det blir inte så igen...

Fan, fan, fan!!!!