En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 9 januari 2013

Tekla, mitt hjärta...

Tekla - anledningen till att mitt hjärta fortfarande slår.
Varje hjärtslag för dig just nu, lillasyster!














Mamma älskar dig, min underbara tösabit!!

tisdag 8 januari 2013

Svävande rislykta...

Idag var vädret perfekt för att skicka iväg en liten ljus-hälsning till vår älskade Tristan.









Mamma, Pappa och Tekla saknar dig och längtar efter dig.
Du är mammas bästaste onge!



Flytta?

Ja, innan snacket och spekulationerna drar igång riktigt ordentligt, så ska jag berätta!
Ja, det är huset vi hyr som nu ligger ute till försäljning.
Så ja, vi ska flytta.
Detta var inte det vi ville just nu.
Vi är inte alls redo för det just nu.
Vi orkar inte med en flytt just nu.
Det tillför en massa problem, stress och press, som vi inte lyckats lösa än.
Och fler detaljer kring det är inte för allmänheten.
Vi ska såklart stanna i byn ändå - det enda positiva, som kom ur denna skiten.
Jag lämnar aldrig Billeberga, nu när mitt älskade barn ligger här...

Mat - Livsnödvändigt behov!

Vi får så mycket stöd och kärlek i alla olika former.
Vi uppskattar och behöver allt det där, det vet ni❤
Vi är så tacksamma för alla medmänniskors värme för oss.

Det finns något jag alltid älskat att göra - laga mat.
Speciellt med Tristan.
Han brukade hjälpa till med maten, nästan varje dag. 
Dela grönsaker, ta av foliet på buljongtärningen, provsmaka kryddor och krydda, dela korven och duka bland annat.
Vi bakade ju också ofta, som många vet.
Gärna Tristans favoriter - cupcakes, i alla möjliga glada och härliga färger.
Fast han åt helst bara frostingen.

Allt det där har jag tappat totalt nu.
Även aptiten.
Hatar att laga mat, det ger mig extrem ångest.
Inte så konstigt förstås.

Men att äta är ju ett livsviktigt behov, för att orka något alls.
Och just nu är det andra som ser till att vi får mat i oss och äter för det mesta.
Vi äter oftast med närmaste familjen och vännerna.

Men, så är vi också bortskämda med att vara vän med världens bästa kock, Björn.
Lite då och då - oftast när vi behöver det som mest, utan att han vet det, står det matlådor på verandan som han varit och lämnat.
Björn är helt fenomenal på att laga mat, speciellt det vi gillar bäst - husmanskost!
Vi älskar hans mat.
För två månader sen öppnade Björn en lunchrestaurang Papa Bears, på Berga i Helsingborg.
Om ni har vägarna förbi och magen kurrar, tycker jag att ni ska välja det alternativet, istället för mcdonalds eller nåt annat skräp.
På hemsidan kan ni läsa menyn, ett par veckor framöver.
Tack Björn, för all god mat du servar oss med. Du är fantastisk!
Kolla in Papa Bears hemsida och planera in ett lunchbesök hos vår favoritkock! http://papabears.se/





söndag 6 januari 2013

Jag andas...

Jag andas.
Henrik och Tekla andas med mig.
Min familj bär mig.
Våra vänner bär oss.
Ni som läser och kommenterar, skickar mail, sms, brev, ljus och andra gåvor av kärlek värmer oss.
Fyller på vårt syre.
Vi andas.
Men världen är svart.
Tillvaron är ångestfylld och "svår-andad"!
Energinivån är nere på det lägsta.
Att vara utanför hemmet är otroligt energikrävande.
Vi samlar oss och förbereder oss väl, innan vi tar oss ut nånstans.

Därför...
all kärlek är välkommen - hälsa gärna på oss, krama oss...men vi kan inte bearbeta, berätta eller gråta med alla vi möter...
Ett hej eller kanske en kram räcker mer än väl nu.
Det är ungefär vad vi orkar just nu...
Och jag läser alla era ord, men det tar mycket energi och tid att svara på allt, det är inte som jag struntar i er.
Jag uppskattar all kärlek och värme.
Tar den till mig och använder den som kraft och styrka!

Kram från en just nu mycket svart Sophie