En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 11 januari 2014

Lite skakigt...

LÄS HÄR

Tack Lasse - Perfekt skrivet! Glad att du kom in i mitt liv. Du är en fin journalist och medmänniska.

Ja, så kom dagen då vi var redo att berätta om vårt öde.
Vår tragedi.

Det är lite skakigt idag.
Det är så jag känner just nu...















fredag 10 januari 2014

På Spa

I middags drog jag, syrran och Lotta iväg till varbergs kurort.
(Hittade ett presentkort, som går ut i februari, så det blev lite till att panik-boka sviten)
Att det blev just vi tre är ingen slump.
Vi kombinerar spa med bröllopsplanerande.


Bruden:


Brudtärna:


Brudtärna:


Chillin...


Nu ska jag fortsätta titta på brudklänningar, frisyrer och buketter.
OCH övertyga bruden om att jag inte gillar huvudrätt-förslaget! Auch!!







torsdag 9 januari 2014

Fy fan för den som bestämmer över livet!

Jag är arg.
Arg.
Arg.
Vem är det som bestämmer?
Sluta nu!!!
Det ska inte vara såhär.
Det ska inte vara såhär!
Jag är arg och ledsen.
Hör du det?
Du som bestämmer!
Sluta!!!
Sluta!!!
Sluta nu...snälla...

Jag vill inte att den familjen ska behöva fattas någon, så som vi fattas.
Jag vill inte att någon ska ha så ont.
Jag vill inte...

Gud, vill du lyssna lite?

Snälla Gud, lyssna på mig nu.
Lätta Evas smärta som är så fruktansvärd.
Omslut henne.
Fyll henne med värme och lindring.
Ge familjen all din styrka och kärlek under denna svåra svåra tid.

Tristan, min älskling...va hos Eva nu, hon behöver det.
Håll hennes hand, mitt hjärta.
Sjung "blinka lilla" för henne.

Snälla snälla nån...

Känslig fråga - Känsligt svar

Varje inlägg jag publicerar i den här bloggen är noga genomtänkt och jag läser dom många gånger innan jag trycker på knappen, för att publicera.
Jag vet hur utlämnad och naken jag känner mig varje gång.
Rädslan för mottagandet av andra, av min skrift, mina tankar och känslor.
Det är läskigt!

Men...
Bloggen är min ventil.
Jag behöver den.
Det är jag.
Jag skriver.
Berättar hur jag tänker, känner och tycker.
Har mycket svårt för att vara tyst.
(Nu skrattar många)

Jag visste att frågestunden var en "risk".
Att det kunde komma känsliga frågor.
Men så gillar jag ju att vara ärlig.
Och desto mer information människor har, desto mindre tissel-tassel, spekulationer osv...
Många undrar...
Jag tycker det är schysst att jag erbjuder svar.

Men jag är känslig som en fjärilsvinge, bakom den "hårda" ytan.
Blås och jag faller omkull.

Jag valde att svara först på den fråga, som många ställde.
Det är också en av de känsligaste frågorna.
"Ser jag en framtid med fler barn?"

Jag svarade från det innersta inuti mig.
Jag svarade utifrån vad jag ville dela med mig av till tusentals människor.
Det betyder inte, att det inte finns mer inuti mig.

Till AK CC!
Ja, jag önskar också att Tekla fick ha ett syskon.
Ja, hon skulle bli en fantastisk storasyster.
Men livet valde något annat åt oss.
Och jag förbannar det varje dag.
Det var inte detta vi önskade eller valde.
Att gå emot min egen magkänsla och hjärta, och lättvindigt skaffa ett syskon till Tekla, vore fel av så många anledningar, att jag skulle kunna skriva här hela natten.
Och nej, Tekla kommer aldrig att leva för någon annan än sig själv. Med oss vid sin sida.
Hon kommer aldrig behöva bära oss eller bära upp sin storebror.
Alla sörjer olika.
Och Tekla är vår prio ett och har varit sen den dagen Tristan slets ifrån oss.
Jag är ledsen för dig och din familj över det öde livet gav dig/er.
Ledsen att du fått bära det tyngsta.
Det kommer Tekla aldrig få göra.
Önskar dig allt gott i livet.

Och härmed lämnar denna frågan offentligheten.



En sockerbagare...

Tekla har tjatat i flera veckor om tårta.
Och det där ligger i generna, för hennes storebror var precis lika tokig i tårta och kunde också bara sådär helt plötsligt få för sig att det var dags för tårt-kalas.
Så konstigt det där...
Henrik och jag är inte så "tårtiga" av oss, och inte resten av familjen/släkten heller.
Däremot gillar Tekla inga kakor, bullar, godis eller andra gottigheter. (Ja, det är positivt)
Tristan åt väldigt lite godis, det var ganska nytt för honom, och dessutom endast på lördagar.
Kanelbullar gillade han dock, myyyycket och många.
Det kunde jag baka varannan vecka ibland.
Han var alltid med.

Det där med bakandet har varit mer eller mindre helt förträngt, sen olyckan.
Det har gjort för ont.
Men nu börjar Tekla bli stor.
Hon vill också baka såklart.
Och nu har hon ju tjatat om tårta länge.
Imorgon fyller gamlamorfar år, och självklart ville Tekla baka en tårta till honom.
Och chokladbollar, fast hon inte gillar dom.

Så...nu ska jag vara tyst och låta bilderna tala för sig själv.
Dekoration av tårtan sker imorgon.





























Ja, det var tydligen viktigt att alla som bakade hade tottar i håret, även mamma! Jag bjuder på den.
Och en film på världens sötaste sockerbagare!

YouTube Video

Fortsättning följer imorgon...

onsdag 8 januari 2014

Förlåååt!

Alltså det här med annonsering på bloggen var inte helt lätt att klura ut!
Jag vill absolut inte, att någon som helst reklam på min sida som har med sex eller "meet russian hot girls" ska finnas.

Detta kom ju upp flera gånger ikväll och Henrik har jobbat, så svetten lacka, för att lösa detta.

Förändringar kan ta upp till 24 h, för att gå igenom.

Ha överseende, eller rättare sagt "förbiseende" av dessa.

Dom ska bort!
Inget jag står för eller vill bli förknippad med.
Det är inte det denna bloggen handlar om.

Och nu säger jag Godnatt❤️

Svar på frågestund - Del 1

Tack för era frågor, er omtanke och intresse.
Jag har läst alla era frågor (en hel del) och just en fråga ställde väldigt många, så därför blir det den första jag svarar på.
Jag är glad att ni var modiga och vågade fråga, precis det ni undrade.
Jag uppskattar när man är ärlig och rakt fram.
Det är mycket lättare att handskas med just nu, än de som smyger, viskar och trippar runt på tå.

Eftersom det kommit till några nya läsare till bloggen, vill jag passa på att säga att det går bra att fortsätta skicka frågor, på det man undrar.
Jag svarar när det finns ork, tid och lust.
Överlever en dag i taget.

Inga enkla frågor och såklart därför inte heller några enkla eller korta svar.
Därför får just denna frågan ett eget inlägg:

"Ser du en framtid med fler barn?"

I detta svar får ni bara mina känslor kring detta ämne. Jag blandar inte in Henrik, det här är min blogg och jag vill inte lämna ut någon. Om han någon dag skulle vilja svara på frågan offentligt eller göra ett gästinlägg är han mer än välkommen att göra det såklart.

Nej, jag ser absolut inte en framtid med fler barn.
Tanken får mig att må illa.
Jag får ångest vid tanken på att vara gravid, gå igenom en förlossning, den första härliga tiden i bubblan, amning och komma hem med en ny bebis.
Hm...varför känner jag så?
Jag älskar ju barn.
Förlossningen är så jävla smärtsam, med samtidigt den underbaraste upplevelsen som finns.
Det absolut största i livet, att få upp det där lilla miraklet man väntat nio månader på, på bröstet.
När blickarna möts för första gången.
Jag älskar bebisar och bebis-tiden är fantastisk.
Jag har alltid sagt att jag ville ha en bebis till. Kanske när Tekla blivit sex-sju år.
Men nu...
Absolut inte.

Tristan var ledig med mig de tre sista månaderna av graviditeten med Tekla.
Henrik sparade sin semester till Teklas ankomst.
Bara Tristan och jag, en hel sommar.
Han kånkade runt på sin höggravida mamma, han hjälpte mig att bädda sängen, hämta saker, bära tvätt, duka bord och laga mat.
Han var redan då en fantastisk blivande storebror.
Han pratade med Tekla-magen varje dag.
Han längtade så efter henne.
Han planerade deras framtid tillsammans.
Han tittade på förlossnings-program på tv:n (av en slump från början), men han blev inte skrämd, bara fascinerad. Han visste precis hur det skulle gå till, när Tekla skulle komma ut från mammas mage.
Han var så stolt över henne, när vi kom hem från BB.
Aldrig avis eller några tjyv-nyp.
Bara så stolt storebror till sin älskade lillasyster.

Nej, det finns absolut inte en chans att jag går igenom en sån upplevelse utan honom vid min sida.
Jag vill absolut inte ha fler barn, när jag inte längre har mitt första barn kvar, som jag längtat efter hela mitt liv.

Nej, jag ser inte en framtid med fler barn, som är mina.
Däremot har jag ofta famnen full av kusinen, grannens barn, vänners barn och Tristans kompisar.
Jag är fortfarande en barn-människa.
Jag älskar att umgås med dom, lyssna till deras tankar och funderingar, diskutera och pyssla med dom.
Om famnen var stor nog, skulle jag hålla om varenda onge på denna planet❤️

Jonsters Charity - En glad överraskning

I söndags kväll fick ett hjärtligt sms med en underbar överraskning i, från min kära vän Emilia:

"Hej hjärtat mitt<3 Jag har varit i kontakt med Jonsters Charity och nu vill dom ge er 4 biljetter till Disney on Ice i Malmö. Jag tänkte att det kunde vara en upplevelse för Tekla, men vet att sådant kostar mycket och ni har det tufft med er sjukskrivning. Ni får alltså dessa biljetter enligt nedan:

Detta skrev ansvarig till mig nu i kväll och biljetterna är era om ni kan och vill. Hade det varit något?
Kram <3

"Biljetterna är till den 17 jan. kl. 18.
Kommer gå in på bloggen och läsa. Ska bli intressant.
Vill du snälla kolla att datum och tid passar?"

Självklart, blev vårt svar såklart. Vilken fantastisk överraskning och gåva!
Överrumplade och överväldigade, men väldigt varma i hjärtat.

Disney on ice?
Alla Teklas favoriter.
Mimmi och Musse, Buzz Lightyear, Blixten och Bärgarn och Ariel för att nämna några.
Visade ett klipp för henne på youtube med highlights från förra årets show.
Hon blev överlycklig.

Om ni precis som jag tyvärr inte hört talas om Jonsters Charity förut, tycker jag att ni ska kolla in deras hemsida KLICKA HÄR

Dom har även en facebooksida, denna hittar du här: KLICKA HÄR

Fantastiska människor, som jobbar så hårt för att kunna göra fina saker för barn och familjer, som på något sätt kan behöva det.

Jag är fortfarande tagen över att just vi får dessa biljetter och upplevelse.
Jag menar...det är ju bara vi...

Men så fylld av tacksamhet och kärlek till denna organisation.
Teklas ögon kommer att glittra hela kvällen.
Och det kommer hjälpa oss att ta många nya andetag.

Jag har skrivit det förr och gör det igen...
"Hur säger man tack tillräckligt?"
Jag vet inte svaret på den än.
Jag antar att man verkligen säger tack från djupet av sitt hjärta och njuter av gåvan.

Och...
Den dagen man kan och har möjlighet gör någonting för någon annan.

Emilia, min älskade vän - tack för att du ständigt finns för oss och alltid försöker tänka ut små klurigheter, för att pigga upp oss!
Vi älskar er, hela familjen Gantofta.

Jone och Jonsters Charity - Tack från våra hjärtan och leende på läpparna.




måndag 6 januari 2014

Välkomna hit

Oj, är överväldig då jag ser hur många som tittar in på bloggen ikväll.
Just nu håller som sagt min sambo på att uppdatera bloggen, därav mycket rörigt här.

Jag ska berätta mer om oss och vad som händer runt omkring just nu, så fort vi fått ordning på blogg-utseendet!

Tack kära medmänniskor för all er omtanke.
Än en gång, det lyfter oss och fyller på mer syre i våra lungor.
❤️

Ursäkta röran!

Fick för mig att det var dags att snygga till och uppdatera bloggen.
Inser nog nu att jag är bättre på att bara skriva och inte är så bra på resten...
Snart får Henrik hoppa in och hjälpa mig.
Ha tålamod.

Under helgen som gått har det hänt två spännande saker i vår lilla trasiga vardag.
Lovar att återkomma med mer om detta senare.

Kram Sophie

Mycket på gång...

Just nu händer det mycket här hos oss.
Inte färdig att dela med mig av vad det är än.
Men snart nog...

Blir förändringar i bloggen också. Efter samtal med något av en expert på det här med att skriva, har jag kommit fram till att börja ha lite annonsering i bloggen.
Största anledningarna;
Reklam finns överallt ändå och man blir verkligen inte fet på sjukpenning. Det blir man nog inte på reklam i bloggen heller, men ni vet.
Många bäckar små...

söndag 5 januari 2014