En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 19 mars 2014

Sova middag deluxe

Igår sov vi middag fyra timmar!!
Helt utslagna!
Den ena tröttare än den andra. Skönt, men sjukt förvirrande!








Allt jag vill hela tiden just nu, sova, sova, sova...bara sova.

Men det går ju inte!
Tyvärr!

tisdag 18 mars 2014

Jag saknar dig!

Tristan, mamma saknar dig, saknar dig, saknar dig!!!


Det var inte såhär livet skulle bli.
Livet skulle inte se ut som det gör nu.
Utan dig.
Ett liv med så mycket smärta.
Du är mitt allt.
Och jag orkar inte utan dig.
Du är min anledning.
Anledning till att andas.
Jag är trött på att orka och kämpa, utan dig vid min sida.

Om ensamhet.

Idag spinner tankarna mycket kring känslan av ensamhet.
Att trots alla underbara människor runtomkring mig, känna mig ensammast i världen.

Jag är ensam.
Jag är ensam i min sorg.
I min saknad och längtan.
I min depression och panikångest.

Ingen sörjer likadant.
Eller i samma tempo.
Ingen känner exakt likadant.
Man är aldrig i samma fas.
Och ingen förstås precis.

För att vi är olika människor.

Därav denna ständiga känsla av ensamhet.

Jo, det hjälper till viss del att prata om det med andra.
Inte gömma sig.
Våga visa sina känslor och berätta om sina tankar.

Men vi är alla på olika ställen i livet.
Eller i sorgen.

Därav denna obehagliga känsla av ensamhet.

Ensamhet.
En av dom värsta känslorna jag vet.

Ingen vet.
Ingen tror.
Men jag är så ensam.
Och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att inte känna så.
Jag gör allting "rätt".
Jag har min familj.
Jag går i terapi.
Jag pratar, pratar, pratar med alla olika slags människor och vänner.
Jag tänker.
Jag känner.
Jag skriver.
Jag umgås.

Ändå denna äckliga ensamhet.

måndag 17 mars 2014

Begravning.

Jag gillar inte ordet.
Vem gör det?
När det ordet används, betyder det ju att någon är död.

Jag använder det inte.
Bara ytterst sällan, för att människor ska veta vad jag pratar om.
Som nu.
I rubriken.

Många ser den som ett sista avsked.
Det gör inte jag.
Om människor tänker efter, så tror jag egentligen inte att dom heller gör det.
I alla fall inte dom som tror att själen lämnat kroppen och vandrat vidare, den stund man tar sitt sista andetag.
Om man nu tror att vi möts i himlen igen.
Då är det ju inte ett sista farväl.
Inte heller ett sov gott.
Eller vila i frid.
I himlen ska dom ha det fint, tills vi ses igen.
Där ska vi ju alla mötas och vara tillsammans igen.
Så alltså är begravningen mer en hyllning av det liv som varit.
Och ett, "Vi ses igen en dag"!
Om det nu är det man tror.

Man är ju fri att tro vad man vill.
Somliga tror ju bara att allt tar slut och blir svart.
Man är borta.
För alltid.
Då är det ju ett sista farväl.

Ordet för mig är hursomhelst väldigt laddat.
Det hör ihop med ångest.
Även om Tristan's "Vi ses igen" var så fin.
Precis så som vi önskade.
Tack vare underbara människor, som hjälpte oss att genomföra den dagen.

Jag har inte varit i en kyrka sen dess.
Inte vågat!
Livrädd för att återuppleva.

Men i fredags behövde jag gå in dit.
I samma kyrka.
Mitt hjärta ville och jag var redo.
För att säga till Eva;
"Vi ses igen, var inte rädd. Tristan och dina andra älskade tar emot dig och tar hand om dig"

Jag satt alldeles lugn i bänkraden, med mamma och Malin vid min sida.
Mina ögon ville blunda.
Jag satt där och andades lugnt.
Lyssnade till varje ord och sång.
Och han var där, mitt älskade lilla barn var där.
Jag kände honom så starkt.

Jag är så glad att jag tog mig mod att gå dit.
För Eva.
Och för att jag fick känna honom så nära mig igen.

Jag gick direkt hem, plockade fram dvd-skivan.
Satte mig på golvet framför tv:n och tittade på inspelningen av hans "Vi ses igen"!
Utan panik.
Tittade, kände, grät och fylldes av saknad, längtan och sinnesjuk smärta.
Men mest av allt kände jag kärlek i den stund.

Tack alla som visade oss så mycket kärlek den dagen och gör än idag.

Tack Lars, Wiveka, Linda och Fredrik för att jag fick vara med i fredags.
Mina tankar finns hos er varje dag.

Godnatt Vänner!

söndag 16 mars 2014

Vattkoppor!!!!!!!!!

Bring it fuckin on, säger jag bara!!
Finns någon sjukdom vi inte haft, så snälla skicka hit den nu, så kör vi allt på en gång.
För nu är jag fan gnällig, sur och trött på alla skit-bassilusker!

Vi hinner vara friska några dagar, högst en vecka, innan nästa skit-sjuka knackar på dörren.

Vattkoppor kör Tekla på nu, så om någon är sugen är ni välkomna hit!
(Av någon anledning vill folk alltid bjuda på vattkoppor, och jag vill inte vara sämre, så självklart är ni inbjudna)

För övrigt är jag faktiskt mest sur, trött och sönderstressad inuti.
Många, många prövningar den senaste veckan.
Orkar faktiskt inte ens prata om det!
Känner bara för att vara tyst nu...

Men innan jag avslutar, så vill Tekla skicka en tackhälsning och massor av kramar till alla dom goa ongar som skickat utklädningskläder och paket till henne.
Överväldigad och lycklig tös!
Tack fina ni!
(Bilder utlovas vid ett senare tillfälle)

KRAM.