En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 24 november 2012

Splittrat mörker och ljus

Börjar med att än en gång påminna att detta numera är en tung blogg.
Livet gjorde så med oss.
Mot oss.
Gjorde det mörkt och tungt.
Hopplöst och svart.
Livet tog vårt barn ifrån oss.
Och det tappade sin mening.

Jag skriver inget annat än sanningen och vardagen som den är.
Klarar man inte att läsa det (helt förståeligt) bör man inte läsa mina inlägg längre.
Och det är helt okej.
Bloggen är min ventil.
Min terapi.

Förstå mig rätt,
Missförstå mig inte.
Bli inte rädd.

Men splittringen i mig är extrem.
Jag har två barn.
Ett bor inte hos oss längre.
Han lever inte, han dog.
Han bor hos Gud nu, i Jesu famn.
Hos farfar, gamlafarmor, Alexandra, Tilda och alla de andra som flyttat tillbaka dit.

Jag vill oxå bo där, hos honom.
Vara där han är.
Vill bara lägga mig ner hos honom.
Min älskade underbara onge, som gjorde mig hel, när han kom till mig.
Nu är jag halv.
Har så förtvivlat ont.
Vill inte leva kvar här, utan honom.

Splittringen.

Det andra barn bor kvar hos oss.
Hon lever.
Och åh, som hon lever, varje sekund, varje minut, varje dag.
Hon är min stjärna.
Min älskade lilla tjej.
Hon lever.
Därför lever jag.
Jag måste det.
Just nu tvingas jag till det.
Jag är hennes mamma.
Jag skulle aldrig lämna henne.

Splittringen.











söndag 18 november 2012

Det räcker nu!

Väck mig!!!!
Väck mig nu!!
Väck mig ur denna fruktansvärda mardröm.
Snälla nån, väck mig!
Jag orkar inte mer.
Klarar inte mer nu.
Inte fler dagar utan honom.
Det räcker nu.
Mitt hjärta kan inte mer...

Jag var trasig i så många år.
Tristan gjorde mig hel.
Han gjorde att jag ville leva igen.
Han gav varje dag mening.
Han är mitt livs största kärlek.

Snälla, väck mig ur denna mardröm nu!!!