En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 22 december 2012

Vi försöker...

Vi kämpar.
Ingenting är självklart.
Att planera fungerar inte, känslorna just här och nu som styr.
Men vi andas.
Vi biter ihop.
Vi kämpar.
Trots att granen köptes och flyttade in i torsdags, fick den ljus och kulor först idag.
Men här är inte en tomte framme, eller några julgardiner uppe.
Julkartongerna har stått i tvättstugan sen början av veckan.
Men det går bara inte.
Klarar inte att plocka ur hans tomtar.
Hans "fula" stearingrisar han fick förra julen av grannen (förlåt Ann-Christine, men dom är inte granna). Han fick välja vilken tomte han ville hemma hos dom, och då valde han två runda, röda stearingrisar.
Dom stod på hans bord hela julen och som han älskade dom.
Han ville inte packa ner dom, när julen var slut.
Men jag lovade att vi skulle ta fram dom nästa jul igen.
Nu är det nästa jul.
Och han är inte här.
Jag borde såklart ta fram grisarna ändå.
Men har inte kunnat förmå mig.
Kanske imorgon.
Eller övermorgon.
Kanske kommer det fram nån tomte också, kanske inte.
Det spelar liksom ingen roll i år.

Vi kämpar för Tekla, och hon har fått sin gran.
Hon älskar den.
Det är mer än tillräckligt för henne i år.
Vi kräver inte mer av oss själva just nu.





Vi tackar för alla former av julhälsningar.
Dom värmer.
Vi önskar förstås detsamma till er, - en fridfull jul.

(Men jag ska inte ljuga, låtsas eller förneka. Ni vet ju att ni får sanningen av mig. Någon fridfull jul får vi inte, det är vi medvetna om. Men vi ska andas, vara omgivna av vår kärleksfulla familj, vi ska dela ut klappar till barnen och äta gröt. Tekla ska få sin jul som 1-åring)

Kram från en trasig mamma

fredag 21 december 2012

Tristans första "modalj"

Hittade av en slump Tristans första medalj, eller "modalj", som han så stolt sa.


Förskoleloppet våren 2011, Maria Parks Förskola.
Till min stora förvåningen hade han hajjat grejjen direkt och kutat på som en tok, kom in andra i mål. Inte de viktiga, det viktiga var att han sprang rundan, från början till slut, utan att hitta egna vägar.
Han sprang fort i sina nya springskor. Han berättade för alla på bussen hem och visade stolt sin "modalj".
Den satt kvar om halsen när pappa kom hem från jobb.
Jisses så stolt han var. (jag också)
Han hade den på sig ända tills de va läggdags.

Nu håller jag den i min hand och gråter.
Det blir inga fler "modaljer"...
Jag fylls än en gång med känslan;
- Hur fan ska jag klara att fortsätta att andas utan honom?

torsdag 20 december 2012

Ni gillar...

Jag vet ju att ni gillar att få en glimt av Tekla då och då.
Se hur hon har det.
Hon har det bra, hon växer och utvecklas i en rasande fart.
Hon spexar och pratar oavbrutet.
Hon lär sig nya ord hela tiden, det senaste är "krokodil".
Dora (på tv) har äntligen fått en utmanare, nämligen Diego (Doras kusin).
Tekla gå runt och sjunger "Go Giegoooo" hela dagarna.
Hon leker fortfarande mycket i sitt kök, lagar mat och matar sina dockor, gosedjur och plastdjur.
Hon älskar emilskinka, blåbär och spaghetti och köttfärssås.
Hon ger dig klara besked om du frågar henne nåt, antingen ett "eeeeh jaaaaaa" eller ett starkt "näää"!
Snö? Inget för Tekla!
Hon vill helst vara inomhus.









YouTube Video


onsdag 19 december 2012

Mer skit...

Nä, jag kan inte vara poetisk och komma på någon fin synonom till skit.
Skit är skit, och det är det ordet vi använder idag.

Ibland kan ångesten få utlopp i form av gråt, irritation, ilska, pantflask-kastning i garaget eller snö-skottning.
Men ibland sitter ångesten fast i magen, bröstet och svalget.
Den vägrar att flytta på sig, trots sobril och medmänsklig kärlek.
Då är tillvaron på gränsen till outhärdig.
Då saknar jag mitt lilla barn så vansinnigt panikartat och desperat, att jag knappt får luft.

Att någon tömmer mer skit på skitberget, eller tömmer mer skit på skitbotten, hjälper naturligtvis inte en familj i sorg. Särskilt inte såhär innan jul.
TACK!
Och vet du vad?
Karma's a bitch!!




måndag 17 december 2012

Jag är svart.

Nej, förresten inte ens svart.
Jag är färglös.
För att citera en av de största poetiska musikgenier Jocke Berg.
"Och färglös som en tår, blir jag, utan dina andetag"
Färglös.
Hopplös.
Meningslös.
Är jag utan dig.
Under ytan.
Trampar vatten.
Kippar efter luft.
Jag faller.