En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 7 december 2013

Vid denna tiden för ett år sedan

Ja, jag försöker desperat förtränga att morgondagen snart är här.
Att jag för fem år sedan låg höggravid i sängen vid denna tiden och hade värkar from hell.
Henrik och Martin turades om att sitta hos mig och låta mig trycka sönder deras händer, vid varje värk som kom.
Vid exakt denna tiden ringde Henrik Riad och bad om skjuts till BB.
Jag ville ta rouge på kinderna, men Henrik skrek att det inte fanns någon tid till det.
Jag hade Dannes grå mysbrallor på mig (de enda som passade mig då).
Jag ville byta, men Henrik skrek att det fanns det inte tid till.
Jag svarade att Danne kanske blir sur, om jag föder i hans brallor!
(Det blev han inte)
Och jag hann dra av dom och få på mig di där håliga "underbrallorna", hot hot!! Inte ens rouge kan hjälpa en, när man fått dom på sig.

Ja, jag försöker förtränga.
Förlänga tiden.
Orkar inte att det blir imorgon.
Imorgon den 8 december.
För fem år sen, den största dagen i mitt liv någonsin.
Jag blev mamma.
Idag, fortfarande den största dagen.
Men också den ondaste.
Tristans födelsedag.
Han fyller år, men han blir inte äldre.



Jag ÄR ingen änglamamma!!!!

Änglar är vackra.
Det är dom.
Jag älskar änglar.
Dom ger trygghet.
Dom ger ett lugn.
Harmoni och frid.

Men jag tror inte att änglar är döda människor som kommer till himlen.
Jag tror att änglar redan finns i himlen.
Dom finns där för att ta hand om oss och våra älskade, när vi kommer dit.

Så alltså har Tristan inte blivit ett änglabarn i himlen.
Tristan är Tristan.
Då kan man även konstatera att jag därför inte heller är en änglamamma.
Jag är Sophie, mamma till Tristan, som inte bor på jorden längre, utan i himlen.

Jag ber härmed om ursäkt till alla som jag någonsin kallat änglamamma eller änglabarn (om jag gjort det?) utan att veta er egen syn på saken.

Jag gillar verkligen inte begreppet änglamamma, och jag tar faktiskt illa vid mig, när någon förutsätter att det är okej att kalla mig änglamamma.

Jag tillhör inte någon grupp, som man satt namnet "änglamammor" på.
Jag är en mamma som förlorat mitt barn.
Det finns fler sådana mammor.
Men jag tycker inte vi behöver ha något samlingsnamn.

Alla har sin mening.
Alla får tycka som dom vill.
Alla får kalla sig vad dom vill.

Jag är Sophie, och Tristan är Tristan.
Jag är hans mamma och han är mitt barn.
För alltid.
Punkt slut.

Redo att möta snön!!

- Tekla, mamma har en överraskning till dig idag, kom!
- ååh, öberraaaaskning!!
(Studsar ur sängen)
Drar upp persiennerna!


- Snöööööööö, wooow, öberallt!!

Sen springer hon in på sitt rum och gör sig redo, för pulkaåkning i snön!














Så färdig!
Halsband, armband och solbrillor!

(Hm, får nog ta ett litet snack)

torsdag 5 december 2013

Så gick Onsdagen...

Alltid vid min sida, väntar t.o.m snällt och tålmodigt på mig inne på badrummet.
En riktig morsgris.


Malin kom.
Älskade syster, såg till att lite stjärnor och adventsbelysning kom upp.











Vår fina och goda granne Mange kom med nybakade bullar direkt från ugnen. Så gott.


Samtal med psykologen, gråt i 45 minuter.
Vi börjar förstå varandra nu.
Jag har förtroende och litar på henne.
Tog lite tid, men nu är vi där.
Känns skönt.

Middag i Rydebäck med systeryster och mosters älsklings-Erik.
När vi skulle åka hem, la Tekla huvudet på sned, hakan i bröstet och tog fram de mest sorgsna ögonen och sa "jag vill sova hos moster, jag vill inte följa med"!!
Riktigt bra skådespeleri, som moster givetvis inte kunde motstå.
Såklart fick shinonikkan stanna, moster fick en bamsekram och Henrik och jag fick köra ensamma hem.


Men det är klart, sällskap har jag ju i kvällssoffan ändå.








Jaha, torsdag imorrn då...
Godnatt!

onsdag 4 december 2013

Var e du?

Har jag för ont nu?
Är jag för blockerad igen?
Längesen jag kände dig.
Längesen du var här nu.
Eller är det jag som inte kan ta emot dig just nu?
Eller behövs du kanske någon annanstans?
Det är helt okej.
Du ska vara där du behövs mest.
Vi har många som behöver dig nu.
Kanske är du hos lilla E, eller hos P, kanske du är med Tekla hela dagarna, eller Erik?
Jag vet att du är där du behövs, min älskling.
Men jag saknar dig, så om du har en liten stund över, blir jag glad om jag får känna din närhet.

Mammas älskling, livet är så tomt utan dig.















söndag 1 december 2013

Första Advent

När första ljuset brinner,
står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas
att fira få advent...





Njae, inte direkt någon glädje över att det är första advent.
Och inte har vi "firat" eller haft något advents-mys heller.
Inga adventsstakar eller stjärnor i fönsterna.
Ingen tjusig utomhusbelysning som glittrar framför huset.
Inga nyputsade fönster och julgardiner.
(I nåt knasigt ögonblick köpte jag några hyacinter, så dom var jag ju tvungen att fixa till)

Har ingen lust med något alls.
Ingen alls.
Orkar inte.
Vill inte.
Gör ont.
Stoppa tid-helvetet nu.
Snälla...
Vill inte att han ska fylla fem år i himlen.
Utan mig.