En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 2 februari 2013

Billeberga-föräldrar!?

Ja, jag sitter på mycket känslor nu...
Ja, jag har väldigt lite tålamod vissa dagar.
Ja, jag blir sjukt lätt frustrerad och irriterad vissa dagar.
Svårt att veta vart man ska göra av den där ångan, när kastrullen kokar över.

Idag får kanske somliga i byn ta smällen...
Inte för jag vet några namn.
Inte för att jag dömmer någon eller använder min blogg för att hänga ut någon.

Men nu är jag bara så sinnesjukt trött på att aldrig få lugn och ro.

Ja, vi bor vid skolan.
Perfekt ställe att hänga på om kvällarna, för dagens tonåringar som får för lite stimulans och har för få fritidsintressen.
Eller är det kanske deras intresse?
Hänga på skolan och försöka sparka sönder fritids förråd?
"Vadå, det är väl jättekul"
Får dom sparka på väggar och dörrar hemma också?

Det är i alla fall jättekul att ligga och försöka sova, medans man lyssnar på det sparkandet!

Något annat som är otroligt rogivande i denna byn, är de ungdomar som kör runt i sina bilar och epa-bilar och "börnar" (vet inte ens om de heter så). Gärna i rondellen på skolan eller skolans parkering, eller på det som kallades "plattan", förr i alla fall!
Det är också skönt att försöka somna till.
Nä, dom kör inte bara omkring där. Dom kör även runt i byn, alldeles för fort, blinkar inte när dom ska svänga osv...
Har sett hur mycket som helst.

Föräldrar, vet ni var era barn, tonåringar är om kvällarna?
Vet ni vad dom gör?

Det är inte ok att bränna igenom byn i 100-150 km/h!

Är det bara jag som får tokspel på detta, eller?

Så, där lättade vi lite på trycket...




torsdag 31 januari 2013

Envis liten böna...

Tekla testar oss rejält nu, speciellt med sömnen.
Både middagsvilan och till kvällen.
Förkylning och sex tänder på gång underlättar förstås inte heller.
Men mycket är just nu bara envishet.


"Är det här, man drar ner sladden till babymonitorn, så att ni inte ser vilket bus jag har för mig härinne?"

Efter 40 minuters kämpande sussar hon äntligen.
Hon behöver det.
Hon är trött.
Vägrar bara inse det själv och ge upp.
Vi behöver det.
En paus.
Få vila lite själv.
Jag hade tidigt samtal imorse. Går ju på samtal fortfarande, oftast två gånger i veckan.
Mycket behövligt och jag trivs så bra med min samtalsterapeut, hon är fantastisk - ärlig, rakt fram, mjuk, och varm. Hon gör sitt yttersta för att hjälpa mig. Och jag känner mig fullkomligt trygg med henne.
Men jag är helt slut efter ett samtal.
Hon har hittat en behandling, som jag ska få prova. Berättar mer om den sen, nu ska jag försöka slappna av (sobril) och vila en stund.
I eftermiddag kommer älskade Emma med guldklimpar och håller hand en stund❤...

tisdag 29 januari 2013

Livet...

Varför?
Varför Tristan?
Varför MIN älskade onge?
Det finns inga svar.
Det vet jag.
Det finns ingen mening.
Det vet jag.
Det är livet.
Och det är för jävligt!
Livet är skit.
Jag vet allt det där härliga som finns att njuta av i livet.
Det går bara inte att göra det utan honom.
Det går inte att göra, med all den smärta jag bär.
Det går inte med de skräckbilderna på min näthinna.

Jag får fortsätta att låtsas, kämpa och överleva...
Leva med Tekla.
Det är det hon behöver och förtjänar.

Men det är bara en sak jag längtar efter nu...






Ingen självklar känsla...

Det är många som försöker att trösta mig ofta med "Tristan är med dig alltid".
Det är förstås omöjligt att vara i närheten att förstå, när man inte upplevt en sån förlust själv.
Och tar inte illa vid mig av er, som försöker trösta, med dessa ord.
Jag vill bara försöka förklara, för det är nämligen ingen självklar känsla eller tro, när man upplever det jag tvingas uppleva.
Jag vet att orden är välmenande och att jag kanske kommer känna det så i framtiden.
Usch, jag hatar att skriva och säga det ordet(framtid).
Men just nu har jag så mycket smärta, ångest och skuld som sitter i vägen i mitt hjärta, min själ och i hela mig, att jag inte kan känna honom.
Det sliter sönder mig.
Men jag kan inte det.
Jag känner honom inte.
Allt det onda tar upp all plats i mig.
Och just nu klarar jag knappt att titta på bilder av honom, för det är alldeles för smärtsamt.
Jag pratar med honom varje dag.
Berättar hur mycket jag älskar och saknar honom.
Hur mycket han fattas varje dag.
Ber honom att hjälpa mig att orka.
Ber honom att fylla mig med sin närvaro.
Ett tecken.
Jag är öppen.
Jag vill känna honom.
Och en gång på alla dessa månader har jag känt honom.
En gång.
All ångest försvann, jag var fullkomligt lugn och harmonisk.
Jag kände honom.
Han var hos mig.
En endaste gång...
Ingen självklar känsla...
Det finns många ord som jag inte kan använda.
Dom är för overkliga.
Gör för ont.
Handlar inte om förnekelse, mer om att det inte bearbetats än (om nånsin?) Dessa bland annat.
• Begravning
• Grav
• Änglabarn
• Änglamamma
Det betyder inte att jag tar illa upp om andra använder dom.
Det betyder att jag är fortfarande på spåret, måndagen den 24 september.
Jag har precis förlorat mitt barn.
Tåget körde på honom.
Där är jag.
Inte längre.
Mitt barn har just dött...

måndag 28 januari 2013

En mycket speciell träkista...

Länge har jag velat ha en sån...
En vacker brudkista, träkista eller america-koffert...
Har aldrig haft plats till en i mina små lägenheter.
Har aldrig hittat den perfekta.
Nu har jag hittat en.
På blocket, pappa och Henrik hämtade den i Trelleborg i helgen.
Den är perfekt.
Så vacker.
Jag älskar den.


Det får dock ett annat syfte än det jag önskat, när jag tänkt på en genom åren.
Nu ska den få innehålla Tristans viktigaste saker.
Det som jag inte vill packa ner i lådor, när vi flyttar.

Hans sopbil, som han bytte mot napparna.
Hans radiostyrda dumper, som han sparade pengar till själv, sålde några av sina gamla bilar på loppis, för att kunna köpa. Minns hur stolt han var i affären, när han betalade den själv och berättade för affärsägaren.
Hans täcke och kudde ska få ligga där.
Favoritkläderna och Thomas Tåget-pyjamasen.
Hans älskade böcker och småbilar.
Allt materiellt som är Tristan.
Allt det viktigaste.

En speciell plats i det nya hemmet ska den få.
Så att jag kan titta, känna och lukta, precis när jag behöver och känner för det.

Mammas bästaste onge, aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva packa ner dina saker på detta vis?
Flytta!!
Utan dig!

Om du ser mig och hör mig, mitt hjärta, så snälla hjälp mamma att klara detta.
Lova att du flyttar med oss.
Älskade älskade Tristan, flytta med oss...



söndag 27 januari 2013

Jag älskar...

Jag älskar min fina familj så mycket.
Ni bär mig.
Jag älskar alla mina underbara vänner, gamla som nya...
Ni bär mig.
Jag älskar att det finns så många medmänniskor som vi inte känner, som känner så med oss.
Ni bär oss.
Tack pappa, för att du åkte med Henrik och hämtade en mycket speciell sak i Trelleborg idag.
Tack mamma, för all uppmärksamhet du ger Tekla och för ständigt "mormor-tjat".
Tack Malin, Danne, Erik för middagen, och för att ni städade vårt hem idag, för att vi inte orkat.
Tack Anna, för sällskapet till frukosten imorse.
Tack Emma, för allt du får mig att känna och tänka. Alltid hand i hand.
Tack Emilia, för din ständigt fina och villkorslösa kärlek.
Tack Mia, för all omtanke, pepp och kärlek, som lyfter mig preciiiiis, när det behövs som mest.
Tack Jessica för de vackra korten - finner inte ord, mellan tårarna just nu.
Tack alla ni som skickar sms och mail med kärlek.
Tack alla ni som kommenterar med kärlek.
Tack alla som erbjuder sin hjälpande hand, på något sätt.
Tack för nallebudet.
Tack för mössan till Tekla.
Tack Bianca för brödet, vi hann före fåglarna.
Tack till fina gamla vänner för det vackra smycket.
Tack för all kärlek.
Ni bär mig.
Tack.