En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

söndag 8 februari 2015

Ett besök från andra sidan?!

Jag bara måste dela med mig av en fantastisk upplevelse vi fick äran att uppleva igår.

Till alla som tror.
Till de som är skeptiska.
För de som är mittemellan.

Mig spelar det ingen roll.
Lägger inte in några värderingar alls.

Vanligtvis är jag försiktig med att dela med mig av dessa stunder.
Behåller dom gärna för mig själv.
Troligtvis för att jag själv är en sådan, som ifrågasätter och analyserar sönder.
Som måste bevisa och motbevisa.
Som undrar och undrar, "kan det verkligen vara så?"

Men det som hände igår, var så starkt och så tydligt, att alla tvivel försvann.
Inga frågetecken.
Ingen analysering.
Det bara hände.
Och det bara var så.

Låt mig börja berätta om dagen, från början...

Igår skulle kusinens ljuvliga Lily döpas.
Ledsamt nog missade vi detta, eftersom kräksjuka härjat härhemma.
Förtvivlad Tekla som sett framemot denna dag så länge.
Min mamma var snäll och filmade från dopet och skickade till oss i telefonen.

När vi satt och tittade, dök frågor upp från Tekla om hennes dop.
Skakigt satte jag på videoklippet där hennes moster sjunger för henne, i kyrkan, på hennes dop.
Skakigt därför jag inte klarat se min lille påg, på video, på sååå länge.
Det var så härligt, att se honom och höra hur han klämmer i och spontant sjunger med moster under sången.
Tårar blandade med leende.

Och plötsligt undrar Tekla; "Hur var Tristan, när han var liten?"

Exakt så frågade hon!
Blir så tagen av hur denna treåring kan uttrycka sig.

Jag berättar för henne hur han var och vad han gillade.
Vi pratade om bilar, cykling, skogen och om hur klok han var. Att han var en snäll kompis, att han älskade att laga mat, baka, snickra, rita, leka i skogen och hur mycket han älskade musik.
Jag berättade att hans favorit var Eric Saade, och att han skulle sjunga i melodifestivalen senare på kvällen.

Tekla vill då leka med hans bilar och gubbar, som står på minneshyllan.
Vilket hon såklart får.
Vi tar också steget, att ta fram hans älskade sopbil, som han fick, när han lämnade sina nappar.
Jag berättar för Tekla, om en klisterlapp på sopbilen, som visar att barn inte får sitta på den, för att den då kan gå sönder.
Direkt efter hoppar Isodor upp på den och lägger sig lugnt till rätta.
Mycket annorlunda...

Okej, då kommer vi till den stora händelsen...

Vi sitter hela familjen i soffan och tittar på melodifestivalen en stund senare.
Alla sitter stilla, fönster och dörrar stängda.
Ljuskronan ovanför bordet är tänd, med sex levande ljus.
Allt är lugnt och stilla.
När det är dags för sista låten, och Eric Saade äntrar scenen och börjar sjunga, dras min blick slumpvis åt ljuskronan, som börjar gunga.
Verkligen gunga ordentligt.
När låten är slut...
Är ljuskronan åter stilla.

Jag sitter i soffan och tittar på Henrik.
Vi ler.
Helt uppfylld av känslor i kroppen.

En stund senare nattar jag Tekla, men har helt omöjligt att slappna av.
Fjärilar flyger vilt runt i magen, läpparna vill le konstant, kroppen är kittlig och sprallig.
Känslorna spretar hit och dit, jag vet inte om jag ska hoppa, dansa, och sjunga, skratta eller gråta.

Det tar lång tid att somna.
Men sååå gott jag sovit inatt.

För mig spelar det ingen roll, vad andra människor tror eller tycker.
Han var verkligen här hos oss igår.
Så är det bara.
Och aldrig i hela mitt liv, har jag tidigare upplevt något liknande så starkt och så tydligt.
Men jag har velat och längtat efter det.
Jag är så tacksam att jag nu fått det.
Det är en obeskrivlig känsla.

Tack min älskade onge!!
Du är så välkommen åter...



15 kommentarer:

  1. Åh Sophie! Sådan lycka mitt hjärta känner för din skull! :) Det är klart att det var din fina son, det är så fint att jag blir alldeles varm och tårögd. Tack för att du delade det med oss som läser bloggen, det känns så stort och fint och även om jag inte känner dig alls blir jag så glad för din skull!! :)

    SvaraRadera
  2. Åh så fint att läsa! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  3. Åh jag kan bara instämma med Emmas kommentar. Känner precis lika dant. Så otroligt berörande. Mina varmaste tankar och kramar till er Sophie o Henrik ♥

    SvaraRadera
  4. Gåshud på armarna och tårar i ögonen. Klart han var där! Vilken härlig Tristandag ni fick!

    SvaraRadera
  5. Förstår att det måste varit en alldeles fantastisk upplevelse! <3 Tror självklart att det var er Tristan som var där och gav sig tillkänna <3 Önskar er många, många fler sådana stunder <3 Det är ni så värda alla fyra <3 Kramar till er alla från en okänd medmänniska <3

    SvaraRadera
  6. Äntligen♡......så klart var det han.Håren reste sig på armarna när jag läste, förstår din känsla efteråt, har varit med om liknande upplevelse☺

    SvaraRadera
  7. Tycker du ska ta bort frågetecknet i rubriken ;)

    SvaraRadera
  8. Åh :) klart det var Tristan <3 De gör så ibland, tittar förbi, visar sin närhet..så glad att du fick uppleva det och önskar dig många fler av dessa stunder. Å känslan du kände efteråt var energierna som han lämnade kvar, tror jag. Eller att han gav dig extra stöd och värme...så glad att få höra det :)
    Stor kram till dig <3

    SvaraRadera
  9. Åh vad underbart att läsa! Jag blir helt piggig på hela kroppen! Så mysigt!

    SvaraRadera
  10. Å så underbart... <3 //Anna

    SvaraRadera
  11. Å så underbart... <3 //Anna

    SvaraRadera
  12. tårarna rinner, av glädje för er skull. härligt.

    SvaraRadera
  13. Så fantastiskt! Jag är alkdeles tagen bara av att läsa. Det är klart han var där och diggade till Eric Saade. Tack för att du berättade.

    SvaraRadera
  14. så fint <3 har upplevt en hel del och vet att när man upplever det då vet man, spelar ingen roll vad andra säger, vi tror vi vet allt om livet och döden men det vet vi inte, mycket som existerar fast vi inte ser det utan bara känner det. precis som kärlek, något man känner <3

    SvaraRadera
  15. Underbart!! Hela mitt hjärta fylls av värme <3

    SvaraRadera