En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 8 december 2012

Tristans dag

Det är det, mitt hjärta.
Min underbara, älskade onge, det är din dag idag.
Även om du inte längre är hos oss.
Den 8 december 2008, den bästa och största dagen i mitt liv.
Då kom du till mig.


Till oss.


Älskade Tristan, om du bara nånsin kunna veta, förstå hur det var då livet fick mening för mig.
Jag vet, att jag sagt det till dig många gånger.
Jag vet, att jag sagt till dig varje dag, att du är mammas bästaste onge.
Jag vet, att du vet hur mycket jag älskar dig.


Idag är det din dag.


Jag, pappa och Tekla har sjungit "life is a highway" och "happy birthday", vi har tänt ditt "T" och flaggan är på topp precis som vanligt.





Det är din 4-årsdag.
Det du längtat så efter.
Och det gör så ont att vi inte är tillsammans idag.

fredag 7 december 2012

Var e du?

Var e du, min älskade onge?
Är du himlen?
Är du hos farfar och gamlafarmor?
Leker du med Tilda?
Kramas du med Alex?
Spelar Micke fotboll med dig?
Spelar Kurt gitarr för dig, spelar han "life is a highway"?
Sitter du i Jesus famn?

Var e du, mitt hjärta?
Jag kan inte se dig.
Jag kan inte höra dig.
Jag kan inte känna dig.

Var e du, min underbaraste onge?
Var e du?




Jag skrek till Gud...

Kyrkan ligger mittemot platsen där det hände.
När jag satt böjd över honom, där på spåret, skrek jag högt och hysteriskt, med blicken mot kyrkan.
Mot Gud.
- Gör inte såhär mot mig, snälla gör inte såhär mot mig. Ta inte Tristan. Gör inte såhär mot mig, snälla. Ta inte Tristan. Gör inte såhär. Gör inte detta. Ta inte honom. Snälla Gud, ta inte honom. Inte min Tristan. Snälla.

Jag låg över honom, klappade hans hår, upprepade hans namn, tittade på hans blåa läppar, på blodet som rann ur näsan, på såret i pannan och jag skrek...
Jag skrev förtvivlat...

Men du tog honom Gud.
Varför tog du honom?
Min Tristan.
Varför?
Jag behöver honom.
Jag saknar honom desperat.
Varför tog du honom?



tisdag 4 december 2012

Dyrbar lerklump

Förra julen julpysslade Tristan på dagis. Han kom hem stolt som en tupp med en grön-glittrig lerklump, med ett värmeljus i mitten.
"Den har jag gjort till dig, mamma"
Jag ska erkänna att lika mycket som det värmde mitt hjärta och hur mycket stolthet jag kände, så skrattade jag lite inombords. Funderade några sekunder på vart den skulle passa in?
När Henrik kom hem, sa han stolt
"den har jag gjort till dig, pappa".
Fast på morgonen efter hade han gjort den till sig själv.
(svårt att bestämma sig)
Vi hade den tänd varje frukost och varje middag hela julen.
Han var lika stolt över den varje gång vi tände den.
Igår fick jag panik, över att jag inte hittade den.
Så till slut, efter att ha letat en timma, hittade jag den.
Andades ut...
Det är den dyrbaraste lerklump jag nånsin ägt.




Tristan, min älskade...
Jag är så ledsen att du inte var med idag, när jag tände den.
Men jag lovar att den ska vara tänd varje frukost och varje middag hela julen.

Lägger ner facebook...

Vänner, ni ger mig så mycket kärlek med era ord, tankar och kramar ni skickar mig.
Många via facebook.
Jag är så tacksam och uppskattar precis allt.

Men nu måste jag stänga ner facebook den här månaden.
Era barn bakar pepparkakor, julpysslar, åker pulka, bygger snögubbar och julpyntar.
Tristans "familjeliv-kompisar" börjar fylla år nu, 4 år!
Jag missunnar ingen, era barn är härliga. Och det är en lycklig tid för dom nu.

Men jag är arg, ledsen, hopplös och har så fruktansvärt ont att min fantastiska onge fattas och missar allt detta.

Jag orkar inte läsa och se alla bilder på facebook nu.
Det sliter ut hjärtat ur min kropp.

Men kära ni, jag finns kvar i blogg, mail eller sms istället! Jag uppskattar att ni finns!
Om ni vill lämna er mail eller nr, så gör det idag, jag stänger ner imorrn!

Kram Sophie


måndag 3 december 2012

För smärtsamt...

Vissa dagar gör det alldeles för ont att skriva ner de ord, som strömmar genom mitt huvud.
De känslorna som bränner som eld genom blodet i kroppen.
Den ångest som gör så fysiskt ont, som nästan får mig att kräkas.
Det finns inte ord som är tillräckliga, för att beskriva den smärtan.

Många undrar om vi får bra hjälp?
Svar ja.
Vi har en underbar läkare på Svalövs vårdcentral.
Han lyssnar.
På riktigt lyssnar.
Är aldrig stressad och gör sitt yttersta för att hjälpa med det han kan hjälpa.
Jag äter medicin mot ångesten och insomningstablett till natten.
Båda medicinerna är just nu måsten för överlevnad.
Vi är båda sjukskrivna och ingen stressar oss till något annat nu.

Vi har båda samtalsterapi, och jag pratar egentligen bara för mig själv i denna blogg...
Två gånger i veckan träffar jag min klippa. En fantastisk människa. Hon är ärlig och rak. Empatisk och varm. Hon styrker mig, och ger mig mod. Hon lyssnar med omsorg, förstår mig på riktigt och ger mig verktyg till vårt overkliga vardagsliv.

Vi har båda fått fina kontakter och bra handläggare på försäkringskassan.

Sen har vi världens bästa sociala skyddsnät runt omkring oss i form av familj och vänner.
Dom gör precis allt för oss.

Ja, vi får bra hjälp!
Bättre kan man inte få.
Vi är inte ensamma.

Och ändå känner jag mig ensammast i världen utan min älskade onge.
Och det kan ingen hjälpa mig med...