En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 18 januari 2014

Måste måste måste måååååsteee

Sophie diskuterar med Knast-Sophie...

"Jag måste.
Nä!
Jo, jag måste bara...
Sluta din knast, du måste absolut ingenting!
Det är lördagkväll.
Du mår dåligt.
Du är jättetrött.
Du har hemsk huvudvärk.
Gå bara raka vägen in till sängen och lägg dig.
Sov.
Sov.
Sov.
Och inget annat.
Det är det du har ansvar för nu."

(Snälla låt mig få sova)

"Mamma, ligg i mitt knä"




Snacka om att man smälter!!
Plötsligt lyfter den lilla vackra godingen på snutten och säger:
- Kom mamma, ligg i mitt knä!

Så där fick jag ligga och få kill i håret, medans vi tittade på Backyardigans.
Efter en stund joinade även tussen oss.
Mys som kom i precis rätt stund.

Hade såklart tänkt skriva om vårt disney on ice äventyr igår, men jag är så sjukt trött, huvudet dunkar, öronen piper och värker.
Ja, jag hör er skratta:-)
Jag är 36, men låter som 76!
Just nu känner jag mig så också!

Återkommer imorgon om äventyret på Malmö Arena igår.

Nu ropar min gosiga säng.

Natti

fredag 17 januari 2014

Till dig min älskade onge

Denna är till dig, min bästaste onge!
Det skar i mitt hjärta, att du inte var med oss ikväll. Du hade älskat varje sekund. Alla dina favoriter, Blixten, Bärgarn, Ramone, Flo och Sally.

Life is a highway, min underbara Tristan.

YouTube Video


torsdag 16 januari 2014

Bloggläsare i min ficka?

Egentligen hade jag lagt undan luren och bloggen för ikväll.
Men det finns inget, verkligen inget underhållande på tv:n alls och plötsligt ville inte mina ögon sova längre.
Hjärnan började spinna.
Plockade upp luren och började plöja genom mail och kommentarer från de senaste veckorna.
Jag har utan tvekan de bästa och varmaste läsarna ever.
Fy fanken, va fina ni är.
Om ni bara visste och förstod hur mycket kärlek, motivation och energi jag tankar, av era ord till mig.
Tänk om ni vore så små att jag kunde ha er i fickan och plocka fram er lite då och då, när jag kände att jag behövde er?
Tack!
Tack för att ni finns!
Det är tack vare er, som bloggen finns kvar.
Och den är en otroligt viktig ventil för mig.

(Hm...nu ska vi bara komma på hur vi ska göra er små, så att ni får plats i fickan?)

Bara så himla trött...

Allt jag vill hela tiden nu, är bara att sova.
Sova, sova, sova!
Jag är så himlans, jädrans trött heeela tiden.
Allt jag tänker på hela tiden är sova, sova, sova!
Längtar efter att få bädda ner mig i sängen, under det varma gosiga täcket.
Rulla ner.
Stänga ljudet på telefonen.
Stänga tv:n.
Tystnad och mörker.
Och sen bara sova, sova, sova.


Hur trött kan man bli?
Orkar ingenting.
Ingen lust.
Får verkligen tvinga mig till allt.
Så trött på att vara trött.
Trött, ledsen och deprimerad.
Tror inte människor riktigt förstår hur mycket energi det går åt att sörja, sakna, längta och ha ångest.
Antidepp-medsen verkar inte göra så mycket nytta nu, trots att jag höjt dosen.
Är så trött på att stoppa i mig piller.
Är bara så jävla trött.

Läser om tips, råd och "lösningar"!
Motion, ljusterapi, magnetarmband, massage, skog, hav och vitaminer...

Nä, jag orkar inte ens det...

onsdag 15 januari 2014

Flashbacks

Hemsk flashback på parkeringen.
En pojke med samma blick.
Illamående.
Tryck över bröstet och inget syre som kommer igenom.

En stund senare...

Tekla i badet.
Samma blöta hår.
Samma kroppsspråk.
Samma färg på huden och kroppsform.
I några sekunder tror jag att det är han som sitter där.

Olidliga saknad.
Jag har så ont.
Jag klarar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Kan inte...

Tristan - mamma hatar att leva här, utan dig!

Ja, det är jag!

Ja, det var jag som stod framför er i affären.
Jag som var med i tidningen.
Jag som förlorade min son i den hemska olyckan.
Säg gärna hej.
Le.
Ge mig en klapp på axeln.
Jag förstår.
Men prata inte bakom min rygg.
Det är verkligen inte rätt person eller händelse att prata så om.

Ja, jag förstod det innan.
Att jag skulle bli igenkänd, efter reportaget.
Jag var redo för det.
Varsågod, känn igen mig.
Känn med mig.
Men prata inte så bakom min rygg!!

Busfabriken Helsingborg

En snäll tjej vid namn Linda, vars familj äger Busfabriken i Helsingborg, skickade en rejäl bunta biljetter till Tekla.
Så nu ska det busas runt ordentligt!
Tekla har aldrig varit där, men jag vet redan att hon kommer att älska det.
Det känner man liksom på myrorna, hon ständigt har i sina brallor.

Tusen tack Linda, vi är verkligen så tacksamma och överväldigade av denna underbara gest och gåva.

Busfabriken i Helsingborg HITTAR NI HÄR

När man pratat sönder...

En av mina favoritlåtar med Bob Hund är "Jag rear ut min själ".

LYSSNA HÄR

Så klockren text.

"Jag har talat ut
jag har pratat sönder
om jag tänker
har jag inte sagt ett ord
Jag rear ut min skäl
Jag har gett mig iväg
mot min längtan
men alla vägar leder
längre in
Jag rear ut min själ
Om du tror att du vet
var du har mig
är jag närmre
än du vågar be mig om
Jag rear ut min själ
allt skall bort"

Tulpan-premiär

Min fina Tina kom med tulpaner till tulpan-älskaren idag.
Finns det något ljuvligare än när tulpansäsongen börjar sätta igång?Jag älskar tulpaner.
Vackra.
Vackra.
Vackra.





Hoppas så att alla dom där 143 lökarna jag planterat nere hos Tristan, ska titta upp ur marken, blomma och lysa upp hans plats så vackert.

Världens goaste Tina.
En dora-keps hade hon "snubblat" över till en överlycklig Tekla. Hennes första egna keps.


Och jag måste visa det underbara halsbandet hon hade "hittat" åt mig. Jag älskar det.


Och Henrik är så rörd över att ha blivit kallad ängel för första gången, också fick han en ängel i en läderrem, som han satte runt halsen direkt.

Tack för idag, Tina!
Dina besök lyser alltid upp.
Pratstunder fulla av kärlek, allvar och skoj.
Vi trivs så i ditt sällskap.❤️
Tack för dig!

måndag 13 januari 2014

Ibland orkar man inte...

Det kommer såna dagar, då man verkligen inte orkar nånting.
Idag har Isodor och jag verkligen inte varit ur sängen än.
Klockan är 13.18!
Kanske måste gå upp och äta något...



söndag 12 januari 2014

Det är inte Tristans måne, mamma!

När Tekla och jag skulle gå hem från grannarna idag, upptäckte hon månen direkt.
Det var en alldeles svart himmel, stjärnklart och en halv, konstig-formad måne lyste upp gator och trädgårdar.


(Lånad bild)

Tekla pekar genast upp och säger:
- De e ingen måne, mamma, de e en luftballong med ögon, de e inte Tristans måne, bara en luftballong!!

Hon var så bestämd, att jag inte ville störa eller rätta hennes bild av det hon såg.
Hon berättar ju alltid annars att det är Tristans måne, stjärnor och himmel, där han bor.
Men idag lät hon nästan lite arg.
Mycket som surrar runt i hennes lilla kloka huvud och tankar nu.

Och hon är inte ensam...

Intensiv.

Idag är ångesten riktigt intensiv.
Energin har för längesen runnit ur kroppen.
Knappen är trasig och har fastnat i off-läge.
Känner hur muskler och hjärna stänger ner.
Orkar inte.
Gör för ont.
Kroppen arbetar emot.
Kämpar.
Men ångest och smärta är för starka tillsammans.
Så kroppen ger upp.
Går på sparlåga.
Tills den också släckts.
Sen ligger jag här i sängen, orkar inte tänka mer eller känna mer.
Orkar inte släcka lampan.
Orkar inte ens sätta på sängkläder på kudde o täcke.
Jag hatar att sova utan.

Och jag hatar att leva utan Tristan!

Omtumlande

Mycket känslor denna veckan.
Uppåner.
Neråupp.
Hitådit.
Ditåhit.

Har precis letat bland hans saker i hans minnes-träkista.


Till Tekla.
Lite utklädningskläder.
Hon älskar sånt nu.
Mina händer och ben skakade, så att jag knappt kunde hålla i nåt.
Så längesen jag hade dom sakerna i min hand.
Gör så fruktansvärt ont.
Andas Sophie.
Samla kraft.
Du behöver det för nästa stund, som kommer idag...

En mycket glad "Store Chris" (Rorri racerbils mekaniker) lockade i alla fall ett stort leende hos oss.



För Tristan och andra barn.

Tidigt efter olyckan ringde Lars Klint från kvp/expressen upp mig.
Han presenterade sig respektfullt och ödmjukt.
Inte alls som de andra journalister som ringt eller mailat.
Lasse stack ut från mängden direkt.
Han utstrålade värme, medmänsklighet och ärlighet.
Jag tackade vänligt nej till en intervju då, men kände starkt, att honom ska jag inte släppa.
Vi bestämde oss för att ha mailkontakt, för att en dag sen om jag var redo, göra ett reportage och om inte var det helt okej också.
Lasses mail under de senaste 1 1/2 åren har kommit som små guldstänk, precis när dom har behövts som mest. Innehållet alltid lika mycket omtanke och värme. Ibland någon dikt och en dag damp en safta/sylta-bok ner i brevlådan.
Nästan varje dag har han läst min blogg.
Och uppmuntrat mitt skrivande.

Så kom dagen då jag var redo för att göra ett reportage.
För Tristans skull, för vår skull och framförallt för andra barns skull.
Lasse hakade på direkt, och kom hem till oss två dagar senare, med fotograf, en god fläta och några av mina favorit-tidningar.

Vi möttes i dörren med kramar och leende.
Inga krusiduller.
Inga konstigheter.
Helt naturligt.
Vi tog några bilder med Tekla, innan hon gick in till Sannlyckes, bästa grannarna❤️

Vi berättade vår historia, för Lasse.
Det finns så mycket mer...
Men så mycket tid och ork har man inte inte.

Jag fantastiskt nöjd med Lasses skildring av vårt öde, vårt liv och det som hänt oss.
Det är vårt liv, målat med hans pensel.
Perfekt!

Lasse - tusen tusen tack!
Till Stefan som tog bilderna vill vi också skicka ett stort tack.
Vilken proffsighet och styrka att komma in som fotograf, lyssna till en sån historia och ändå se till att göra ett så bra jobb.

Varför då?
Varför var vi redo?
Varför ville vi detta?

Vi vill visa upp vår älskade onge, som vi är är så stolta över.
Du kunde inte hjälpa det, hjärtat.
Du var bara ett barn.
Ibland glömmer barn av saker, i upphetsning kring att i tankarna vara på ett annat ställe redan.
Tristan var otroligt väl trafik-tränad.
Barn och säkerhet, vår prio ett. Och där gäller total nolltolerans.

Vi vill med vår historia berätta att det trots det händer olyckor. Och att man aldrig, aldrig kan veta hur, när eller var.
Och det händer på en sekund!
Något man absolut inte är beredd på.

Vi skulle bara handla, sen hem och laga middag.
Istället hamnade jag på spåret, liggandes över mitt döda barn i regn, blåst och totalt övergiven.

Men visst ökar man oddsen, genom att höja säkerheten. Något som vi ser föräldrar slarva med hela tiden.
Ja, det gör mig såklart arg och ibland jävligt bitter, eftersom vi var nitiska med säkerhet.

Sluta slarva!
Var mer med era barn, lek med dom, sitt på deras rum, läs, spela spel, var ute tillsammans och låt dom vara med.
Ni har fått dom som en gåva.
Det största i livet.
Älska, respektera och uppskatta dom.
Ha roligt tillsammans, stäng tv:n och lägg bort ipad och telefoner.

Det var en måndag...och vi skulle bara hem och laga mat.
Istället tvingades jag ta farväl och åker hem utan mitt barn.
Min stjärna.
Mitt allt!

Jag lever inte i ånger eller i skuld gentemot Tristan. Han har alltid fått all vår tid, alltid varit med, vid antingen matlagning eller snickeri-grejs i garaget.
Vi har alltid och älskar fortfarande honom med hela vårt väsen och förmåga.

Men, jag kommer alltid att tycka att jag misslyckades som mamma och att det är mitt fel att han är borta.
Jag skulle sagt "nej" den dagen. Jag skulle låtit pappa handlat.
Jag skulle...
















































Omtumlande dag, med mycket uppmärksamhet.
Både så himla tacksam, men oxkså så tgött!