En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
fredag 17 januari 2014
Till dig min älskade onge
Denna är till dig, min bästaste onge! Det skar i mitt hjärta, att du inte var med oss ikväll. Du hade älskat varje sekund. Alla dina favoriter, Blixten, Bärgarn, Ramone, Flo och Sally.
Jag är säker på att din fina Tristan var med er idag! En liten stund är vi på denna jord resten av tiden är vi någon annanstan. Ni är snart tillsammans igen! Många kramar Sara
Jag tror han ser det och älskar det och var med er ikväll. Jag hoppas det och jag tror det. Jag har läst nästan hela din blogg nu. Det är många inlägg som gått rakt in i hjärtat. Detta var ett av dem. Ett annat var din systers inlägg om när Tristan besökte Erik i drömmen. En så klar och detaljerad dröm måste vara sann på något sätt. Kram!
Om någon skulle fråga mig vad som är mitt starkaste minne i livet, vad som gjort mest påverkan på mig, skulle jag inte svara varken bröllop eller förlossningar. Det som har känts mest i mitt hjärta var när Jay Smith sjöng Life is a highway på Tristans begravning. Jag trodde inte det gick att känna så mycket som det gjorde i mig då. Ett under att inte rutorna exploderade i kyrkan när hans röst tog i och han hedrade Tristan så fantastiskt som han gjorde.
Tristan såg nog Bärgarn och gänget i går, han fanns där vid er sida hjärtat.
Ända sedan jag läste om er i tidningen har mina tankar varit hos er. Jag har läst din blogg och sett bilder på din otroligt söta och kloka pojke. Försökt förstå varför han inte finns med er längre... Googlat på Billeberga och övergången och tänkt igenom vad det är du sett....Vad det är som hänt... Du ska inte klandra dig själv för det som hänt. Du hade en rastlös liten pojke som ville gå ut och leka. Och som den omtänksamma och härliga mamma du verkar vara ville du göra honom glad. Och det var han säkert. Jätteglad för att han fick bestämma, och för att han skulle få leka där han ville. Det som händer sedan är en fruktansvärd olycka som ingen kan förutspå.... Det finns inga svar, ingen mening.... Vill hjälpa dig av all min kraft och göra din familj hel. Saker och ting tappar all sin mening när man får ta del av en sådan här händelse. Men jag blir glad i mitt hjärta när jag läser att ni är glada ibland. Att något har fått er att tänka på annat om så för en sekund. Hoppas att ni får prata och träffa andra föräldrar som har gått igenom liknande tragedier och som har kunnat gå igenom sin sorg och lärt sig att hantera sin saknad. De som kan förstå var ni är i livet och som kan stötta er. Som kan hjälpa er att hitta tillbaka till en mening med livet även om ni saknar er Tristan. Vill även ge en stor kram till din Henrik som fick gå igenom två bortgångar inom en månad. Det är ofattbart. Men jag tror och hoppas att ni har två änglar som vakar över er och som finns med er. Jag kommer att följa din blogg och jag kommer vara överlycklig när jag märker att er livsgnista sakta men säkert kommer tillbaka och er sorg tappar sin hårda svarta form. Ta hand om er och lillasyster Tekla. Vi är många som tänker på er och sänder all vår styrka till er!
Låten som för all framtid är förknippad med Tristan ❤ Och som han måste ha saknats igår... Fast när Svante såg klippet så utbrast han: "Men mamma! Han såg ju!!! Tristan va ju där! Med Sophie och Henrik!" Och efter en stunds funderande: "han åkte nog med Bärgarn" / A❤
På ett sätt ångrar jag att jag öppnade den där kvällstidningen, den var ju ändå en vecka gammal och kunde lika gärna ha åkt i pappersåtervinningen. Det kändes nämligen nästan som om det växte ut gråa hår på mit huvud och jag åldrades 20 år i ett svep, bara av det faktum att något så horribelt kan hända. Jag vet att jag hört talas om olyckan när det hände, men först nu fick jag se familjen bakom det hela, bilden på er underbara son. Jag tänker inte ställa frågan varför, och jag tänker inte säga att det inte skulle bli såhär, för det är ju mantran som upprepas om och om igen i ditt huvud ändå. Jag vill istället säga att den kärlek som genomsyrar hela den här bloggen, kärleken till dina barn, kan ingen ta miste på. Din kärlek till Tristan är oövervinnerlig och trots att tiden med din fina pojke blev på tok, alldelens på tok för kort, kan ingen ta ifrån dig de här 3 1/2 åren. Jag har själv en son i den åldern och jag behöver heller inte säga att bara tanken... Jag tänker inte att smärtan kommer att svalna, att såret blöder mindre eller saknaden ersätts av fina minnen av det förgångna. Jag vill dock tro att du får din livslust tillbaka, om än i små små myrsteg, och kanske kan se ljuset i mörkret och finna ett varsamt lugn i att din pojke har det bra där han är nu <3 <3 <3 Hoppas jag inte trampat på någon öm tå eller sagt något som sårar, men det var viktigt för mig att få ner detta på pränt till dig, finaste Sophie. kram Jessika
Jag är säker på att din fina Tristan var med er idag!
SvaraRaderaEn liten stund är vi på denna jord resten av tiden är vi någon annanstan. Ni är snart tillsammans igen!
Många kramar
Sara
Jag tror han ser det och älskar det och var med er ikväll.
SvaraRaderaJag hoppas det och jag tror det.
Jag har läst nästan hela din blogg nu. Det är många inlägg som gått rakt in i hjärtat. Detta var ett av dem. Ett annat var din systers inlägg om när Tristan besökte Erik i drömmen. En så klar och detaljerad dröm måste vara sann på något sätt.
Kram!
Han var med Er, mer än du förstår, han är alltid med Er :) <3
SvaraRaderaKram Åsa
Fy fan vad livet är grymt ibland
SvaraRaderaKram
Caroline
❤️
SvaraRaderaOm någon skulle fråga mig vad som är mitt starkaste minne i livet, vad som gjort mest påverkan på mig, skulle jag inte svara varken bröllop eller förlossningar. Det som har känts mest i mitt hjärta var när Jay Smith sjöng Life is a highway på Tristans begravning. Jag trodde inte det gick att känna så mycket som det gjorde i mig då.
SvaraRaderaEtt under att inte rutorna exploderade i kyrkan när hans röst tog i och han hedrade Tristan så fantastiskt som han gjorde.
Tristan såg nog Bärgarn och gänget i går, han fanns där vid er sida hjärtat.
Ända sedan jag läste om er i tidningen har mina tankar varit hos er. Jag har läst din blogg och sett bilder på din otroligt söta och kloka pojke. Försökt förstå varför han inte finns med er längre... Googlat på Billeberga och övergången och tänkt igenom vad det är du sett....Vad det är som hänt... Du ska inte klandra dig själv för det som hänt. Du hade en rastlös liten pojke som ville gå ut och leka. Och som den omtänksamma och härliga mamma du verkar vara ville du göra honom glad. Och det var han säkert. Jätteglad för att han fick bestämma, och för att han skulle få leka där han ville. Det som händer sedan är en fruktansvärd olycka som ingen kan förutspå.... Det finns inga svar, ingen mening.... Vill hjälpa dig av all min kraft och göra din familj hel. Saker och ting tappar all sin mening när man får ta del av en sådan här händelse. Men jag blir glad i mitt hjärta när jag läser att ni är glada ibland. Att något har fått er att tänka på annat om så för en sekund. Hoppas att ni får prata och träffa andra föräldrar som har gått igenom liknande tragedier och som har kunnat gå igenom sin sorg och lärt sig att hantera sin saknad. De som kan förstå var ni är i livet och som kan stötta er. Som kan hjälpa er att hitta tillbaka till en mening med livet även om ni saknar er Tristan. Vill även ge en stor kram till din Henrik som fick gå igenom två bortgångar inom en månad. Det är ofattbart. Men jag tror och hoppas att ni har två änglar som vakar över er och som finns med er. Jag kommer att följa din blogg och jag kommer vara överlycklig när jag märker att er livsgnista sakta men säkert kommer tillbaka och er sorg tappar sin hårda svarta form. Ta hand om er och lillasyster Tekla. Vi är många som tänker på er och sänder all vår styrka till er!
SvaraRaderaSkickar en varm kram till dig o din familj!
SvaraRaderaLåten som för all framtid är förknippad med Tristan ❤ Och som han måste ha saknats igår... Fast när Svante såg klippet så utbrast han: "Men mamma! Han såg ju!!! Tristan va ju där! Med Sophie och Henrik!" Och efter en stunds funderande: "han åkte nog med Bärgarn" / A❤
SvaraRaderaSaknar ord.. :'( Kramar om från Malin
SvaraRaderaPå ett sätt ångrar jag att jag öppnade den där kvällstidningen, den var ju ändå en vecka gammal och kunde lika gärna ha åkt i pappersåtervinningen. Det kändes nämligen nästan som om det växte ut gråa hår på mit huvud och jag åldrades 20 år i ett svep, bara av det faktum att något så horribelt kan hända.
SvaraRaderaJag vet att jag hört talas om olyckan när det hände, men först nu fick jag se familjen bakom det hela, bilden på er underbara son.
Jag tänker inte ställa frågan varför, och jag tänker inte säga att det inte skulle bli såhär, för det är ju mantran som upprepas om och om igen i ditt huvud ändå. Jag vill istället säga att den kärlek som genomsyrar hela den här bloggen, kärleken till dina barn, kan ingen ta miste på. Din kärlek till Tristan är oövervinnerlig och trots att tiden med din fina pojke blev på tok, alldelens på tok för kort, kan ingen ta ifrån dig de här 3 1/2 åren. Jag har själv en son i den åldern och jag behöver heller inte säga att bara tanken...
Jag tänker inte att smärtan kommer att svalna, att såret blöder mindre eller saknaden ersätts av fina minnen av det förgångna.
Jag vill dock tro att du får din livslust tillbaka, om än i små små myrsteg, och kanske kan se ljuset i mörkret och finna ett varsamt lugn i att din pojke har det bra där han är nu <3 <3 <3
Hoppas jag inte trampat på någon öm tå eller sagt något som sårar, men det var viktigt för mig att få ner detta på pränt till dig, finaste Sophie.
kram Jessika