En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

måndag 13 januari 2014

Ibland orkar man inte...

Det kommer såna dagar, då man verkligen inte orkar nånting.
Idag har Isodor och jag verkligen inte varit ur sängen än.
Klockan är 13.18!
Kanske måste gå upp och äta något...



9 kommentarer:

  1. Sophie! Jag känner inte dig men er historia trängde så djupt in i mitt hjärta och huvud. Jag känner bara tänk om man kunde ta bort all ondska! Varför ska vissa få utstå sån hemsk smärta! Du har fått mig att få mig en riktig tankeställare. Jag ska njuta av varje sekund med mina barn och vara ute med dom (trots att jag egentligen har tusen andra saker att göra) så är det viktigare att passa och vara med barnens. Man vet aldrig hur länge man får låna dessa underbara varelser. Styrkekramar till dig och din familj!!! Kämpa

    SvaraRadera
  2. Vet du Sophie, din blogg har även fått mig att tänka efter. Då har jag ändå haft cancer och vet att man måste ta tillvara varandra och tiden man har. Men man glömmer så lätt... Det du och din familj har råkat ut för är ofattbart. Ingen ska behöva vara med om det. Två dagar efter olyckan satt jag på en gudstjänst på jobbet (jag jobbar i Svenska kyrkan) och jag kunde inte delta. Jag kunde in vara med i bönerna, inte sjunga med i psalmerna. Jag var så arg på denna Gud som lät en sådan olycka ske att jag till sist lämnade gudstjänsten. Jag har fortfarande svårt att förstå hur han kunde låta den ske, men sedan dess har jag varit med på gudstjänsterna igen. Och sedan dess har jag också tänkt på er med jämna mellanrum. All kärlek till er. Kram igen! Josefine!

    SvaraRadera
  3. För första gången igår så läste jag din blogg, av en slump hamnade jag här samtidigt som jag låg i Barnens rum och nattade dom. Jag grät, och jag kramade barnen hårt innan det var dags att gå upp igen. Har tänkt hela natten. På hur snabbt det kan gå. Från och med idag, ska jag verkligen kämpa, varje sekund för att hålla tålamodet uppe, humöret uppe, och leka leka leka!! Miljoner miljoner kramar till både dig och HELA din familj. Kämpa på!

    SvaraRadera
  4. Förstår er bottenlösa sorg och de bilder du har på näthinnan. Alla mammor kan nog sätta sig in i det fruktansvärda att bevittna sitt barn råka ut för något så hemskt. Önskar att er sorg släpper fäste någongång i framtiden och att ni finner någon slags frid. En tanke som kommer till mig är att det finns många som arbetar med kontakter på andra sidan och tror man på det eller ser det som den enda livlinan som kan ges så finns det nog många duktiga man kan söka sig till. Ni har iallfall en jättefin dotter och inom henne så finns säkert en bit av Tristan med. Ni har många runt om i Sverige som tänker på er och önskar er allt gott i framtiden. Många kramar

    SvaraRadera
  5. Jag läste er historia idag via FB länk till artikel i Expressen. Mitt mamma hjärta blöder för er. Jag blev påmind hur min pojke slet ut sig ur min hand och sprang ut framför soplastbilen. Man hinner inte ens reagera och jag bara skrek. Vi hade tur, inget allvarligt hände men det kunde ha hänt. Mitt yngre barn satt i vagnen och jag visste varken in eller ut. Idag hade jag ångest för att jag skrek så mycket på min då treåring och straffade honom till och med för att han sprang ut på det sättet.
    Ni är verkligen starka och jag har inga ord för vad ni har fått gå igenom. Tack för att du orkar dela med dig och lär oss att bli bättre människor och uppskatta det man har. Kram på er!

    SvaraRadera
  6. Hej!

    Ni behöver inte kliva upp..., ta på dig morgonrocken och ett par varma tofflor och ta en minut i sänder koka dig lite gott te och kanske äta en smörgås. Du måste få må dåligt ibland är man lite starkare och ibland svagare... Tänk dig en våg av vatten som man bara flyter med..., här och nu!

    Kramar Annika


    SvaraRadera
  7. Vill bara ge er såå många kramar!

    SvaraRadera
  8. Jag vet inte vad man skriver eller hur efter man läst en sån här sak. Jag har en klump i magen och ögonen är alldeles tårögda. Jag slängde ett öga på min tös som ligger i sängen bakom mig och tänkte Hur gör du!? Hur orkar du? Älskade du. Vilken tragedi. Jag hoppas att du en dag kan få ro i själen igen. Kämpa på fina ni <3

    SvaraRadera
  9. Du får tillåta dig sådana dagar. Tänker på er. Kram & kärlek till er.

    SvaraRadera