Egentligen hade jag lagt undan luren och bloggen för ikväll.
Men det finns inget, verkligen inget underhållande på tv:n alls och plötsligt ville inte mina ögon sova längre.
Hjärnan började spinna.
Plockade upp luren och började plöja genom mail och kommentarer från de senaste veckorna.
Jag har utan tvekan de bästa och varmaste läsarna ever.
Fy fanken, va fina ni är.
Om ni bara visste och förstod hur mycket kärlek, motivation och energi jag tankar, av era ord till mig.
Tänk om ni vore så små att jag kunde ha er i fickan och plocka fram er lite då och då, när jag kände att jag behövde er?
Tack!
Tack för att ni finns!
Det är tack vare er, som bloggen finns kvar.
Och den är en otroligt viktig ventil för mig.
(Hm...nu ska vi bara komma på hur vi ska göra er små, så att ni får plats i fickan?)
Kram/ pocket size Rebecca
SvaraRaderajag tänkte fel först, tänkte: ja men du kan ju ha bloggfunktionen i mobilen och läsa kommentarerna överallt :) men förstod att du menade människorna bakom kommentarerna :P :) finns en låt som jag skulle vilja dela med mig av, tycker den är så oerhört vacker och fin. massa kramar till dig fina människa <3 http://www.youtube.com/watch?v=c-HPqsVUNlk
SvaraRaderaVi kan i alla fall vara med i mobilen i fickan. Kram!
SvaraRaderaVåra kommentarer betyder mycket för dig men du ska bara veta hur mycket din blogg betyder för mig. Jag är en sån där mamma som tog allt för givet...hade aldrig riktigt tid eller tålamod med mina små. Sen jag började följa din blogg så har jag lagt om mitt liv helt. Leker med mina barn och njuter av vart ända sekund av deras närvaro. Tar inte längre saker för givet. Så TACK! Tack för att du orkar skriva. Du är så mycket starkare än du tror. Många kramar till dig! / CECILIA
SvaraRadera❤️
SvaraRaderaVad bra att det hjälper med bloggen! Fortsätt med det så länge du orkar och vill. Det är fantastiskt bra att skriva av sig. Bloggen är din och bara din. Du bestämmer innehållet och vi andra följer om vi vill. Många med mig som önskar att man kunde ta bort din smärta, skruva tillbaka tiden och ändra. Ingen människa förtjänar detta! Fortsätt ta en dag i taget, en timme, en minut och en sekund. All styrka och värme! /Chrisse
SvaraRadera♡
SvaraRaderaÅsa heter jag, om det råkar vara min bloggadress som kom fram istället. Väldigt opersonligt, så här kommer mitt namn fram. Det var jag som gjorde hjärtat alldeles precis. Kommer hit varje dag och läser. Kram!
SvaraRaderaDu gör oss starka❤️
SvaraRaderaSorgen kommer alltid att finnas, men den kommer kanske inte göra så ont som den gör idag.
SvaraRaderaGlöm aldrig att om det går en dag utan att du känner dig liksom avgrundsledsen så är det 100 % bra. Jag tror man kan börja ge sig skuldkänslor för att man skrattar och känner glädje igen, men jag hoppas du inte gör så mot dig själv.
Du verkar vara en underbar mamma,vet du det?
Jag hoppas även en dag att du ska klara av att åka tåg, att gå förbi ett spår, att inte undvika resten av livet..för jag tror..att ju mer man undviker, desto större blir sorgen, den får liksom aldrig lämna dig riktigt när du begränsar dig i livet..den får fortsätta ta alla plats som finns.
Jag menar det med allra mesta hjärta till dig som jag bara kan.
Din historia grep mig så jag grät, både inåt och utåt..och jag önskar dig bara lycka och glädje i livet och jag tror det kommer till 100% en dag..jag tror faktiskt det..å han är med er varenda dag. Han finns hos er fast ni kanske inte kan se honom. De är med oss, de som lämnat och vandrat vidare, det är jag så övertygad om <3
Kanske ett bra medium kan återskapa kontakten för en stund? Kanske skulle det få vara viktigt för sorgearbetet, kanske för att få ta farväl med ord?
Jag hoppas jag behöll fingertoppskänslan i det jag skrev, om inte, bara radera..
Många varma kramar från mig till er alla 3.
Jag tittar in varje dag och däremellan finns ni i mina tankar! Precis som Cecilia här ovanför skrev så har du och din blogh förändrat mig till en mycket mer tålmodig mamma och till en mycket mer ödmjuk människa. Du gör skillnad!
SvaraRaderaKram ♡
Åh, så roligt att höra! Vi finns i din mobil i fickan hela tiden och vill heja på kanske lindra lite..Det var väldigt fint skrivit i Kvp. Jag var förvånad över att tonen var så fin och undrade ett ögonblick om det hade skett mirakel med kvällstidningsbranschen men så var det inte men tur att det fins några undantag. EJm
SvaraRaderaLasse är en fantastisk journalist, som jag lärt känna det senaste 1 1/2 året. Han ligger mig mycket varmt om hjärtat.
RaderaBara fortsätt bästa Sophie. Jag är ingen bloggälskare men din blogg har jag läst som en bok i tre dagar tills jag var klar ....från början, från Med Tristan i handen, alla inlägg. Jag grät, jag skrattade, jag kände igen mig. Jag blev förälskad i Tristan, i dig i Henrik och Tekla... Mina hjältar... Er verklighet berör mig obeskrivligt. En grym, omänsklig och ofattbar verklighet.
SvaraRaderaKram bästa Sophie, jag skickar dig via cyberspace styrka och ork att fortsätta. SaraH
hej! Jag heter Monica och har bara följt din blogg, sedan jag läste om er i tidningen. Jag blev verkligen berörd och vill tala om att du och din familj finns i mina tankar!!!
SvaraRaderaDet är så omänskligt!!! Ingen skulle behöva överleva sina barn!!!
Jag kan verkligen förstå att din blogg har blivit en ventil för att klara av tillvaron.
Jag känner igen mycket av det du skriver om. Jag har också mist min älskade son plötstligt 2011. Han blev 24 år. Den sorg, saknad och ångest man känner är obeskrivlig!!!!!!
Jag kommer att följa din blogg och jag hoppas med tiden att du kan känna att du kommer vidare. Det är så svårt men för syskonens skull måste vi ju kämpa vidare...Varma kramar till dig och din familj!!!
Tänker på er ♥
SvaraRaderaKramar om från Malin
Jag gick in på din blogg första gången igår. Det är det värsta jag läst nån gång. Så ärlig och ögonöppnande blogg så det är helt otroligt. Jag grät större delen av dagen igår. Jag har en son på två och ett halvt. Han försöker ofta lirka sig ur och springa ifrån. Från och med igår hatar jag tåg, tågövergångar och idioter till grannar. Är så jävla orättvist. Jag lider med dig och din familj. Kunde jag göra något för att hjälpa er så skulle jag inte blinka. Jag ska ge mina barn en extra fin dag för Tristans skull imorgon <3
SvaraRaderaJag gick in på din blogg första gången igår. Vilken fin, fruktansvärd, ärlig och skakande blogg. Grät hela dagen igår. Jag vill inte ens försöka inbilla mig vad ni gått igenom. Jag har en son som är två och ett halvt som dagligen försöker lirka sig ur min hand och sticker så fort han får en chans. Det är min största skräck att något liknande skulle hända, det går ju så snabbt. Från och med igår hatar jag tåg, tågövergångar och idioter till grannar. Jag önskar att jag kunde göra något för er. Det ni gått igenom är omänskligt. Ska krama om mina små en extra gång varje kväll i fortsättningen och ge dem en extra för Tristan <3
SvaraRaderaLäste artikeln i tidningen. Läste igen. Det gick rakt in i benmärgen. Ingen ska behöva genomgå detta! Otroligt starkt av er att berätta. Och viktigt. Har själv två söner på 2 och 4 år. Kommer krama om de extra mycket framöver. Er berättelse har förändrat min syn på livet. Tack!
SvaraRaderaMin pappa dog omedelbart i en arbetsolycka när jag var 24 år. I över ett år gick jag med en smärta som kändes som en stor sten i hjärtat. Jag mådde konstant dåligt. Nu har jag tre barn och kärleken till dem är större än något annat. Jag kan inte föreställa mig hur ont det skulle göra att mista dem med tanke på hur ont det gjorde när pappa gick bort. Att dessutom få bevittna det i en hemsk olycka måste vara fruktansvärt. Alla bilder som målas upp... Kramar till dig.
SvaraRadera