En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 16 maj 2013

Min Anna

Jag har en vän, som jag känt sen barnsben.
Ett hjärta av guld har hon.
Hon är en av mina närmaste och finaste vänner.
Ni vet, en sån där vän som alltid står vid ens sida.
Som alltid finns där.
Som alltid kommer när man ropar.
Jag litar på henne.
Hur många kan man verkligen säga det om egentligen, om ni tänker efter?
Men Anna, henne kan jag säga precis vadsomhelst till, det stannar hos henne.
Det är en fin egenskap.
Hon har många fina egenskaper.
Min fina vän, med ett hjärta av guld.

Anna, jag älskar dig och uppskattar dig.
Jag är lyckligt lottad som har dig som vän.

(vill bara att du verkligen ska veta det på riktigt, nu när jag inte har så mycket energi att vårda relationer med)




onsdag 15 maj 2013

My head is a mess

Miljoner tankar och känslor surrar högljutt runt i mitt huvud.
Aldrig tyst.
Aldrig ro.
Jag är själens krigare.
Detta ständiga krig som måste föras mot ångest och skuld.
Mot saknad och längtan.
Hålet i hjärtat.
Klumpen i halsen.
Kniven som skär i bröstet.
Knytnäven i magen.
Alltid.
Alltid.
Ont.
Det gör ont hela tiden.
Aldrig ro.

Nej, jag har inget hopp om ro.
Om frid.
Om framtid.
Så långt fungerar inte mina tankar och känslor.

Jag har gått sönder.
Jag kan aldrig lagas.
Den viktigaste biten fattas.
Det är inget som syns på utsidan.
Det är insidan som är trasig och den kan aldrig bli hel igen.



tisdag 14 maj 2013

Efterlängtad

"Mia" lämnade en fin kommentar i förra inlägget som fastnade hos mig.
(Ni lämnar alla fina kommentarer och ni värmer mig)
Hon blev väldigt berörd av en mening jag hade skrivit.
"Jag har längtat efter dig hela mitt liv"
Och jag kände, att jag behövde berätta mer om det.
Om precis hur efterlängtad Tristan var.
Redan när jag var liten, visste jag att jag ville bli mamma.
Jag älskade barn.
Hjälpte alltid till med andras barn, lekte med och passade dom på kalas, middagar, lekplatser, var barnvakt ofta, gjorde prao, praktik och annat på förskolor, skolor, kyrkans barntimme osv.
När jag var 15 år använde jag nionde klass båda terminer åt att göra en vagga till mitt framtida barn. (ni ska få se bild sen)
Jag fantiserade om hur min bebis en dag skulle ligga där och vaggas.
Jag läste barn och fritids-programmet.
När jag sedan gått ut gymnasiet växte min längtan efter barn.
Många fick höra mitt tjat och önskan om barn.
Och de flesta trodde nog att jag skulle vara bland dom första från vår klass, att bli mamma.
Så blev det inte...
Alldeles för många grodor, istället för prinsar på vägen.
Alldeles för många hinder.
Livet arbetade emot mig.
Men jag längtade.
Längtade efter min bebis.
Efter att få bli mamma.
Mitt kall.
Min stora önskan i livet.
Få bli mamma.
Tre missfall.
Förtvivlan.

Hela tiden arbetandes på olika förskolor, med härliga barn.
Som jag tagit hand om, lärt dom massor av viktiga och roliga saker, busat med, omfamnat, tröstat och gett trygghet.
Men inte min egen.

Så en dag...
Den 8 december 2008 klockan 04.55, låg det en liten nyfödd pojke på mitt bröst.
Tristan.
Namnet bestämde jag i tonåren, när jag såg filmen "Tristan och Isolde" första gången.
Vi tittade på varandra.
Tristan och jag.
Kärlek vid första ögonkast.
Jag hade blivit mamma.
Stolthet.
Han kom till mig, till slut!
Jag blev hel.
Mitt liv fick en fullständig mening.
Jag kände en lycka ända in i djupet av mitt hjärta, för första gången i mitt liv.
Han räddade mig.
Min Tristan gjorde mig hel.
Han är det bästa av mig.
Så var det.
"Jag har längtat efter dig hela mitt liv"