Min döda Alexandra...
Ligger och tittar på en bild av dig, kan inte slita blicken.
Tårarna smyger längs kinden, nuddar mungipan och fortsätter ner mot halsen.
Kudden blir blöt.
Jag ser dig.
Jag ser dig fortfarande, vet precis hur du går, står, dansar, skrattar och gråter.
Jag hör dig.
Jag hör dig fortfarande, vet precis hur din röst låter.
Jag känner din lukt,
din parfym på dina kläder, mina kläder...överallt.
Allt jag delar med dig.
Allt vi varit med om, du och jag.
Vår musik, konsert-äventyr och alla kvällar och nätter med prat, skratt och gråt.
Jag är ensam utan dig.
Tiden stannade inte, när han tog dig liv.
Bestämde att det skulle vara slut.
Att du inte skulle vara hos oss längre.
Tiden fortsatte...
Du vet inte vem Henrik är eller Tekla.
Tristan känner du, du har honom i din famn nu.
Så måste det vara.
Men jag är ensam utan dig.
Ingen är som vi, du och jag.
Du vet inte vilka mumford and sons är.
Eller Coheed and Cambria.
Jag kan inte tjata om min Jared-avgudan med dig mer.
Tiden fortsatte utan dig.
Och lämnade ett så jävla ont hål i mig.
Det är svårt att förstå, att människor dör.
Det är svårt att fortsätta leva, när allt gör så ont.
Det är så svårt, att du inte är här.
Ingen är som du.
Jag älskar dig, min vackra själsfränd.
Idag har livet fortsatt utan dig i 15 år.
Jag saknar dig varje dag.
Jag tittar på dig och mitt hjärta stannar till, andetaget blir tungt och det känns som någon sparkar mig i magen.
Nu får du och Tristan hålla handen tills jag kommer.
Sen ska vi skratta alla tre och lyssna på Millencolin, Refused, Satanic Surfers, Sepultura och Thomas Di Leva!
Thomas Di Leva - Miraklet
"Jag kramar dig igenom rymden,
du strålar gul, jag skrattar blå.
och vi följs åt i evigheter.
En glittervind som är vi två."
Solens Gåta och Själens Krigare
Forever and Always!