En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 25 maj 2013

Kontaktlistan i iphonen borta!!

Min telefon flippar ur.
Idag raderades hela min kontaktlista med alla era telefon-nummer, mailadresser osv...
All gone!
Henrik ska försöka rädda den imorrn, annars får jag börja samla in er på nytt igen.

Men ha tålamod med mig.
Jag ogillar att prata oförberett i telefon nu.
Och känner jag inte igen numret, svarar jag inte.
Och helt ärligt, jag kan bara Henriks nummer och mitt gamla hemnummer - hjärna och minne = dött.

Skriv gärna ett sms först istället, och glöm inte att skriva vem det är ifrån!

Kram "den o-sociale"




Att bli 36 utan dig...

Så blev det den 22 maj, första gången utan dig.
Min födelsedag.

Men ingen Tristan, som kom in med frukost på sängen, presenter, teckningar och sjungandes "happy birthday"!

Svälj, svälj, svälj.
Nej, klumpen i halsen försvinner inte.
Vill inte fylla år längre.
Gör ingen grej av det, bad jag.
Fira inte mig.
Jag är död inuti.

Det är morgon.
Gå ur sängen.
Tekla är vaken.
Solstrålen.
"Gomojjon" säger hon, när man tittar in genom hennes dörr.
Klumpen i halsen mjuknar något.
Hon har lärt sig att säga "grattis" och säger det hela morgonen till mig.
Älskade Tekla.
Älskade Henrik.
Förlåt, att jag inte orkar!

Jag försöker.
Vi åker till Rydebäck, äter en härlig middag och efterrätt.
Barnen busar.
Kärleken finns där.

Vi väljer att "fira" mammas och min födelsedag tillsammans med övrig familj på fredagen istället.

Igår.

Vaknar med mardrömmar som sitter i sen natten.
Panikångest, måste ringa hem Henrik en stund.
Saknar mitt barn desperat.
Henrik tröstar.
Lugnar.
Åker till jobb och jag sover hela förmiddagen.
Tills nästa panikångest-anfall - större, längre och ondare.
Sobril och dusch.

Kalas!
För kärlekens skull.
För att vara tillsammans.
Men en fattas.
Och det sliter sönder mig.

Jag har aldrig varit en materialistisk (stavas det stå?) människa!
Men nu älskar jag att fylla mitt hem med vackra ting och blommor.

Och jag blev bortskämd.
Det betyder så mycket för mig, så jag måste visa er...
































Massor av blommor och krukor, underbart doftljus, body shop-kit, lyxig honung, berlock med fjärilar, plåtburkar med vackra fjärilsmotiv, en fin tavla, nytt bord och stolar, ett silverhjärta med kedja, en stor fin glaslykta, tidningar, choklad och godis.

Tack mina underbaraste, för att ni firade mig, trots att jag kämpade emot lite.
Tack för alla fina presenter.
Jag älskar er.

ARG!!!!!

Jag är så arg att jag kokar.
Exploderar snart i tusen bitar.
Kroppen skakar av ilska!
Jag är så j*vla trött på dessa galningar som vansinnes-kör inne vår lilla by, utanför vår lilla by, i stan, på motorvägen och parkeringar...
ÖVERALLT!!
Folk har inget trafikvett överhuvudtaget!
Hålla hastigheten?
Vad är det?
- Jag har bråttom, jag riskerar hellre mitt eller någon annans liv, så länge jag kommer fram ett par minuter tidigare.
Det finns bara JAG, JAG, JAG!!!

Fan, ni driver mig till vansinne.
Jag kommer snart att sluta som en galning på mentalsjukhus.
Dom kommer att hämta mig sittandes på trottoaren med mitt lilla anteckningsblock, där era bilar och reg-nummer står uppskrivna!
Det blir min livsuppgift!
Ni ska fast!
Jag är trött på er!!
Ni ska fan varken ha bil eller körkort!

Visste ni att ett övergångställe betyder att ni ska stanna???
Inte bränna förbi en barnfamilj, i 90km/h som står och väntar på att få gå över!

Vet ni att heldragen linje betyder att ni INTE får köra om?
Jag vill inte att du riskerar våra liv, och är millimetrar från att smälla in vår bil, för att du bryter mot lagen och är vårdslös.

Hur kan du köra om, när du inte har fri sikt, så att en mötande bil måste tvärbromsa eller köra ner i diket, för att du inte ska köra rakt in i deras bil. För att DU ska fram!

- Vadå? Jag har fullt upp med att röka, smsa och prata i telefon!
Menar du att det finns fler än jag i trafiken!?

Och nä, det är inte bara ungdomar!
Jag ser er!
Jag ser att ni har barn i bilen.

Nu får det fan bli ändring på det här.
Man ska väl våga gå på trottoarer och övergångsställen utan att vara livrädd för att bli påkörd!
Man ska väl våga köra och handla, hälsa på folk och göra utflykter?

Jag vet, att ni inte tänker som jag.
Ni har inte förlorat ett barn i trafiken.
Ni har inte sett vad fordon kan göra!

Men lita på mig när jag säger att ni vill inte uppleva det!

Nu får det vara slut!
Jag ska göra allt i min makt för att sätta dit er!
Jag ser er!
Var så säkra!!
Billerberga - prio ett!!




fredag 24 maj 2013

Ljuset i tunneln?

Ser jag det?
Ljuset i tunneln?
Har jag hopp om en "normal" tillvaro igen?
Framtidstro?
Tunga frågor.
Luddiga och splittrade svar.
Nej, jag ser inte nåt ljus i tunneln.
Däremot ser jag i mitt mörker, mina ljus runt omkring mig.
Tekla är mitt ljus.
Henrik är mitt ljus.
Mamma, pappa, Malin, Danne, Erik, Martin, Mormor, Morfar, Greger är mina ljus.
Resten av vår familj i Värmland är vårt ljus.
Alla mina underbara vänner är mina ljus.
Alla mina bekanta och obekanta är mina ljus.
Men mitt största ljus, det som får mig att fortsätta att andas varje dag, är min tro, att jag en dag kommer att sitta med min älskade Tristan i min famn igen.
Tills dess måste jag överleva för Tekla.
Jag är hennes mamma också.
För Henrik.
Jag ska bli hans fru.
Precis som Tristan önskade.
Men nej, livet blir aldrig som vanligt igen.
Jag blir aldrig hel.
Kanske aldrig glad igen.
Men jag måste fortsätta att leva.
Med massor av hjälp.
Av familj, vänner, mediciner och terapi.
Jag vet inte hur framtiden ser ut för oss.
Vi fattas en i vår familj.
Nej, jag ser inte ljuset i tunneln.
Men jag ser överlevnad.

torsdag 23 maj 2013

Hejdå Spjutvägen...

När vi flyttade från Spjutvägen, var mitt hjärta krossat över att behöva lämna huset sådär bara, när jag/vi inte alls var redo för det.
Packa ihop vårt liv, när livet var helt upp och ner.
Packa ner Tristans liv i kartonger.
Flytta utan honom.
Jag hade fullkomlig panik och var helt sönderstressad både fysiskt och psykiskt.
Tack o lov för all den underbara hjälp vi hade, av våra nära och kära.
Vi lämnade Spjutvägen och vårt liv där.
Vi har haft det fint där.
Tristan älskade att bo där.
Det är det som gör mest ont.
När vi flyttat allt och städat, gick Henrik och jag ut hand i hand och satte oss en stund ensamma på bänken på baksidan av trädgården.
Tårarna rann längs kinderna.
En stor klump i halsen.
Vi såg framför oss hur Tristan lekte i trädgården, hur han sprang på gräset, gungade, badade i poolen och lekte i sandlådan.
Hur han och jag satt och planterade våra pelargoner och hans jordgubbar.
Var vi hittade "Ödle-Tristan" och vart han tog farväl och släppte "Ödle-Tristan" fri igen.
Vi såg hur han matade igelkottarna under trädäcket med sina middagsrester och sen halvt dränkte dom med sin dricka.
Vi såg alla de gånger han suttit med sin älskade verktygslåda och snickrat.
Minnen.
Svåra att vårda, när vi så hastigt fick lämna.
Minnen förknippat med så svår smärta.
Jag glömde säga hejdå till Spjutvägen och området runtomkring.
Till alla de fina grannar och vänner vi fått där.
Jag glömde säga hejdå till er.
Vi bara åkte...
Förlåt, mitt huvud och hjärta är trasigt!
Snurrigt och virrigt!
Men jag vill att ni ska veta att jag uppskattar er.
Tack för er omtanke och kärlek för oss, under den mörkaste tiden i vårt liv.
En dag, när jag är redo kommer jag gående på Spjutvägen igen, vinkar, säger hej och småpratar en stund.
Idag gör det för ont...
Hejdå Spjutvägen❤

tisdag 21 maj 2013

Idag sa jag ja!!




Så kom dagen...
Dagen då han gick ner på ett knä och frågade "Vill du gifta dig med mig?"


Jag sa ja.
Såklart.
Vi hör ihop.
Henrik och jag.
Jag litar på honom.
Han är min trygghet.
Jag älskar honom.
Han älskar mig.
Vi har ett tungt bagage.
Vi har burit det tillsammans länge, och vi ska fortsätta många år framåt att bära det tillsammans.
Tristan ville att vi skulle giftas.
Det ska vi.
För oss.
För våra barn.
För att vi hör ihop.
För att vi älskar varandra.
- Ja Henrik, jag vill bli din fru❤