En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 15 november 2012

Blir så arg...

Må hända att någon tror att jag är "extra" känslig nu.
Må hända att jag är det.
Men det har inte ett smack med saken att göra.
För jag blir arg och reagerar starkt på vissa saker.
Det har jag ALLTID gjort.

De senaste två veckorna har jag och Henrik sett så mycket, som fått oss att rysa av skräck!
Människor, föräldrar som kör med tre barn hoppandes i baksätet utan bälte, i alldeles för hög hastighet.
Föräldrar som kör med sina två små barn i framsätet, utan bilbarnstol.
Föräldrar som låter sina små barn springa fritt på parkeringar, långt ifrån sig!
Det finns fler exempel, men jag tror ni fattar vart jag är på väg!
Jag dömer ingen, men...

Hur tror folk egentligen att en olycka går till?
Vad tror folk ordet "olycka" betyder?
Nåt som bara händer när man ska köra långt eller länge?
Nåt som bara händer ute på de stora vägarna? Städerna?
Nåt som händer när man är beredd på det?

Nä, en olycka händer när man minst anar det!
En måndagseftermiddag när man går i sin trygga lilla by, för att handla lite i affären, för att sen gå hem för att laga middag!

Nä, vi kan inte skydda våra barn från allt.
Men det är vår skyldighet och våra barns rättighet att vi gör vårt bästa.
Liv är viktigare än tid!

Ja, den obevakade järnvägen är farlig att korsa.
Jag har växt upp i Billeberga, gått där själv hundratals gånger som barn.
(dock fanns inte buller-planket på den tiden.)
Buller-planket gör att man måste gå igenom fållan och halvvägs upp till spåret, innan du ens ser om det är något tåg på väg.

Ja, jag tog det beslutet den måndagen.
Det kommer jag att ångra varje dag resten av mitt liv.

Tristan ville gå där.
På andra sidan finns en stor gräsmatta, med en stengrill! Han brukade låtsas att han grillade korv där. Han brukade springa på gräset, såsom barn älskar att springa.
Det hållet är först cykelväg och gräsmattan, sen en gammal väg som det sällan kör bilar på.

Han vill alltid gå det hållet.
Nio av tio gånger brukade jag lyckas tala honom ur det, och gå andra hållet.
(Andra hållet innebär trottoar-gång, med bilar vid sidan, som kör som om dom trodde dom var på motorvägen)
Enligt mig också ganska farligt!

Den måndagen hade han varit ledsen en hel del, även om vi också haft en fin dag!
Men när han bad om att få gå det där hållet, tänkte jag motvilligt okej, ville göra honom glad, låta honom leka lite vid grillen, springa på gräset.

Och till alla er som inte känner mig.
Som inte vet vilken mamma jag är.
Som inte vet vilka föräldrar jag och Henrik är!
Som inte vet hur viktig våra barns säkerhet är för oss.
Som inte vet hur vi kan sitta och diskutera i timmar, vilken den bästa bilbarnstolen är, som har alla rengöringsmedel inlåsta, vassa föremål och verktyg utom räckhåll, osv. Som aldrig låtit Tristan hjälpa till vid eller ens vara i närheten av diskmaskinen, för att en bvc-tant en gång sa till oss att en smula maskindiskmedel räcker för att ett litet barn ska dö!
Vi som flyttade från stan, ut på landet för att göra det säkrare för våra barn.

Till alla er: JAG HÖLL HONOM I HANDEN!!!!
HAN ÄR MYCKET VÄL TRAFIK-UPPFOSTRAD!
HAN FÅR ALDRIG SPRINGA FRITT!

På ett ögonblock, en sekund - glömde han sig, för att han var ett barn.
På ett ögonblick, lirkade han sig ur min hand - glömde att titta sig för och sprang före.
På ett ögonblick - och tåget körde på honom...
En vanlig måndag i en liten by, fram och tillbaks från affären.

Jag kommer alltid känna att jag misslyckades med att skydda honom.
Jag kommer alltid känna skuld.
Det kommer alltid finnas tusen "om"!
Det ska jag leva med nu.
För att jag måste leva, för att jag har ett barn till.

Jag blir arg, när ni inte spänner fast era barn i bilen.
Jag blir arg, när ni dessutom kör alldeles för fort samtidigt.
Jag blir arg, när ni slarvar med era barns säkerhet.
Ni har era barn.
Mitt är borta!

söndag 11 november 2012

Tortyr

Varje dag utan mitt älskade barn är tortyr.
Ångesten plågar mig, skär i mitt hjärta.
Ett betongblock ligger på mitt bröst.
Jag har svårt att andas.
Svårt att svälja.

Jag tittar på de sista bilderna jag tog på honom.
Tittar på strumporna, som är rena.
Sen tar jag fram en papperspåse ur garderoben.
Däri ligger samma strumpor.
Smutsiga.
Smuts från stenarna på järnvägs-spåret, eftersom hans skor flög av honom...

Ångest, brutal ångest!
Smärta, brutal smärta!