En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

onsdag 24 oktober 2012

Tingeling

Det går en reklam på tv för nya Tingeling-filmen.
Tristan älskar Tingeling, han har sett alla de andra filmerna miljoner gånger.
Han hade älskat denna oxå.
Sånt gör ont.
Allt han missar.

Just nu blir dagarna bara värre.
Jag hatar att inte vakna av att han väcker mig.
Så fort jag slår upp ögonen på morgonen, hugger det i mitt bröst, ångesten börjar bränna i min kropp och magen gör ont.
Jag drar ett extra andetag och har svårt att svälja.

Jag vill vakna som vanligt, av att han kryper ner under mitt täcke, eller att han kallar på mig.

Nu måste jag samla mig, försöka svälja, andas och bita ihop.
Där är en dotter, världens finaste, som kallar och behöver mig.
Och jag går in till henne, ler och säger godmorgon!
Hon kastar sig ner i sängen igen, skrattar och busar.

Innan var det Tristan som hann in först till henne. Han älskade att springa in till henne på morgonen, han startade musikmobilen och stoppade in hennes napp.
"jag passar henne, medan du går på toa, mamma"
Så stolt storebror, älskade sin lillasyster så.

Älskade storebror, hon saknar dig!






tisdag 23 oktober 2012

Aj lab jo

















Min älskling, så ont det gör utan dig.
Jag kämpar för att andas.
Jag lovar dig, jag kämpar för din älskade lillasyster.
Du är mammas bästaste onge, du och Tekla.
Aj lab jo





måndag 22 oktober 2012

En minut i taget...

Många undrar hur vi orkar?
Hur vi ens fungerar?
Hur vi klarar att stå och gå?

Det gör vi inte...
Och ändå så gör vi det...
Vi är inte starka.
Vi "fixar" inte detta.
Detta är inget man fixar.
Detta är inget man kan vara stark igenom.

Vi fungerar med hjälp av Tekla, medicin, familj, vänner och andra medmänniskor.
Vi fungerar med hjälp av andras kärlek.

Vi ska nu lära oss att leva utan vår älskade onge.
Det är det grymmaste vi nånsin måste uppleva.
Jag måste lära mig att leva med hemska minnesbilder i mitt huvud.

Vi har ingen aning hur detta ska gå till?
Vi tar en minut, en timme, en dag i taget!
Jag är inte i närheten av att kunna förklara för er, för jag är inte i närheten av att ha förstå själv.

Allt jag vet just nu, är att mitt barn fattas.
Han är inte här.
Dagarna fortsätter att gå utan honom, mot vår vilja.
Det skär och sliter i mitt hjärta.
Hela min kropp gör ont.

Tristan, min älskade Tristan - mamma är inte arg, du släppte min hand, men du visste inte!
Du visste inte...