En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 15 december 2012

Tiden går...

Tiden går.
Mot vår vilja.
Vi tvingas följa med.
Det blir morgon varje dag, och sen natt igen.
Vi måste sova.
Äta.
Duscha.
Klä oss.
Borsta tänder.
Allt känns meningslöst.

Med ett stort hål i mitt hjärta, närmar sig julen.
Panik!
Ångest!

Stanna klockan.
Låt mig slippa gå ur sängen.


fredag 14 december 2012

Saknar




Saknar ditt hår mot min kind.
Ditt lena, fina hår.
Din doft.
Saknar din hand i min.
Dina mjuka fingrar.
Ditt bubblande skratt.
Dina kluriga funderingar.
Ditt luriga leende.
Saknar din tyngd på mig, när du somnat på mig i soffan.
Saknar hur du sa "Aj lab jo" till mig varje kväll, innan du somnade.
Saknar
Saknar
Saknar

torsdag 13 december 2012

Mamman till pojken som blev påkörd av tåget...

Det är dom.
Dom där.
Föräldrarna till pojken som blev påkörd av tåget.
Ni vet, i Billeberga.

Jag är inte Sophie.
Just nu är jag mamman till pojken som blev påkörd av tåget i Billeberga och dog.

Han bodde i det gula huset.
Han gick på mitt barns dagis.
Jag såg honom ofta i byn.
Dom gick på samma bvc som oss.
Hans pappa jobbar på min mans jobb.
Dom bodde i samma hus som oss i Helsingborg.
Mamman och jag har gått i samma klass.
Vi låg på BB tillsammans.

Och så vidare...

Vi är dom.
Vi kommer alltid vara föräldrarna till pojken som dog i den hemska tågolyckan i Billeberga.

Jag är hon.
Jag är mamman till pojken som blev påkörd av tåget och dog.




onsdag 12 december 2012

Behövde få bubbla ut...

Käraste medmänniskor - så mycket kärlek, styrka och stöd ni ger mig.
Så mycket empati, omtanke och medkänsla ni har.
Ni värmer mig.
Tack!

Angående mitt förra inlägg...
Ett inlägg, en upplevelse, som med ord legat och bubblat i mig länge.
Det behövde få komma ur mig.
Det handlar inte om att hänga ut någon.
Det handlar inte om att få vissa människor illa omtyckta.
Jag dömer ingen.

Det handlar om att få ur mig vad som hände.
Och det var så det hände.
Jag kan inte skriva något annat, för såhär var det.
Jag har fått höra i efterhand av både räddningstjänst och polis att dom tyckte att jag hade en stor sinnesnärvaro och klarhet, när dom kom på plats. Dom fick tydlig och rak information av mig direkt.
Jag vet vad som hände, varenda sekund!
Jag minns alla ljud, lukter och rörelser.
Det är min blogg.
Min ventil.
Jag lindar inte in saker i bomull.

Jag har svårt att svara på era frågor, efterhand som ni ställer dom.
Det går liksom bara att prata om vissa saker, när mitt hjärta klarar det just den stunden.
Vissa ord är svåra för mig att använda.
Jag vet att ni undrar, av medkänsla och omtanke...
Ni ska få en helhet.
Men den kommer i delar!
En helhet i helhet är just nu alldeles för hemsk.
Ohanterbar!

Men en sak ska ni få svar på...

Ja, jag va ensam med Tekla och Tristan, tills mina föräldrar kom.
(förutom de gångerna, när "dom där" visade sig, som jag berättade om i förra inlägget)
Tåget stannade inte.
Lokföraren märkte inget.
Tristan var för liten.
Vad jag vet, stoppades tåget först på Teckomatorps station, där lokföraren informerades.
Det regnade och blåste i en liten by...
Inga människor ute.

Det var Jag, Tristan, Tekla och Gud...
I vad som kändes som en evighet...

Sen kom hjälp.
Först mamma och pappa, sen kort därefter brandkår, polis och ambulans.
Och en stund därefter minns jag även att bonden som bor i närheten, kom ner och frågade om det fanns något han kunde hjälpa till med.
På väg till ambulansen såg jag några pojkar på gräset, som jag skrek åt "vad glor ni på, stick härifrån" eller nåt liknande!
Förlåt, jag förstår att ni bara gick förbi och chockade undrade vad som hänt!

Så var det...

tisdag 11 december 2012

Ni lämnade mig ensam..

Hon kom springandes ut på spåret.
Såg Tristan ligga där och sa
"åh, lille vän" eller något liknande!
Jag skrek åt henne att ta min telefon, SOS ville tala med någon annan i närheten.
Jag hade redan lugnt och sakligt lämnat uppgifter till SOS i telefon om vad som hänt och var vi befann oss.
Först efter det började jag skrika hysteriskt i telefonen. Ville veta vad jag skulle göra?

Hon tog min telefon och sprang tillbaka till sin trädgård!!!!
Hon lämnade mig ensam på spåret.
Där låg mitt barn, livlös, på spåret!
Mitt andra barn satt i vagnen en bit bort och gallskrek.
Jag skrek "vad gör du, är du inte klok? Du kan inte lämna mig ensam"
Jag visste inte om det skulle komma fler tåg?
Vi var på spåret, Tristan och jag.
Skulle jag flytta honom?
Jag var helt ensam.
Tills hennes karl dök upp bakom Tekla, som skrek hysteriskt.
Jag skrek åt honom att ge henne nappen, som låg i min väska!
Jag skrek åt honom att han måste ta henne till mig.
Jag tror jag skrek hundra gånger innan han till slut kom med henne till mig.
Sen lämnade han också mig.
Sprang tillbaka till sin trädgård.
- Du kan inte lämna mig, skrek jag!
- Jag kan inte, svarade han tafatt!
- Ni är inte kloka, ni kan inte lämna mig ensam, skrek jag om och om igen! Ge mig min telefon, jag måste ringa!!
Då kom hon tillbaka, lämnade sin telefon, och sprang tillbaka till sin trädgård.
Jag ringde min mamma och pappa! Skrek att Tristan blivit påkörd av tåget och att jag trodde att han var död!

Där stod/satt jag själv på spåret med Tekla i famnen, och Tristan liggandes framför oss.
Ensam.

Tills mina föräldrar kom.
Sen kom räddningstjänst, ambulans och polis.

När jag och Tekla fått filt om oss och stöd av räddningstjänst kommer hon gående, sticker ner sin hand i min jackficka och säger:
- Ska bara ta min telefon eller nåt liknande.
Tar sin telefon och går igen.

Jag sa om och om till polis och räddningstjänst "dom är inte kloka, dom lämnade mig ensam, dom är inte kloka, hon tog min telefon och lämnade mig ensam"

Jag hade behövt höra från SOS att tågtrafiken var avstängd, så att jag inte behövde vara livrädd över att stå på spåret med Tekla i famnen.
Jag hade behövt höra från SOS vad jag skulle göra med Tristan?
Fick jag flytta honom?
JAG hade behövt ha SOS i mitt höra, eller i någons öra, sidan om mig!
Men jag blev lämnad ensam på spåret!
Jag lever med enorm smärta, ångest, skuld och sorg!

Ni lämnade mig ensam.
Det får fanimej ni leva med!





måndag 10 december 2012

Teklas Dop-dag

Ja, det här är Teklas blogg också och idag påminde jag mig själv om hur viktigt det är att komma ihåg det, trots all sorg och smärta.
Måste dokumentera henne, såsom jag dokumenterat Tristan.
Även om det inte är så lätt just nu.

Med barnen i handen.
Pluralis.

Så...
Idag är det Teklas dopdag.
Den 10 december 2011 döptes vår lilla Tekla i Billeberga Kyrka.
En självklarhet och viktig händelse i hennes liv för oss.
Då sjöng hennes moster den här låten för henne, kompad av farbror Greger och farbror Attila.
(Ja, det är Tristan som sjunger med i bakgrunden)


Tack vare hennes Gudmor (moster) blev dagen ihågkommen.
Ja, jag skäms.
Jag hade glömt.
Sånt är viktigt för mig.
Men huvudet är snurrigt och hjärtat trasigt.
Dessutom har Henrik haft över 39 graders feber hela natten och dagen. Så han har legat utslagen i sängen precis hela dagen.

Men så kom i alla fall moster till slut, med tårta och present!
Tekla fick tända sitt dopljus, och vi hade en mysig stund tillsammans.

















En pippi-outfit låg i paketet!
En lycklig tjej nannar nu gott i sin säng.

Smärta är ett högt pris.

Sorg och smärta - priset vi får betala för kärlek.
För att älska.
Verkligen älska från djupet ur vårt hjärta.
Bli älskade.
Ett högt pris.
Det högsta vi nånsin får betala.

Varenda sekund jag haft med dig, är värd all förtvivlad smärta jag upplever nu.
Jag har hellre ont nu, än att inte haft dig alls.

Min underbara Tristan, mamma är så stolt över dig.
Vilken onge!!
Så klok, omtänksam, busig, finurlig, nyfiken, social och glad.


Du fattas varje sekund.
Mammas älskade onge, jag saknar dig förtvivlat!

söndag 9 december 2012

Ingen vanlig dag.

Igår var ingen vanlig dag, igår var Tristans fölsedag.
Hans 4-årsdag.
Som han har längtat efter denna dag.
Och när den dagen väl kom igår, är han inte här.
Han är död.
Hur tacklar man det?
Hur firar man sitt döda barns födelsedag?
Firar man?
Han är ju död.
Han fyllde ju inte fyra år.
Han blev inte fyra år.
Han är ju inte här.
Han blev bara 3,5 år.
Han får inte fler födelsedagar.
Ändå är den 8 december hans födelsedag.
Dagen då han föddes.
Och den 8 december fortsätter ju att komma.
Varje år.
Även om han inte är här.

Vi hade verkligen ingen aning om hur vi skulle bete oss igår.
Vi har ju inte ens förstått på riktigt att han är borta för alltid.

Tror lite att vi gjorde det som "förväntades" av oss att göra.
För att det skulle bli en "fin dag".
Vi tände ljus, sjöng "life is a highway" och "happy birthday", vi åt köttbullar, åt jordgubbstårta med fyra ljus i.
Vi gick ner till hans plats, lämnade hans "presenter".
En skateboard som han önskat sig i två år, en ny pezfigur laddad med pezkarameller.
Henrik hade gjorde en jättefin bild på en "pangare". Det har han också önskat sig länge.

Närmaste familjen var hos oss hela dagen.
Och missförstå mig inte, det var en fin dag.
Mer kan man väl inte göra?

Men det gjorde så in i helvetes jävla ont, hela tiden.

Min älskling, jag försökte fira dig.
Hylla dig.
Vara tacksam för den tid jag fått med dig.
Jag andades hela dagen.
Allt det där, alla människor säger åt mig att göra!
Men egentligen är jag bara så jävla arg och ledsen.
Trasig.
Halv.
Död.
För att du inte är här.
Jag fattar inte att du inte är här.
Jag fattar inte att det är meningen att jag ska leva resten av mitt liv, utan dig?
Du har varit inuti mig.


Jag har burit dig 9 månader, inuti mig.











Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt, att jag ska fortsätta utan dig?