En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 11 december 2012

Ni lämnade mig ensam..

Hon kom springandes ut på spåret.
Såg Tristan ligga där och sa
"åh, lille vän" eller något liknande!
Jag skrek åt henne att ta min telefon, SOS ville tala med någon annan i närheten.
Jag hade redan lugnt och sakligt lämnat uppgifter till SOS i telefon om vad som hänt och var vi befann oss.
Först efter det började jag skrika hysteriskt i telefonen. Ville veta vad jag skulle göra?

Hon tog min telefon och sprang tillbaka till sin trädgård!!!!
Hon lämnade mig ensam på spåret.
Där låg mitt barn, livlös, på spåret!
Mitt andra barn satt i vagnen en bit bort och gallskrek.
Jag skrek "vad gör du, är du inte klok? Du kan inte lämna mig ensam"
Jag visste inte om det skulle komma fler tåg?
Vi var på spåret, Tristan och jag.
Skulle jag flytta honom?
Jag var helt ensam.
Tills hennes karl dök upp bakom Tekla, som skrek hysteriskt.
Jag skrek åt honom att ge henne nappen, som låg i min väska!
Jag skrek åt honom att han måste ta henne till mig.
Jag tror jag skrek hundra gånger innan han till slut kom med henne till mig.
Sen lämnade han också mig.
Sprang tillbaka till sin trädgård.
- Du kan inte lämna mig, skrek jag!
- Jag kan inte, svarade han tafatt!
- Ni är inte kloka, ni kan inte lämna mig ensam, skrek jag om och om igen! Ge mig min telefon, jag måste ringa!!
Då kom hon tillbaka, lämnade sin telefon, och sprang tillbaka till sin trädgård.
Jag ringde min mamma och pappa! Skrek att Tristan blivit påkörd av tåget och att jag trodde att han var död!

Där stod/satt jag själv på spåret med Tekla i famnen, och Tristan liggandes framför oss.
Ensam.

Tills mina föräldrar kom.
Sen kom räddningstjänst, ambulans och polis.

När jag och Tekla fått filt om oss och stöd av räddningstjänst kommer hon gående, sticker ner sin hand i min jackficka och säger:
- Ska bara ta min telefon eller nåt liknande.
Tar sin telefon och går igen.

Jag sa om och om till polis och räddningstjänst "dom är inte kloka, dom lämnade mig ensam, dom är inte kloka, hon tog min telefon och lämnade mig ensam"

Jag hade behövt höra från SOS att tågtrafiken var avstängd, så att jag inte behövde vara livrädd över att stå på spåret med Tekla i famnen.
Jag hade behövt höra från SOS vad jag skulle göra med Tristan?
Fick jag flytta honom?
JAG hade behövt ha SOS i mitt höra, eller i någons öra, sidan om mig!
Men jag blev lämnad ensam på spåret!
Jag lever med enorm smärta, ångest, skuld och sorg!

Ni lämnade mig ensam.
Det får fanimej ni leva med!





40 kommentarer:

  1. Jag önskar jag kunde ge dig en kram precis i denna stund <3 /Anna

    SvaraRadera
  2. Fy,fy, fy! Hur kan dom välja att gå undan?!? Varför inte hjälpa???

    SvaraRadera
  3. Fy fan säger jag bara!! Hur inihelvete kan man göra så, lämna dig med dina två barn, chockad, i denna stunden. Hur hemskt o svårt det än må ha varit för dem att se detta så måste de väl fatta att det var tusen miljoner ggr värre för dig? Vilka fruktansvärda minnesbilder du lever med, lider så med dig o din familj så du anar det inte. Tänker på er hela tiden. Stor kram Caroline W

    SvaraRadera
  4. Det värsta är att denna kvinna uttalat sig i tidningen med en helt annan version... Okej, hon flippade och fick hjärnsläpp tillsammans med sin lika ryggradslösa man. Men att sen uttala sig och få det att låta som om hon var den stabila och lugna vid rälsen...

    SvaraRadera
  5. Konstiga människor, konstig reaktion. Vad gjorde dom där då? Var de bara nyfikna?
    /Amandika

    SvaraRadera
  6. Blir så ledsen att höra att du blev lämnad ensam... All värme till er...

    SvaraRadera
  7. Du kommer att få leva med hemska bilder... Jag önskar att jag kunde radera. Att det bara var en vidrig mardröm. Att du kunde bli hel igen. Att ni bara kunde få vara den familj ni var. Jag önskar så att du finner en liten uns ro. Är så ledsen Sophie. För det du upplevt. För de minnesbilder du bär med dig. Maktlöshet. Håller om. ❤

    SvaraRadera
  8. Okej att man blir chockad som förbipasserande men att lämna er på spåret? Det är nästintill omänskligt, hoppas de sover dåligt om nätterna....
    Jag känner dig inte men vill bara säga .... Lider så fruktansvärt med dig, er alla i familjen. Det tog mig nästan fem år att bli gravid genom hjälp på sjukhus (IVF), när allt hopp var ute och jag stod inför mitt sista försök sa de att de skulle prova sätta in två ägg istället för ett och öka chansen att kanske ett av dem skulle överleva, tydligen var de äggen också dåliga. De två små äggen var envisa och jag trodde knappt det var sant när de sa jag väntade tvillingar. De är lite över ett år idag. Det bästa som hänt mig, men också mkt oro, oro att ngt ska hända dem, jag kämpade så för att få dem till världen. Efter att ha läst din blogg har jag verkligen tänkt i genom hur skört livet är och hur viktigt det är att njuta och ta tillvara varje stund och ögonblick istället för att lägga min tid på att oroa mig. Du verkar ha gjort livet som bäst för tristan den tid ni fick tillsammans, och genom alla inlägg förstår man hur älskade ni är och vilken fantastisk mamma du är till dina båda barn. Tiden läker inga sår, men tiden gör det mindre och mindre ont. Saknaden och sorgen över de som inte finns hos oss längre består men vi möts igen. Sköt om dig. Varma kramar

    SvaraRadera
  9. Men snälla, detta är det värsta jag hört!! Man vet aldrig hur man skulle reagera i en situation som denna men hur svårt det än känns så får man bara inte göra så här! Jag är väldigt förvånad över att två vuxna personer (ur samma hus) skulle reagera på samma sätt...måste jag säga! Förstår att du blir arg, det är berättigat, verkligen!
    Var rädd om dej!
    Kram Gerd

    SvaraRadera
  10. Det går liksom inte att föreställa sig att vara "Sophie" i denna stund (i detta nu).
    Jag försöker ändå och jag ryser och mår illa.
    Sophie, så mycket tyngd du måste bära och jag önskar att jag hade kunnat stå bredvid och försökt att bära något av allt det där rysliga och bedövande, som följer dig vart du än går.
    Jag tänker på dig och är bara så ledsen för att du och familjen ska behöva uppleva och gå igenom denna tragedi.
    Kramar! <3

    SvaraRadera
  11. Gode Gud!!!! Hur är det möjligt!!! Hur kan man som medmänniska agera, eller rättare sagt inte agera i denna situationen??? Fanns det inga andra människor i närheten? Den som körde tåget? Resenärerna? Hur är det möjligt att du fick hantera och uppleva detta ensam! Mitt hjärta gråter, så hemskt att det är omöjligt att föreställa sig. Har du mött de här människorna ( som lämnade dig) i efterhand? Det är ju ett litet samhälle ni bor i, kanske hade du velat fråga dem? De måste ha agerat i chock! Ta hand om er<3/Pia

    SvaraRadera
  12. Helt fruktansvärt, vilken vidrig situation att bli lämnad ensam i! Då du behövde som mest stöd..

    Hon blev intervjuad av någon tidning (borde vara samma) efteråt, det kunde hon alltså ställa upp på men att hjälpa en dig när du behövde det som mest gick alltså inte.

    Magen vrider sej när jag läser vad du fått gå igenom, all kärlek till dig/er som fortfarande andas! O underbara goa Tekla som man lätt glömmer i sån här hemsk period. Fick gå ifrån igår på jobbet när jag käste inlägget om henne, fina flicka! Mina tårar bara rann, av glädje :)

    SvaraRadera
  13. Fyyy vad jag blir arg och ledsen över att läsa vad du skriver!
    Hur fan kan man va så jävla egoistisk?!???!!
    Människan slutar aldrig förvåna..
    Lämna en människa i chock på spåret med två små barn...herregud..

    Åhhh!!!

    Tänker på er ständigt...❤

    Kram Julia

    SvaraRadera
  14. Fy fan vilka usla medmänniskor.. Att inte kunna stanna och erbjuda stöd/hjälp. Jag blir fan mörkrädd.
    Massor av kärlek och kramar till er❤❤

    SvaraRadera
  15. Usch och fy Sophie jag mår illa av att läsa att man kan bete sig på det viset. Önskar att där hade varit nån som kunnat hjälpa dig...
    Vill bara krama om och säga att allt kommer bli bra men så lätt är det tyvärr inte...
    Skickar massor med kramar och styrka och allt du kan behöva...Tänker så på er varje dag.
    // Mia

    SvaraRadera
  16. När jag var hos dig två dagar efter olyckan så berättade du detta, du mindes så väl hur de hade agerat, vad de hade sagt och vad de INTE hade gjort. Dina ögon blev svarta när du berättade det, du berättade hur tafatt mannen var med Tekla, hur han lämnade dig...

    Jag sa då att han var nog i chock, mest för att jag trodde inte det var möjligt för någon att agera så omänskligt i den situationen du befann dig i där med barnen. När jag läser din berättelse nu så blir jag bara förbannand, hur fasiken kunde de lämna dig där? Du behövde all hjälp du kunde få men de ställde inte upp, du har all rätt i världen att vara arg och känna ilska för deras beteende. Ja, de får leva med det resten av sina liv...

    Kram hjärtat <3

    SvaraRadera
  17. När jag läste i tidningen någon dag efter den hemska olyckan, då de intervjuat detta par, tänkte jag att det var skönt att någon kom och var hos dig. För det måste man ju ha i en sådan situation! När jag sen läste detta inlägg fylldes jag med ilska och kan inte släppa det ur mina tankar! De framställde sig själva som "hjältar" i artikeln. Men det var ju den raka motsatsen! Klart det är en chock för dem att se ditt fina barn ligga där, men om de kände chock borde de förstå hur mycket mer tragedi det var och är för dig!!! Åh vad arg jag blir på dessa människors agerande!!! Kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så tänkte jag då jag läste detta inlägg, att de gav ett helt annat intryck i tidningen. Usch, vad är det för fel på folk!

      Radera
    2. Håller med så framstod det verkligen i tidning, mycket mycket tråkigt att de inte alls va så! Hemskt hur folk kan reagera så... Stackars dig!
      Kramar Åsa

      Radera
  18. Blir liksom andra som kommenterat arg på hur detta par uppförde och betedde sig! de måste ha varit helt chockade men ändå känns det så konstigt att läsa om hur de reagerade. Man hade ju själv gjort allt för att kunna hjälpa till på bästa sätt. Många varma kramar till dig, Elin A.

    SvaraRadera
  19. Fy va ont det gör i mig att läsa att du blev lämnad ensam där på spåret.
    De kunde väl åtminstone hjälpt dig med Tekla, hållt om dig, suttit hos dig, om de så skulle hålla ögonen stängda för att slippa se....
    De må ha varit i chock, men att lämna en annan medmännska så, en mamma som sett sitt barn förlora sitt liv framför hennes ögon, det är inte mänskligt!
    Jag gråter & det gör ont i hela min kropp över att läsa hur du satt där ensam, i den stund du som mest behövde ha någon där!
    Önskar så att jag kunde ge dig en kram just nu!

    SvaraRadera
  20. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg!!! Vem skulle inte hjälpt till i den situationen? Vem skulle inte vilja ha hjälp när något ofattbart händer, när man själv inte kan tänka klart!? Det känns som en film, detta får inte hända! Finner inga ord för dessa hjärtlösa människor. Jag önska jag var på plats i deras ställe så jag kunde hjälpt dig med allt vad det innebar!! Kram på er fina ni

    SvaraRadera
  21. Seriös!!!
    Förstår din reaktion, i en sån situation får dom väl bita ihopa och hjälpa till.
    Många kramar till Er
    M-L

    SvaraRadera
  22. Åh Sophie så här borde inte vår värld vara. Det är så mycket i allt detta som hänt som inte skulle fått ske. Vi måste hjälpa varandra och lita på att våra medmänniskor finns där för oss. Men så är det inte alltid. Jag förstår att man är i chock i denna situation men det spelar ingen roll. Vi har en skyldighet att hjälpa dem som behöver det. Sänder min energi och styrka till dig.
    Kram Sandra

    SvaraRadera
  23. Liksom flera andra känner jag att jag önskar att jag själv vore på plats hos dig och barnen för att stötta och hjälpa till. Oerhört sorgligt att läsa om att paret dessutom ställt upp på intervjuer.. hoppas du Sophie stöter på dem i byn och att dem känner sig riktigt illa till mods och skäms.

    En liten undran, vart tog tåget vägen? Fortsatte det att köra vidare...?! Och ifall det stannade, kom där ingen för att hjälpa?

    SvaraRadera
  24. fy f*n rent ut sagt! man blir så illamående när man läser vilka människor det finns, lämna en mamma med sina två små barn i en sån här situation, full förståelse för att dem va chockade men dem kunde väl åtminstone tagit sig samman & funnits vid din Sida, funnits där när den värsta tänkbara situationen i ert liv uppstått.. tills nån närmre till er kommit på plats.. vilka ynkryggar!! jag läser din blogg varje dag & följer er i ert sorgarbete, jag känner inte er men känner så med er! jag tänker dagligen på er & hoppas att det finns nått högre som sänder mina tankar på er till er som ett stöd, jag hoppas det iaf..tänker på er!!<3

    SvaraRadera
  25. Finner verkligen inga ord för detta du skriver! Hur kan man bara göra så, just när man behöver någon som mest så bara går dem, det gör mig så jävla förbannad! Det gör så ont i mig att veta att du fick sitta där själv med Tristan och Tekla. Jag är såååååå jävla ledsen Sophie att du ska behöva gå ingenom detta!
    Älskade vän, jag tänker på dig varje dag och önskar så att det fanns något jag kunnde göra för att få dig må lite bättre!!
    Kram Sara

    SvaraRadera
  26. Fy,fy, fy! Hur kan dom välja att gå undan?!? Varför inte hjälpa??? L

    SvaraRadera
  27. Första gången jag fick veta detta blev jag totalt skogstokig!!!!! Jag blev så jävla arg o förbannad! Är det ens möjligt att lämna en människa i en situation som denna? Hur kan man helt tafatt bara gå...gå därifrån o inte hjälpa!!? För mig är det helt ofattbart!

    Att du blev lämnad ensam på spåret med dina barn är ngt som gör mig så ont!! Jag önskar verkligen att du sluppit träffa dessa handlingslösa människor. De har inte bidragit med ngt gott, snarare gjort det hela värre. Deras lama sätt att agera gör att man tappar tro på mänskligheten!

    Jag tänker på er varje dag o önskar att jag kunde lätta all smärta o sorg. Jag önskar att ni slapp gå igenom denna hemska tid, önskar att allt gick att göra ogjort.

    Massor med styrka och kraft till er <3
    Kramar från Krellan

    SvaraRadera
  28. Fy!! Vilka människor det finns. Jag är så upprörd just nu, hade du inte kunnat få träffa på vettigare människor i en sån fruktansvärd situation.
    Alla styrka till er!

    SvaraRadera
  29. Men snälla rara! Det kvittar väl hur jäkla chockad man är.... Hade människorna i så fall varit det minsta friska i huvudet hade de väl återkopplat till dig vid det här laget...De vet ju säkert vem du är. Sjukt. En skam för mänskligheten.

    Sköt om varandra!
    Kärlek till dig och dina nära Sophie<3
    Jag gråter med er ikväll, både av ilska o smärta...
    /Emma

    SvaraRadera
  30. Jag kan inte släppa detta du beskriver, har legat vaken inatt och tänkt o ilskan bubblade ur mig när jag berättade för mina föräldrar idag om dessa ynkryggar till medmänniskor. Jag tänker på er varje dag och gråter över ert öde, trodde inte det kunde bli värre men efter detta känner jag sån ilska. Är så ledsen att du skulle behöva uppleva det värsta som kan hända alldeles ensam, o ta hand om Tekla samtidigt..omänskligt!! Hoppas verkligen paret skäms, man vet aldrig hur man agerar men en sak är säkert, så hade jag definitivt inte agerat iaf! Tänker på er, kram Caroline W

    SvaraRadera
  31. Hemskt! Tungt! Tragiskt! Olyckligt! Fruktansvärt! Sorgligt!! Maktlös! Men även kärlek,ödmjukhet och respek. Känner såååå många känslor för dig och din situation, tänker så himla mycke på er hela hela tiden. F-n att detta hände. Jävla skit!
    Vill väcka er ur mardrömmen och säga, allt var bara en dröm!!skickar kraft<3<3<3
    Jennie

    SvaraRadera
  32. Skulle aldrig lämnat er!! Är så ledsen för er skull!!

    SvaraRadera
  33. Uch blir så arg..Att fel personer kom först till olyckan...Att 2 st vuxna personer reagerar lika dant som bor under samma tak vid olyckan e för mig ofattbart???...Gör mig så lessen å arg att du fick vara där själv..Ensam...Fina älskade shofie..Tänker såå på er..Varmaste kramen/christel

    SvaraRadera
  34. Att de var chockade är ju ingen excuse... Ingen var nog så chockad som du själv!!! Hade de varit friska i huvuden så skulle de ju fan samla sig, och skärpa sig på nolltid! Ser man ett barn ramla från cykeln så reagerar man ju... Och inget kan ju jämföras med denna olycka... Ccc... Vart fan är vi på vägg, vi egoistiska självcentriska människor... :-( Hade de varit normala så hade de skämts nu, idioter... Men jag är rädd att de inte gör det. Fyyy... Du är en hjälte, Sophie.. Alla vi ska till samma himmel, för eller senare.. Tristan ska vara där. <3<3<3 Håll ut... S.

    SvaraRadera
  35. Fina Sophie..blir så ledsen när jag läser att du blev lämnad ensam..jag tänker på er. Kram //Caroline (mårtensson)

    SvaraRadera
  36. Vidriga människor. Hur fan kan man göra så?
    Tänker på er Fi. Varje dag
    Kram

    SvaraRadera
  37. Vad hemskt att läsa. Jag gråter. Det du skriver är varje förälders största mardröm, och jag beklagar att det är din verklighet.
    Kramar

    SvaraRadera
  38. Jag kom in på din blogg av en slump, så jag känner inte dig och din familj men kände att jag kunde inte lämna din sida utan att kommentera för att det som jag läser i dina inlägg får mig både att le och vilja gråta.

    Det kommer upp så många tankar i mitt huvud en av dem är att jag hoppas att det som har hänt din son är en hemsk hemsk mardröm som vi alla ska vakna upp ifrån. Men tyvärr så är sanningen något helt annat!
    En annan tanke är att jag gärna vill tro att om jag skulle hamna i en sådan situation (pepparpeppar) som dessa personer är att jag hade reagerat på "rätt sätt" dvs att jag hade tagit din dotter till dig, pratat med SOS, försökt att vara så behjälplig jag hade kunnat för dig och dina barn.

    Jag beklagar verkligen sorgen som ni i familjen och närstående känner. Det är så svårt att ens försöka förstå vad ni går igenom.

    Hoppas att detta är den sista natten på detta skit året för er del och att ni får ett bättre 2013!!

    Kram Helene

    SvaraRadera