En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 18 oktober 2012

Ännu en dag...

Jag vaknar upp varje morgon med ett stort hål i mage och bröst.
Ännu en dag har gått utan min älskade Tristan.
Ännu en dag startar utan honom.
Det gör så fysiskt ont i kroppen, att det inte går att svälja. En brännande svallvåg går igenom hela kroppen, från tår ut i varenda fingerspets.
Andetagen räcker inte till.

Dagarna kommer och går, utan honom.
Det skär i mig.
Det trasar sönder mig.

Jag försöker desperat att ändra på verkligenheten, men stångar mig blodig.
Kommer till samma insikt till slut...
Vår älskade onge är inte här längre.
Bara i våra hjärtan.
Hur ska jag nånsin nöja mig med det?




35 kommentarer:

  1. Inget kan ersätta honom, så alla minne du/ ni har av honom förvara ömtåligt... Skriv skriv skriv skriv skriv ner alla minne med Tristan som ni kan ha med er resten av livet !! Jennie

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Tårarna rinner, det ni varit med om berör så...du är så fantastiskt duktig på att beskriva dina känslor. Det är så man känner smärtan själv, självklart bara en mikrodel av vad ni känner men ändå. Har precis lämnat min stora pojke på dagis och vill bara springa tillbaka och hämta honom igen. Jag önskar så att det fanns något att göra för att hjälpa er men inser att det inte finns någon tröst. Lider med er och både Tristan och ni finns i mina tankar hela tiden. Kram caroline.

    SvaraRadera
  4. Åh fina Sophie.... Du är fantastisk på att förmedla sina känslor. Jag känner med dig och det gör ont i hjärtat. Det finns inget som kan ersätta förlusten av ett älskat barn, bara insikten att det förhoppningsvis blir lättare att andas med tiden...
    Kämpa på, andas, kramas....
    Massor av kärlek till er

    SvaraRadera
  5. Usch fy fasen Sophie, du berör mig på alla punkter med dina inlägg, var tvungen att lägga mig bredvid min egna son igår natt för att bara andas in hans lukt ...när jag förstod att denna hemska olyckan handlade om Tristan. Känns oerhört orättvist att du inte kan göra detsamma! Beklagar sorgen så oerhört oerhört mycket! Tänker på er och moster Malin :-/ Finns det NÅGOT man kan göra för er så säg.... *stora stora varma styrkekramar* / Therese Ohlson

    SvaraRadera
  6. s¨mycket tårar som man kan fälla för en okänd. mitt hjärta gör ont för dig. han är fantastiskt vacker din tristan.

    SvaraRadera
  7. Sedan det ofattbara hände har jag så många gånger fått torka tårar, tittat på och kramat min son och torkat hundra till. Jag förstår att varje andetag utan er Tristan måste skrapa hål i hjärtat, att varje ögonblick är genomsyrat av ilska, sorg och smärta - även om kärleken ni känner är minst lika häftig.
    Skickar ett hårt fång styrkekramar och hoppas ni kan ta ännu några andetag idag.

    SvaraRadera
  8. All styrka till dig, jag önskar så att ni aldig behövt gå igenom detta - aldrig behövt uppleva detta om jag så kunde skulle jag ta all smärta och ge er underbara Tristan tillbaka...

    Många varma kramar

    SvaraRadera
  9. Jag känner inte dig, och du inte mig, men din stora sorg berör mig starkt. Lider med dig. Jag förlorade min mamma i en olycka för över 15 år sedan men saknaden finns där än. Nu sitter jag med min fyramånaders i famnen och förstår inte hur jag skulle överleva om någonting hände honom...

    SvaraRadera
  10. En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. Från himlen glimtade olika scener ur han liv och varje glimt lämnade två par fotspår i sanden, hans egna och Guds fotspår.
    När sista glimten hade passerat tittade han bakåt för att se fotspåren i sanden. De följde parallellt längs med stranden, utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen noterade att detta skedde under de jobbigaste och mest krävande perioderna i hans liv.
    Han kände sig aningen sviken och frågade Gud varför Gud låtit honom gå ensam under de svåraste perioderna av livet.
    Gud svarade lugnt,
    Då bar jag dig.

    Förlita dej i detta hur jäkligt det än känns. En vacker dag kommer du att kunna skratta igen. Tristan hade inte velat se sin mamma ledsen hela tiden.
    Läs och begrunda dikten jag skrev till dej den dagen Tristan överläts åt änglarna.
    Kramar från Wildas och Dixies mormor.

    SvaraRadera
  11. vill bara skicka en miljon kramar till er! klarar inte läsa mer idag, tårarna bara rinner. kan inte föreställa mig smärtan, hur går man vidare?!

    <3
    katrin

    SvaraRadera
  12. Jag läser din blogg och tårarna rinner på min kind... du känner inte mig och jag känner inte dig, men jag vill skicka lite virtuell kärlek till dig och din familj!

    Så ofattbart, så hemskt, så orättvist...

    Ni finns i mina tankar

    Styrkekramar i massor!

    SvaraRadera
  13. Hej fina Sophie med familj.

    Jag kan inte annat än att hålla med tidigare inlägg.
    Jag bara gråter och gråter av medkänsla för dig och din familj.

    Jag skulle vilja skriva så mycket att det inte ryms i en gästbok.
    Jag vill bara säga dig att du är en fantastisk mor med så mycket kärlek till dina underbara barn. Även om jag inte känner dig så känner man den kärlek du ger till din familj.
    Jag är själv mamma till två små barn och vad du går igenom gör så ont, jag känner med dig. Om du någon gång vill ha en mailvän att dela dina känslor med så skulle jag bli väldigt GLAD. Min mailadress om du vill skriva är: madelenefriberg@hotmail.com Kramar från Madelene

    SvaraRadera
  14. Skickar en kram och föser fram dig en meter till..,
    Kärlek och värme.

    SvaraRadera
  15. Sophie, du kommer aldrig att nöja dig med det. Du är en underbar människa och mamma. Ni kommer att lära er att hantera och leva med den stora förlusten. Det gör fruktansvärt ont i mig när jag tänker på vad ni går igenom, men jag kan inte sätta mig in i hur ont ni har. Er kärlek till varandra, till Tekla, från familj och vänner kommer att bära er igenom detta. Ni är starka även om det kanske inte känns så just nu så är ni starka. Ni kommer när tiden är mogen att hantera Tristans minne som något fint. Han kommer alltid att vara saknad, men självklart kommer ni aldrig att nöja er riktigt i livet utan honom. Jag är så glad att ni har fina lilla Tekla som förgyller era dagar mitt i allt det svåra. Tänker mycket på er och gråter lite emellanåt. Ta hand om er och fortsätt att andas. Kram Kram

    SvaraRadera
  16. En sorg som är obegriplig för oss som inte förlorat sitt barn...bara tanken gör en full av fasa och sorg..önskar jag kunde lindra din smärta..kramar om// Caroline Cedergren

    SvaraRadera
  17. skickar en massa styrkekramar till er <3

    SvaraRadera
  18. Vi känner inte varandra och ändå sitter jag här och fäller tårar för din familj... skickar kärlek och styrkekramar, då det inte finns mer jag kan ge. <3

    SvaraRadera
  19. Fina Sophie och familj!
    vill bara skicka en dikt som jag själv haft på min blogg som är lånad av ljussyster!

    STJÄRNAN FÖR DEJ!

    Det blev så tomt här på jorden
    när du gav dej av
    Tiden stannade upp
    allt blev ett stormande hav
    Jag har så starka känslor
    som växer för var dag
    Min kärlek bara gror
    tack för allt du gav

    Din kärlek och värme lever ju kvar
    och klangen i din röst ger mig nu svar
    På alla de frågor som finns inom mer
    och svaren får jag nu av dej

    Om man öppnar mitt hjärta
    och släpper in lite ljus
    Får man svar på det man söker
    ifrån kärlekens hus
    allt lidande och sorg
    har en mening i livet

    Förstår man det så
    står svaret givet
    En stjärna på himlen
    har nu tänts för dig
    och ljuset det lyser också på mej
    All den kärlek som växer inom mej
    Får jag av stjärnan och även av dej




    En dikt lånad från ljussyster

    kramar från änglamamman Susanne

    SvaraRadera
  20. Jag kan ibland känna "så, nu ska den här dåliga historien vara slut och det ska bli som innan". Det känns så overkligt, men ni lever mitt i den smärtsamma verkligheten och jag kan inte göra något för att hjälpa er.

    På jobb har vi två pappor som förlorat vars ett barn och vi har pratat mycket. Jag förundras så över hur dom har kunnat gå vidare? Men de säger "sorgen avtar men saknaden förblir stor". Men en dag, så slutar det att fysiskt göra ont Sophie, en dag kan du andas utan ett bröst som håller på att sprängas...Vägen dit är lång, men styrkan att orka komma dit - det är är kärlek. Kämpa hjärtat, för dig, Tekla, Henrik och Tristan.

    Vi ska alla hjälpa er bära sorgen, önskar bara vi kunde hjälpa er bära smärtan. Finns här fina du.

    SvaraRadera
  21. Finaste ,goaste Shopie!!!Tänker på dig/er varje dag...Gör så ont..å man kan inte riktigt förstå..Ger dig en stor kram och håller om dig hårt å släpper inte taget om dig!!Älskade vännen...KRAM /Christel

    SvaraRadera
  22. Tårarna tar aldrig slut när jag läser om det fasansfulla som hänt er. Det finns ingen mening med att det dyrbaraste tas ifrån en, jag önskar jag kunde lätta er tyngsta sorg!

    All styrka!

    SvaraRadera
  23. Jag vet, att jag kommer att bära med mig en liten bit av den sorg ni känner, för alltid. Jag är en, av så många, som har känt denna händelse gripa tag i hjärtat så hårt att det inte vill släppa. Och jag vill inte att det ska släppa. Ni är en påminnelse om vad som är det värsta som kan ske i livet. Genom att inte släppa taget om känslan, kommer den att hjälpa mig att leva i nuet och älska det som är, just nu. Jag KAN nöja mig och jag ska se till att jag är nöjd också, just här och nu. Ingen vet vad framtiden har att bringa...

    Tänker på er.

    Kramar från Caroline K.

    SvaraRadera
  24. Obeskrivligt, overkligt.... All kärlek och styrka till er <3 kram

    SvaraRadera
  25. Jag känner varken dig eller din familj men får ont i hela mig av att läsa vad som hänt och vad ni går igenom, jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för er. Det är så fruktansvärt orättvist att någon människa ska behöva gå igenom det ni gör. Skickar kramar och kärlek <3

    SvaraRadera
  26. Jag läser dina ord, ser din sorg, gråter och tänker på det outhärdliga du går igenom. Min egen största skräck är att förlora min vackre gosse Ebbe och genom att se din smärta och sorg blir min rädsla än mer verklig......
    Förstår inte hur du orkar andas, leva, existera, men förstår att du måste för din vackra Tekla....
    All styrka, all kärlek, all värme till er i denna svåra stund.

    Kram//Mirja

    SvaraRadera
  27. Tårarna rinner och jag kan aldrig sätta mig in i hur ni har det och hur ni känner. Men det gör så ont bara att läsa. Tankarna går till er!

    SvaraRadera
  28. Inte en dag går utan att jag tänker på er och vad ni går igenom, även om jag aldrig kan föreställa mig er smärta. Min rädsla för att något ska hända mina barn har blivit väldigt påtaglig, försöker lära mig av dig och leva i nuet och ge barnen av vår tid o kärlek. Du verkar vara en väldigt klok och fin mamma som sätter dina barn först i alla lägen. Önskar så att tiden gick att vrida tillbaka, att du och din familj fick vara lyckliga ihop igen. Det gör så ont att läsa om din smärta och ångest att man bara gråter. Kärlek och styrka till er, kram Caroline

    SvaraRadera
  29. Idag satte sig en liten fågel på vårt fönsterbläck i köket. Den tittade in och verkarde inte vara rädd. Jag gick fram till fönstret och tittade på den - och den satt kvar, trots min rörelse. Tristan....det är Tristan tänkte jag. Han är här och hälsar på i det underbara höstvädret. Så fint, så underbart fint. Det värmde i mitt hjärta och jag blev varm inombords <3 <3 <3 // Krellan

    SvaraRadera
  30. Det finns verkligen inga ord för det fruktansvärda ni går igenom... Ingen förälder ska behöva uppleva en sådan sorg...

    Jag fick höra om vad som hänt er och hade inte innan följt din blogg, men ville gå in och skicka en stor styrkekram... Tårarna rinner nedför mina kinder och jag undrar hur livet ibland kan vara så orättvist.

    All styrka till dig och dina nära i denna svåra tid...

    Kram Cathrine

    SvaraRadera
  31. Ni finns ständigt i mina tankar...Styrka till er. Kram Caroline.

    SvaraRadera
  32. Sickar över styrka, kramar, värme och kärlek /Diana

    SvaraRadera
  33. Vi har aldrig träffats, känner inte varandra, men jag har varit där du är och jag känner din sorg, smärta, ilska och ofattbara tomhet. Jag har förlorat ett barn. För ett år sen tog vi farväl av vår lilla Matilda och jorden slutade för en stund att snurra, allting stod stilla och jag trodde att livet var slut.

    Jag vet att inget jag eller någon annan säger lindrar smärtan du känner, men jag säger det ändå: den blir lättare att bära. Sorgen och saknaden försvinner inte, men de byter skepnad och blir uthärdliga, en del av dig. Den fysiska smärtan bleknar och försvinner, hålet i kroppen läker och det kommer en dag då du kan prata om din pojke utan att slitas sönder. Hur otänkbart det än kan kännas i dag.

    För vad det är värt är du och din familj i mina tankar. Ta hand om er och var rädda om varandra. Ni har en svår tid framför er och ni kommer behöva stöd och hjälp. Var inte rädda för att be om det.

    Med värme och omtanke,

    Rebecca

    SvaraRadera