En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 29 december 2012

Min Jul

Ångest, brutal ångest.

Att behöva fira jul utan sitt älskade barn, som pratat och tjatat om julen sen tidigt i somras.

Att minnas allt han redan berättat att han önskade sig i julklapp.

Att behöva åka ner till kyrkogården, för att ställa hans tomte.

Ångest.
Hjärtskärande.
Kvävande.

Ja, jag är kvar.
Andas fortfarande.
Simmar.
Håller mig ovanför ytan.
Tack vare Tekla.
Tack vare Henrik.
Tack vare vår underbara familj.
Tack vare sobril, medmänsklig kärlek och omtanke.

Andas.
Ser ut på ett sätt på utsidan, men är söndersliten och trasig på insidan.

Saknar så att jag kräks.
Saknar så att jag kvävs.


Teklas Jul

Vi kan konstatera att Tekla gillar julen.
Hon älskar:
* Julgranen med tillbehör, såsom ljus, kulor och pärlband. Hon har även lite egna ideér kring pynt till granen.





* Hon älskar julmaten, såklart är gröten en favorit. Fyra portioner slank det ner på julafton. Också har hon upptäckt att hon gillar pepparkakor. Hon vet vilket skåp dessa finns i och ställer sig vid det, pekar och skriker "kakoooor". Vid kvällsmaten idag puttade hon bort tallriken och skrek "kakooor"! Kanske har vi fått ett litet kak-problem!?

* Hon älskar julklappar.


Tomten? Hm...not so much! Men hon vågade i alla fall hämta paketen själv, även om hon höll ett lagom avstånd.



YouTube Video

Men det är klart, tomten såg ju lite farlig ut med solbrillor inomhus.

Tekla och hennes fine kusin hade en härlig julafton, med allt en julafton ska innehålla för ett barn.
Vi andra hjälptes åt att andas oss igenom den.

Tekla fick bland annat en stereo i julklapp. Hon är ju tokig i att dansa och älskar musik.

YouTube Video

Hon fick en Dora-docka, som får välling varje morgon.


Hon fick en tokig peruk, som hon gärna spexar runt i.


Hon fick en potta, och den har hon varit duktig och kissat på/i flera gånger redan.
Hon fick en Dora-filt som hon virar in sig själv i och går runt med och skrattar lyckligt.

Hon älskade alla julklappar hon fick och skickar sitt största tack till alla! Hon leker med allt, helst överallt hela tiden!

fredag 28 december 2012

Bloggar vidare...

Vad vore jag, utan min blogg?
Den ger, så mycket mer än den tar!
Ni ger så mycket tillbaka till mig.
Tack för all er kärlek, tack!

Jag bloggar vidare...
På mina villkor givetvis.
När jag vill.
Hur jag vill.
Varför jag vill.

Kommentarer som upprör mig publiceras inte.
Mail som upprör mig svaras inte på.
Delete!

Tänk efter...
Sätt dig ner och verkligen tänk efter, vad jag bär i mitt bagage.
I mitt minne.
I mitt hjärta.
På min näthinna.

Jag begär inte att människor ska förstå.
För det vi lever i är oförståbart.
Obegripligt.
Ofattbart.
Overkligt.

Det jag begär dock är respekt och hänsyn.

Jag tror inte heller att någon egentligen menar något illa.
Men vi har inte alla uppfostrats på samma vis.
Somliga har inte uppfostrats alls.
Somliga besitter inte känslan, möjligheten att se utanför sig själv.
Somliga pratar först, tänker sen.

30 fantastiska kommentarer med kärlek.
1 kommentar/mail med annat, och allt raseras.
Jag välts omkull, när jag knappt var stående innan.

Ja, det är priset jag betalar, för min blogg.
Det är mitt val.
Jag har själv gjort det valet.
För jag behöver min blogg.

Allt jag önskar, tänk efter före...
Ibland är det bättre att bara vara tyst.

Jag ska inte, men en del av mig skulle vilja publicera några av mailen, så att ni förstod vad jag pratar om.
Men jag ska inte.
Jag raderar och glömmer.
Låter min energi gå till annat.

Än en gång till alla som ger kärlek, Tack!
Till er, som tittar till mig och håller koll på min andning, Tack!





tisdag 25 december 2012

Blogga eller inte?

Ibland (inte ofta) får jag mail eller kommentarer från människor som upprör mig.
Deras ord är okänsliga och klumpiga.
Saknar helt taktkänsla - fingertopp-känsla.
Gränsen mellan medkänsla och nyfikenhet är ibland hårfin.
Eller inte?
Borde inte vara.
Jag känner i alla fall skillnaden direkt.

Bloggen är min ventil.
Min terapi.
Er respons och kärlek fyller på mitt syre.
Ger mig ett andetag till.
Hjälper mig att ta ännu ett simtag.

Men börjar nu ställa frågan:
- Är det värt det?
- Klarar jag att fortsätta?

Jag delar med mig av mitt innersta.
Mitt barn dödades framför mina ögon.
Jag har begravt honom.
Min Tristan.
Lever inte längre.
Han äter inte frukost med mig längre.
Jag kan inte krama honom mer.
Jag kommer inte lära honom att läsa och räkna.
Han kommer aldrig få sitt första jobb, eller lägenhet.

Jag ska istället ta hand om hans grav.
Plocka bort ruttna löv.
Se till att ljuset alltid är tänt.
Det är min verklighet nu.

Blogga eller inte?
Halva byn läser min blogg...
Hur ska jag kunna skola in Tekla på dagis?
Hur ska jag kunna möta alla föräldrar?
Jag är livrädd.

Jo, vi får fantastiskt mycket kärlek och stöd...
Men ni vet...det finns alltid några!
Några som bara ser livet ur sin synvinkel...
Några som bara är nyfikna...

Vi uppskattar all kärlek, omtanke och medkänsla vi får.
Ni som ger det, värmer oss och lyfter oss.
Sluta inte!

Men alla mail och kommentarer med allt annat, bland annat frågor undanbedes!
Ha lite respekt, tack!

Funderar vidare på det här med bloggen ett tag till...