En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 10 maj 2013

Sju och en halv...

Jag kan verkligen inte förstå att jag har överlevt snart åtta månader utan dig.
Jag förstår inte.
Du är inte här.
Min älskade Tristan, jag har så ont utan dig.
Jag saknar dig.
Det är outhärdligt.
Jag saknar att hålla om dig.
Jag saknar att höra din röst.
Jag saknar att höra dig kalla "maaaamma" det högsta du kan.
Jag saknar att göra "köttabullar" åt dig minst två gånger i veckan.
Jag saknar att tjata på dig, att du ska gå och kissa, när du står och kniper och hoppar nervöst av kissnödighet.
Jag saknar att sitta i soffan på kvällen och hålla din hand, "fjela" lite på dina underbara fingrar.
Jag saknar att ha ditt huvud mot kind, så att jag kan känna ditt mjuka hår och andas in din ljuvliga doft.
Jag saknar att prata med dig, svara på dina frågor.
Jag saknar att titta på Blixten och Herbie.
Jag saknar att bygga lego med dig.
Jag saknar att leka med alla dina bilar varje dag.
Jag saknar att ligga hos dig i sängen och läsa godnattsagor.
Jag saknar att lyssna på dina låtar hundra gånger om dagen.
Jag saknar att höra dig säga "aj lab jo" till mig.
Oh herregud, vad jag saknar dig!

Såhär ska livet inte vara.
Du skulle vara hos mig.
Jag har längtat efter dig hela mitt liv.

Min älskade onge - hur ska jag kunna fortsätta utan dig?
Du är mitt bästaste!!