En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 17 augusti 2013

Alltid tre och ett halvt...

Min älskade onge, snart har det gått ett år sedan jag pratade med dig.
Snart ett år sedan jag hörde din röst.
Sedan jag höll i dig och om dig.
Sedan jag rörde vid dig, vid ditt hår.
Ett år sedan jag hörde dig skratta och gråta.
Sedan jag hörde och kände dig andas.

Jag tittar på en bild av dig.
Mår illa, så ont det gör.
Du är alltid tre och ett halvt.
Växer inte mer.
Utvecklas inte mer.
Vi känner dig inte nu.
Vi känner dig då, som 3,5-åring!
Men 4,5-åringen Tristan har vi ingen aning om.
Det gör så in i helvetes ont.
Jag kvävs av saknaden.

Mitt hjärta, min lilla hjälte, mamma vet inte hur livet ska kunna fortsätta utan dig?
Jag börjar får riktigt jobbig panikångest, när jag inser mer för varje dag, hur tiden går och fortsätter utan dig.
Jag längtar varje dag tills vi är tillsammans igen.
Det är det som får mig att fortsätta andas just nu, jag måste vara Teklas mamma, även om hon får en trasig mamma. Det skulle du vilja. Du älskar ju din Tekla.
Sen, sen kommer jag till dig, min älskade älskade älskade Tristan!
Mammas bästaste onge!

Tankar från sängkanten...




Jag är här.
Kvar.
Andas.
Överlever.
Har sååå mycket kärlek runt mig.
Så många fantastiska människor, som värmer mig varje dag.
Ändå är jag så svart inuti.
Ändå måste jag medicinera, för att kunna finnas till.
För att kunna ta ett andetag till och ännu ett.
För att komma ur sängen.
Försöker distrahera mig med trädgårds-arbete (det lilla som finns), bär-plock och saftning, också försöker vi inreda färdigt vårt nya hem, målar om gammalt och fixar och trixar.
Älskar att så mycket saker kommer från farmor & farfar, mormor & morfar! Så mycket mer själ, hjärta och betydelse i det då.
Ska visa er sen.
Har en riktigt cool sak, som jag fått av morfar.
Men ni kan få tjuvkika på en av mina nya favoriter nu, min jordglob, som jag fått av morfar. Den fick han i 50-årspresent, för många år sen. Visst är den underbar?


Också har jag fått en gammal tallrikshylla från farmor, behövs lite "snyggare" tidningar i den bara!


Imorgon ska vi fortsätta sätta upp lite hissgardiner och lampor i fönsterna, och en ljuskrona som Henrik spraymålat ikväll.
Före:


Efter:


Också har vi Henriks bror med familj nere på besök från värmland, så det blir mycket kusin-mys också.

Nu ska jag försöker utesluta surret av negativa och destruktiva tankar i mitt huvud, trycka på stopp-knappen.
Andas in genom näsan, ut genom munnen. Sakta, igen och igen...

Nope, allt min hjärna vill är att tänka på, oroa sig över och få panik på är gravstenen...
Ja, den är på gång.
I princip färdig.
Lite som ska färdigställas nästa vecka.
Jag är rädd.
Nervös.
Panikslagen över att behöva läsa hans namn på den.
Samtidigt har jag panik över att han inte har nån sten än.

Mitt lilla hjärta, nu ska jag sova, med din snutte hos mig som varje kväll.
Måste sova...
Andas in din snutte och sluter ögonen...