En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 1 februari 2014

Papa Bears - lunch i Helsingborg

Jag har sagt det förr och säger det igen.
Befinner du dig i Helsingborgs-området och behöver få ett rejält lass med god mat i magen, så ska du definitivt åka till Papa Bears.

Papa Bears är en dröm som gått i uppfyllelse för en av våra goaste vänner Björn.
Där serveras brunch, lunch och han har även catering.
Fantastisk god mat.
We love it!
Vår favorit är all form av färs, Björn lagar, sen är han en riktig jäkel på att göra fin-fin sås!
Prova en dag!

För mer info kika in på hans hemsida: Papa Bears Hemsida

Kocken himself...


Lite smått och gått från menyn!














Skippa donken och gatuköket och få i dig en redig lunch istället!
Åk till Papa Bears!

fredag 31 januari 2014

21.33 en fredag...

Hela familjen ligger nerbäddad sen en halvtimma minst!
Kan knappt hålla ögonen öppna, inte ens med tandpetare!
Ge mig lite energi, jag har massor av mail att skriva.
Hinner aldrig.
Orkar aldrig!

Igår blev nog mitt inlägg lite konstigt oxå, alldeles för trött när jag skriver.

Ha tålamod alla ni som vet att ni väntar svar och alla ni som inte vet det;-)
Det kommer!

Än en gång, tack för allt ni gör för oss.
Obegripligt.
Vi är sååå överväldigade!

Ni är kärlek!

Natti från en som skriver med endast ett öga öppet just nu!

torsdag 30 januari 2014

En dag i snön.

I ungefär två veckor nu har Tekla varit ganska trött, gnällig, arg och ja ni vet "trotsig".
Jag gillar inte det ordet.
Det är ju en utveckligsfas.
Och hur jobbigt och jäkligt det än är, när man är mitt uppe i det, så är det ju trots allt något positivt.
Det för våra barn framåt, och dom utvecklas.
Vi har alltid sett det tydligt på båda våra barn.
När vi kommer igenom, ut på andra sidan igen, hur mycket nytt dom lärt sig.
Hur språket utvecklats, eller att nya engelska ord tillkommit, att dom kan räkna ett steg längre eller att dom helt plötsligt gillar att äta broccoli.
Framförallt kan man resonera med dom igen.
Det är ju inte lönt mitt uppe i en utvecklingsfas.
Hon är även i en övergångsfas med middagsvilan.
För oss är det helt omöjligt att få henne att somna middag hemma,
Och på dagis går det väl upp och ner, med det.
Så även om hon lägger sig kl 19, så är hon så trött att vi knappt får upp hennes till dagis kl 9 på morgonen.
Det har blivit stress och mycket strejk.
Kämpigt!
Ett världskrig över att ta på skor och jacka.
Varenda morgon.
Hon säger att hon har roligt på dagis, och det är jag övertygad om.
Men sista tiden har det varit mycket tjat om att få bli hemma, "ente dagis"!!

Så idag tyckte vi det passade bra, med ledigt!
Kusinen i Rydebäck var också ledig idag.
Mycket mys och bus i pulkabacken.
Dessutom Rydebäcks finaste snö-fort!!
Älskade älsk-ongar!!

















Och jag fick ställa upp att åka på is-guppet i backen!
Allt som satt fast i huvudet känns löst nu...

YouTube Video


YouTube Video

Fulkomligt slut nu...
Återkommer imorrn med lite underbar lir tå iden!

Natti❤️

Det var Onsdagen...

Idag, onsdag har mest bestått av ångest.
Jag fick ställa in mitt samtal idag.
Jag gillar (underdrift) inte att åka bil längre. Inte andra fordon heller för den delen.
Men jag klarar att åka bil ganska ok, med mycket som distraherar mig samtidigt, som radio eller Tekla tex.
Idag var det jättemycket snö, snöade jättemycket och blåste jättemycket snö omkring.
Jag började nojja, och paniken växte, tills jag gav upp och ringde psykologen och ställde in dagens samtal.
Jag hade inte klarat bilfärden idag.
Snacka om splittring i en, dödsångest och dödsönskan.
Eller jag önskar ju inte att dö. Men jag önskar ju att få vara med mitt barn igen.

Efter avbokningen lättade paniken, men ångesten satt kvar, efter att ha just behövt avboka.
Mina samtal är viktiga nu.
Ångest, ångest, ångest!
Sobril och sova middag!
2 1/2 timme idag, med den här älsklingen hos mig.











Det är så underbart att sova så med honom.
Stör inte ens att han snarkar som en liten gris.

Tyvärr var ångesten lika stark, när jag vaknade och jag insåg att vi var tvungna att komma ifrån det svarta molnet, som hängde över oss i taket.

Mamma och pappa, bara ett hundratal meter från oss, där blev det kvällsmat och kaffe.
Tårar och skratt.
Och dessutom lärde mamma Henrik hur man stickar.
(Jag ska lära mig att virka.)
Vår nya grej.

Men vet i hundan om man ska lita på hennes kunskaper.
Den här stickade hon till pappa, när jag var liten.


Haha, sjukt snygg och sjukt för stor!!! Ni ser hur lycklig han är för den;-) haha!!!

Mr "jag är bra på allt" Henrik tyckte inte stickning var svårt, och stickade som besatt.


Tekla tyckte det var så mysigt med all ny snö, som kommit medans vi var inne, att vi tog en extra runda hem med pulkan, dessutom en sväng ner till Tristan, trots att klockan var sent.
Men tösabiten ska få vara ledig två dagar från dagis nu. Känns som hon behöver det. Så då kan det väl få bli lite sen läggning ibland.











Idag har jag varit ledsen.
Panik, ångest och ledsen.
Jag är rädd.
Och jag saknar honom och längtar efter honom.
Och jag har så in i helvetes ont.

Godnatt❤️

Min älskade Tekla

Ikväll när jag nattade dig, låg jag kvar en stund i din säng och bara tittade på dig.
Jag tänkte på vad du sa häromdagen...
"När jag var en bebis hette min kompis Tristan"

Och då började mina tårar rinna på nytt igen.
Du börjar bli en stor tjej nu.
Du förstår att du haft honom.
Du förstår att han fattas dig.
Du saknar honom.
Du förstår att en storebror är som en kompis, som alltid finns hemma.
Men vi har ingen storebror hemma längre.
Och det vet du nu.

Jag tittar på dig, min vackra lilla Tekla, som jag älskar mer än livet självt och jag får svårt att andas.
Jag försöker gråta tyst, så att jag inte ska väcka dig.
Men till slut måste jag gå ut.
Det blir för mycket.
Någon sliter ut hjärtat på mig, jag blöder och blöder.
Går inte att stoppa.
Blir aldrig helt.
Ingenting har någonsin gjort såhär ont.

Ragdoll Kattunge

Den här ljuvliga lilla tjejen letar fortfarande efter den rätta familjen att flytta hem till.











SE*SannLycke's Mackenzie

Visst är hon bedårande?
Hon är förstås också en ragdoll som Isodor.
Bästa och finaste kattrasen om ni frågar oss.
Vi är djupt förälskade i vår lille tuss.

Men som alla seriösa uppfödare är Linda kräsen och mycket noggrann, med vart "hennes" bäbisar flyttar.
Därför är Mackenzie fortfarande inte tingad av någon.
Så om man är seriös och intresserad, finns mer info här:
Sannlyckes Hemsida

tisdag 28 januari 2014

Tunghäfta

Det är inte ofta ni får tyst på mig...
Men idag har jag tunghäfta.
Totalt överväldigad.
Jag svämmar över.
Hur ska mina tack någonsin räcka till?
Ikväll vaggas jag till sömns i er stora varma famn.
Fina vänner och medmänniskor.
Tack!
Och tack Anna för all din omtanke, välmening och initiativ.
(Även om jag är dålig på det där)

Nu ropar kudden på mig, jag har städat hela dagen, rensat, sorterat, kastat, dammat, putsat, dammsugat, diskat, tvättat, lagt in tvätt, våttorkat...ja, ni förstår...
(Av nån anledning har 75% av mina växter sedan lång tid varit invaderade av småflugor. Det har aldrig hänt förut, och jag har kämpat hårt, för att bli av med dom. Men idag gav jag upp och kastade de flesta växter!! Sorgligt! Jag som tagit så väl hand om dessa, och många har jag haft i flera, flera år. Någon som vet vad som kan ha hänt?)

Och nej, jag bor inte i ett palats, så städningen borde inte ta ut mig så...
Men ni vet ju, energi-nivån är ju aldrig helt fylld!

Natti kära ni❤️

måndag 27 januari 2014

TackSamHet

Det är vad vi känner för alla fina människor, som kämpar med oss.
Ger oss kärlek, hopp och omtanke.
Vi hade inte klarat detta utan er.
Det är det första jag tänker på, när jag vaknar på morgonen och det sista innan jag somnar på kvällen.
Inte kan jag ge upp, när så många håller min hand och andas med mig?
Fantastiska medmänniskor, fantastiska!

TACK!

(Och fina Anna, tack för det du gör nu)

Kram och godnatt från oss

Svar på frågestunden del 3

Okej, dags för nästa tuffa fråga, som många många undrat över.
Ni har formulerat er lite olika, så jag försöker sätta ihop det på ett vis, så vi får med allt.

• Funderar du nångång på lokföraren?
• Vet du något om lokföraren, hur han mår osv?
• Känner du någon ilska gentemot lokföraren?

"Nånstans där i början, precis efter olyckan, medans chocken fortfarande satt i kroppen, funderade jag en hel del på lokföraren.
Undrade vem han var, hur han mådde, om han klarade att jobba eller om han tänkte på oss?
Jag bad då min syster att kolla upp ifall vi kunde få någon information om detta eller om man på något vis kunde få komma i kontakt med honom, om han ville det.
(Anledningen till att jag säger han, inte hen, är för att jag har ett minne av att dom sa "han" den dagen.)
Detta är hursomhelst totalt sekretessbelagt, för att skydda dom som arbetar med dessa yrken.
Totalt förståeligt, från vår sida.
Lokföraren märkte inte att han körde på Tristan, varken hörde eller såg något.
Tåget stoppades i Teckomatorp, där han fick information om vad som hänt och togs ur tjänst.
Hur länge han var ur tjänst har jag ingen aning om eller vilken hjälp han fått. Jag vet bara att det finns stor beredskap för detta.
Jag har aldrig någonsin känt någon som helst ilska gentemot lokföraren.
Jag känner med honom.
Det var inte hans fel.
Det var en olycka.
Däremot har jag känt ilska mot att man inte stängt denna övergång tidigare, då det varit många diskussioner och tydligen bestämts tidigare att detta skulle göras.
Jag har känt ilska gentemot bullerplanket, som enligt mig och många andra är placerat alldeles för långt fram, då man måste igenom gångfållan, innan man ens ser om tåg är på väg.
Jag känner mig lite lurad.
Någonstans därinne tänker man att om den här övergången nu är så farlig, hade dom ju inte låtit den vara kvar!
En liten varningsklocka ringer.
Men så liter vi ju ändå på samhället.
Samtidigt på oss själva som föräldrar.
En splittring.
(Som jag sagt tidigare, jag lyckades prata bort detta håll 9 av 10 gånger.
Men jag vill göra honom lite glad denna dagen, när han varit så ledsen.)
Men jo, så är det!
Dom finns kvar.
Dess obevakade övergångar.
Och tyvärr krävs det allvarliga olyckor, innan något händer!
Jaa, när jag har mina arga och bittra dagar, känner jag att vi betalade det priset.
Nu är den stängd.
Försent.
Men ja, jag är vuxen.
Jag tog beslutet, att gå där.
Jag höll mitt barn.
Han slet sig.
En olycka.
Inte lokförarens fel.
Nej, jag har aldrig känt någon ilska mot honom.
Men jag funderar heller inte så ofta på honom längre.
Orken räcker inte till det...

söndag 26 januari 2014

Lady & Lufsen

Eller rättare sagt Tekla & Erik. (Inte kusin-Erik alltså)
Dessa två underbaringar, så förtjusta i varandra.
Så söta ihop, att bara man bara smäller av.
Dom har tillbringat hela söndagen tillsammans.
Lite där och lite här.
Först hemma hos Erik, men när jag skulle hämta Tekla, var inte Erik riktigt redo att skiljas åt, så han följde med hem till oss. Dom har klätt ut sig, haft picknick och ätit på "restaurang", lekt med bilar, playmobil, räknat snöflingor i fönstret och lagat mat (plastmat).
Dom leker så fint tillsammans på hennes rum, att man knappt märker att dom är här.
Klart lite koll får man ha, när man hör att det är doktors-lek i sängen.
Dom är ju trots allt bara 2 och 3 år!
























YouTube Video

Tror att dom kom fram till att det föll 99 snöflingor utanför Teklas fönster *fniss*.

Lite senare kom resten av vårt lilla kollektiv och vi avnjöt en söndagspizza tillsammans.
Barnen bjöd på konsert.
Vi är lyckligt lottade med dessa ljuvliga vänner, så nära runt oss.











Och vi kom på att Isabel klär bra i min gamla brillor:-)

Tack för ikväll, älskade vänner!

Ps. Jag fick tulpaner av min fästman idag:-)