En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 31 maj 2013

Fortsätter att tanka kärlek!

Jag började med en ny medicin för cirka en månad sen.
Biverkningar har varit tuffa och är fortfarande mer eller mindre, från dag till dag.
Vissa dagar orkar jag knappt flytta mig från soffan, svara i telefon, på sms eller öppna munnen för att prata. Jag vill bara sova mig igenom dagarna. Nätterna plågas av mardrömmar, som förföljer mig långt in på dagen.
Men vissa dagar har jag lite mer ork, lite mer styrka och lite mer lust.
De dagarna vårdar vi och tar till vara på.
Då vill vi umgås.
Tanka kärlek från familj och vänner.

Ikväll var speciellt.
Jag kände att jag ville vara med Tristans "killingar" (bästa kompisarna som är tvillingar)!
Det har gjort för ont i mig att träffa dom innan.
Men idag behövde jag det.
Vi behövde det.
Det är våra bästa vänner och deras fina killingar.
Vi åkte till järavallen och grillade.
En jättehärlig kväll, full av kärlek och värme.
"Killingarna" har tagit väl hand om Tekla, dom har skrattat och busat!
Äh, jag bjussar på en bildbomb!





























Jaaa, vi vet...hon är knasig vår dotter! Hon hittade Tristans pepparkakshatt, för några dagar sen, när vi sorterade och packade, och sen dess har den suttit på hennes huvud! Hon älskaaaaar den!

Tack för ikväll finaste vänner!
Vi älskar er❤

Dags för sängen nu, imorgonbitti hämtar vi nyckeln till radhuset!
Äääääntligen...

torsdag 30 maj 2013

Kvällspromenad med massa tjäääärlek!

Tekla har fått en ny vagn, så nu ska det gås promenader stup i ett.
Inget skadligt förstås, frisk luft och motion behövs ju alltid.
Hon har tjataaaat i månader om en likadan vagn som kusinen.
Jag ville egentligen ha en annan, men jag fick ge mig.
Två mot en.
I lost!








Hon bor i sin nya älskade vagn!

På kvällspromenaden idag stötte vi på goda vänner, och slog följe!
Egentligen skulle Svante och Anna vara på cirkusen som är i byn. Men Svante gillade inte det, det var lite läskigt med den höga musiken, så han tog sina popcorn och lämnade stället.
Han och Tekla hade picknic i gräset istället!





Och jag fick massa Maja-bäbis mys! Så goooo, att man inte får nog av henne❤











Hon snackade och skrattade!
Finns det nåt godare?
Oh, och just det hon kräktes en massa också! Men det var det värt!
En härligt blöt bäbis-kräk tröja i tvätten...
Brings back memorys!

Kärleks-tanken påfylld!
Tack finingar❤

tisdag 28 maj 2013

En stor förlust...

Dag 2 efter olyckan fångades jag upp av en fantastisk människa på vårdcentralen i Svalöv.
En pskykiatri-sjuksköterska, som jag har gått i samtal hos 1-2 ggr/vecka sen dess.
Hon har varit ett av mina allra största stöd under alla dessa svarta månader.
Jag är så tacksam för henne.
Att det var just hon, som satt i det rummet, den dagen och tog emot mig.
Jag har stor erfarenhet av sjukvården och pskykiatrin, efter alla år jag varit sjuk.
Detta är första gången jag har fått hjälp, som gett mig något.
Hjälp som hjälpt!
Jag är så trygg med henne.
Hennes ord når fram, tränger igenom mitt hårda skal, som skyddar mig.
Hon är ärlig, rak, mjuk och varm.
En människa.
En medmänniska.
Hon har alltid gjort sitt yttersta för att hjälpa mig/oss på olika sätt, dessa månader.
Utan henne hade vi tex inte vetat att H fick lov att byta försäkringskasse-handläggare, för att den han hade var en känslokall och omänsklig "stjälpare", snarare än "hjälpare"!
Utan henne hade jag inte vetat om mycket...
Praktiskt som emotionellt!
Hon fångade upp mig den dagen.
Hos henne har jag fått gråta, svära, vara arg, höja rösten och upprepa, upprepa, upprepa! Och ibland har jag bara varit tyst och lyssnat på hennes kloka ord om livet och döden.
Jag har tagit till mig hennes upplyftande och positiva ord om mig.
Hon har stärkt mig.
Fått mig att våga.
Fått mig att sträcka på ryggen och gå med huvudet högt.
Varje gång har jag gått därifrån några gram lättare i bröstet.
Hon har gett mig syre.

Idag hade vi vårt sista samtal.
Hon går i pension.
Jag är glad för hennes skull.
Hon är värd det.
Svalövs vårdcentral ska vara tacksamma och stolta över den guldklimpen dom fått ha.

Men jag är ledsen.
Jag förlorar henne.
Just nu känns det som jag sitter på en stol, där någon nyss sågat av ett av stolsbenen.
Vingligt.
Ostabilt.
Det känns som jag sitter utan flytväst, i en liten eka, på ett stort stormigt hav.
Som en liten fågelunge, utknuffad ur boet.
Jag är rädd.
Orolig.
Otrygg.
Känns inte bra, att börja om med någon annan...

Från djupet av mitt hjärta -
TACK "I" för varje sekund av din tid du gett mig.
Det är en stor förlust för mig, att inte längre få gå till din dörr och knacka på varje vecka...







Första utflykten

Tekla har varit på sin första utflykt med egen matsäck, på förskolan idag.
Snacka om stolt tjej, som hjälpte till att packa ryggsäcken imorse.
Pannkakor, köttbullar, tomater, blåbär och smoothie.
Det finns "regler" som säger att det baaaara ska vara favorit-mat i matsäckar ju:-)


Har nog aldrig sett henne få på skorna så snabbt som idag.








Superstolt och förväntansfull.
Och hon hade haft jätteroligt såklart.
Men tydligen var det inte tillräckligt med de pannkakorna pappa gjorde till matsäcken igår, så efter ett evigt tjatande fick vi helt enkelt göra fler ikväll.
Givetvis är tösabiten med själv och ser till att allt går rätt till.











Tokig i pannkakor alltså!
Precis som sin storebror...

måndag 27 maj 2013

Utsida vs Insida

Jag tror att människor ibland "glömmer" att min utsida inte alls ser ut som min insida.
Kanske är det så starkt önsketänkande, ifrån deras sida?
Av välmening förstås.
Att jag ska vara pigg, bli gladare och levande igen?

"Hon ser pigg och fräsch ut"
"Hon log och skrattade"
"Hon har rena kläder och fixat hår"
"Hon brukar prata glatt, när vi möts"

Utsidan - en mask och skådespeleri.
En clown är jag.
För att orka stå upp.

Insidan - död, svart, trasig.
Insidan - er värsta mardröm.
Insidan - smärta, ångest och illamående.

Ni ser utsidan, det jag väljer att visa.
Insidan är det bara jag som ser och känner.
Jag väljer hur mycket och vad av insidan som ska exponeras.
En droppe av ett stort stormande svart hav...

Jag är trött.



söndag 26 maj 2013

Blinka lilla stjärna...

Tristan, min underbara onge.
Mors dag idag.
Du har aldrig kallat mig mor, bara mamma, eller prinsessa.
Så vi har kallat det "mammas dag".
Första "mammas dag" utan dig och mitt hjärta har gjort så ont idag.
Skulle bara så innerligt vilja hålla om dig igen.


Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.

Ikväll när jag tände dina kvälls-ljus, borta hos dig, sjöng och nynnade jag "Blinka lilla stjärna" för dig.
En sång vi alltid sjungit och nynnat för dig, sen du föddes, när du varit ledsen, sjuk, rädd, inte kunnat sova eller när du låg inlagd på sjukhuset.
Alltid har det gjort dig lugn och trygg igen.
Mammas och pappas nynnande av "Blinka lilla stjärna".
Ikväll var första gången jag klarade sjunga den utan dig i min famn.
Jag sjöng den för oss, dig och mig.
Jag stod hos dig, blundade och sjöng.
Låtsades att vi låg i din säng.
Att du hade din arm runt min hals.
Dina andetag i mitt öra.
Jag nynnade tills du somnade.

Sen gick jag hem...
Utan dig.
Med ett stort hål i mitt hjärta.