Dag 2 efter olyckan fångades jag upp av en fantastisk människa på vårdcentralen i Svalöv.
En pskykiatri-sjuksköterska, som jag har gått i samtal hos 1-2 ggr/vecka sen dess.
Hon har varit ett av mina allra största stöd under alla dessa svarta månader.
Jag är så tacksam för henne.
Att det var just hon, som satt i det rummet, den dagen och tog emot mig.
Jag har stor erfarenhet av sjukvården och pskykiatrin, efter alla år jag varit sjuk.
Detta är första gången jag har fått hjälp, som gett mig något.
Hjälp som hjälpt!
Jag är så trygg med henne.
Hennes ord når fram, tränger igenom mitt hårda skal, som skyddar mig.
Hon är ärlig, rak, mjuk och varm.
En människa.
En medmänniska.
Hon har alltid gjort sitt yttersta för att hjälpa mig/oss på olika sätt, dessa månader.
Utan henne hade vi tex inte vetat att H fick lov att byta försäkringskasse-handläggare, för att den han hade var en känslokall och omänsklig "stjälpare", snarare än "hjälpare"!
Utan henne hade jag inte vetat om mycket...
Praktiskt som emotionellt!
Hon fångade upp mig den dagen.
Hos henne har jag fått gråta, svära, vara arg, höja rösten och upprepa, upprepa, upprepa! Och ibland har jag bara varit tyst och lyssnat på hennes kloka ord om livet och döden.
Jag har tagit till mig hennes upplyftande och positiva ord om mig.
Hon har stärkt mig.
Fått mig att våga.
Fått mig att sträcka på ryggen och gå med huvudet högt.
Varje gång har jag gått därifrån några gram lättare i bröstet.
Hon har gett mig syre.
Idag hade vi vårt sista samtal.
Hon går i pension.
Jag är glad för hennes skull.
Hon är värd det.
Svalövs vårdcentral ska vara tacksamma och stolta över den guldklimpen dom fått ha.
Men jag är ledsen.
Jag förlorar henne.
Just nu känns det som jag sitter på en stol, där någon nyss sågat av ett av stolsbenen.
Vingligt.
Ostabilt.
Det känns som jag sitter utan flytväst, i en liten eka, på ett stort stormigt hav.
Som en liten fågelunge, utknuffad ur boet.
Jag är rädd.
Orolig.
Otrygg.
Känns inte bra, att börja om med någon annan...
Från djupet av mitt hjärta -
TACK "I" för varje sekund av din tid du gett mig.
Det är en stor förlust för mig, att inte längre få gå till din dörr och knacka på varje vecka...
Så sorgligt att hon som funnits för dig professionellt dessa månader slutar. Hoppas hon "ersätts" av någon som du kan känna minst samma tillit och trygghet till. Jag beundrar alla som har den förmågan, att kunna göra skillnad och lyfta upp någon när det är som mörkast. Det finns vissa änglar som lever synligt bland oss :)
SvaraRaderaKram // Karin
All respekt till dig o full förståelse för att det känns tungt att du nu inte kommer träffa henne mer!
SvaraRaderaDet är inte lätt att öppna sig för nya människor o än mindre efter den förlust o sorg ni har <3
Hoppas att du kommer få träffa en minst lika underbar psykolog igen, tänker på dig!
Kärlek o kramar <3 /Anna
Åh, så skönt att du haft en sådan hjälp. Jag hade en precis likadan person när min dotter dog, nästan tre år gammal. Hos honom grät, skrek och förbannade jag. Han bar mig under flera år och fick mig att överleva. Kan du inte få träffa ditt stora stöd ändå? Privat? Har du vågat fråga? Jag förstår också att din insida är en helt annan än utsidan. Jag kramar om dig i tanken. Du bär detta med dig, men man överlever och kan få ett lyckligt och bra liv igen. Jag önskar du vågar tro det! Dina texter är fantastiska./ JB
SvaraRaderaSvårt med ännu en förändring hjärtat. Änglarna håller er sysselsatta, så måste det vara<3. Ni får prövning efter prövning och ni kämpar fantastiskt. Vi hoppas och tror att du får fin hjälp även i fortsättningen och I kan nog bli en vän för framtiden. Kram!
SvaraRaderaVilken fin människa och underbart att just hon fick bli den som du fick prata med.
SvaraRaderaBlir dock ledsen över att hon nu gått i pension :( (finns det ingen möjlighet för henne att träffa dig en dag i veckan privat?) Fråga henne det.
Många kramar