En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 5 januari 2013

Igår

Igår var det mycket svårt att vara människa.
Att tvingas att andas.
Jag har ett stort hål inuti i mig.
Som bränner och värker, sliter och trasar sönder mig.
Jag har så ont.
Jag har så ont.
Jag har så ont.
Så är det varje dag, men igår fick jag en fruktansvärd panikångest.
Panik och smärta över så mycket jag tvingas bära i mitt bagage, på mina axlar, och i mitt trasiga hjärta.
Jag är så rädd för framtiden.
Rädd för att vara utan min Tristan.
Rädd för att inte kunna vara mamma till Tekla, när min första älskling är borta.
Vill inte att det ska bli framtid.
Vill inte leva utan Tristan.
Vill inte.
Vill inte.
Vill åka och hämta honom nu.
Nu räcker det.


fredag 4 januari 2013

Utan honom

Vi fick åka hem utan honom.
Hem till vårt hem, utan Tristan.
Han blev kvar i Lund.
Död.
Jag var tvungen att åka hem, utan mitt barn.
Hem, till hans tomma rum.
Fick inte stoppa honom i säng.
Ta på honom täcket, läsa sagan och säga godnatt.
Fick inte höra honom säga "Aj lab jo"
Mitt lilla barn följde inte med oss hem.
Jag var tvungen att lämna honom där...



onsdag 2 januari 2013

Hans sista blick...

Hans blick, för evigt fastlimmad på min näthinna.
Hans sista blick.
Hans sista ögonblick.
Innan tåget körde på honom.
Mitt barn.
Min älskade onge.
Min Tristan.
Ingen film.
Verklighet.
Hans trasiga mössa.
Skor och vantar som flugit av honom.
Hans små fötter, med smutsiga strumpor.
Blå läppar.
Brandkår, Polis, Ambulans.
Ingen film.
Verklighet.
Det hände.
Tåget körde på honom.
Framför ögonen på mig.
Han dog.
Min Tristan dog.
Jag dog också den måndagen.
Jag dog med Tristan.
Levande död är jag.

tisdag 1 januari 2013

Jag och min Emma

Vi har något speciellt.
Jag och min Emma.
Vi håller varandra i handen alltid.
Varenda dag, varje minut håller jag hennes hand i mina tankar.
Vi delar något brutalt.
Förlusten av våra barn.
Vi har båda sett våra barn dö.
Inte alls på samma sätt.
Men vi vet.
Vi har båda begravt våra barn.
Vi tvingas båda att leva vidare.

Vi lärde känna varandra av "slump", långt innan allt det hemska började hända.
Idag tror vi båda att det fanns en annan mening med att vi skulle hitta varandra.

Emma är en av de klokaste och finaste människor jag känner.
Hon är en underbar, hängiven och engagerad mamma.
Fantastisk med barn. (Tristan blev kär vid första ögonkast)
Jag är så stolt och hedrad över att få vara hennes vän.
Vi håller varandra i handen och fyller på varandras syre.

När Emmas dotter Tilda dog den 28 februari, var det som ett stort betongblock föll över mig.
Hennes smärta, ångest, ilska och saknad kändes i hela min kropp.
Jag hade så ont med henne.
Jag har fortfarande det.
Förstod/förstår inte hur livet kunde vara så grymt.
Inte visste jag då, att jag ett halvår senare också skulle se mitt barn dö.

Våra historier är helt olika.
Tildas är Tildas.
Tristans är Tristans.
Emmas är Emmas.
Och min är min.

Och även om allt är olika, så är så mycket lika.
Sorgen.
Sorgarbete.
Ångest.
Smärta.
Saknad.

Ni kan läsa om Emma och Tilda här: http://adbro.blogg.se/

Min modiga vän och hennes man har även gjort en intervju för aftonbladet, den kan ni läsa här:http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article16000734.ab

Om man har en slant över och känner att man skulle vilja hjälpa till på nåt sätt, kan man skänka en slant i Tildas namn.
Kanske kan detta hjälpa en annan familj, att slippa gå igenom samma brutala förlust. Det kan man göra här:http://www.lillabarnet.se/

Emma, tack för att du är just du!
För att du finns i mitt liv.
Jag beundrar dig.
Vi håller handen för alltid.

måndag 31 december 2012

2012

2012.
Året som för alltid kommer vara det värsta i mitt liv.
2012.
Siffror som jag aldrig kommer att glömma.
2012.
Året då mitt barn dog.
2012.
Året då Henriks pappa dog.
2012.
Året då min älskade väns barn dog.
2012.
Har tagit mycket ifrån oss.

Jag önskar inget gott slut på året, för det finns inte.
Och jag önskar inget gott nytt år.
För hur ska det någonsin bli gott, när mitt barn fattas?

söndag 30 december 2012

Gud, nu ska du lyssna...

Gud, jag har ju inte varit så god vän med dig på sistone...
Jag känner det som att du övergav mig.
Du räddade inte mitt barn.
Jag bad på mina knän framför ditt hus.
Men Tristan lämnade oss.
Du tog honom ifrån mig.
Jag har inte förlåtit mig.
Jag har inte förlåtit dig.
Ändå så pratar jag med dig varje dag, även om jag är lite arg ibland.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara stark.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara en mamma åt Tekla.
Jag ber dig att hjälpa mig att överleva.
Och det gör du ju, på något sätt.
För jag andas ju fortfarande.

Nu ber jag dig att strunta i mig en stund.
Jag ber dig istället att vaka över Milo.
Göra honom stark och kry igen.
Håll min älskade Emma i din famn.
Låt henne slippa panik och ångest, som alla minnen framkallar.
Håll din hand över Milo.
Va hos Emma och André.

Emma, min älskade vän - jag håller din hand alltid!
Emmas blogg

Bäddat med kärlek och tårar...

Har bäddat rent i Teklas säng idag.
Någonting fick mig att välja Tristans favorit-sängkläder, som han hade när han var liten och sov i spjälsäng.
Tekla har aldrig haft dom i sin säng tidigare.
De låg längst in och längst ner i högen, i garderoben.
Doftade fortfarande nytvättat.
Vet inte hur jag fick syn på dom, men min hand fick fatt i dom.
Tårarna började rinna längs kinderna och magen knöt ihop sig direkt.
Såna saker gör så ont att upptäcka.
Hela huset är fullt av det.
Ändå kände jag att jag ville bädda med dom.
Fastän det gör så ont.
Så jag bäddade med kärlek och tårar.


Hoppas att lillan kan sova lika gott i dom som hennes storebror gjort, när han var liten.
Önskar att hon kan känna sig omsluten av honom.