Vi har något speciellt.
Jag och min Emma.
Vi håller varandra i handen alltid.
Varenda dag, varje minut håller jag hennes hand i mina tankar.
Vi delar något brutalt.
Förlusten av våra barn.
Vi har båda sett våra barn dö.
Inte alls på samma sätt.
Men vi vet.
Vi har båda begravt våra barn.
Vi tvingas båda att leva vidare.
Vi lärde känna varandra av "slump", långt innan allt det hemska började hända.
Idag tror vi båda att det fanns en annan mening med att vi skulle hitta varandra.
Emma är en av de klokaste och finaste människor jag känner.
Hon är en underbar, hängiven och engagerad mamma.
Fantastisk med barn. (Tristan blev kär vid första ögonkast)
Jag är så stolt och hedrad över att få vara hennes vän.
Vi håller varandra i handen och fyller på varandras syre.
När Emmas dotter Tilda dog den 28 februari, var det som ett stort betongblock föll över mig.
Hennes smärta, ångest, ilska och saknad kändes i hela min kropp.
Jag hade så ont med henne.
Jag har fortfarande det.
Förstod/förstår inte hur livet kunde vara så grymt.
Inte visste jag då, att jag ett halvår senare också skulle se mitt barn dö.
Våra historier är helt olika.
Tildas är Tildas.
Tristans är Tristans.
Emmas är Emmas.
Och min är min.
Och även om allt är olika, så är så mycket lika.
Sorgen.
Sorgarbete.
Ångest.
Smärta.
Saknad.
Ni kan läsa om Emma och Tilda här: http://adbro.blogg.se/
Min modiga vän och hennes man har även gjort en intervju för aftonbladet, den kan ni läsa här:http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article16000734.ab
Om man har en slant över och känner att man skulle vilja hjälpa till på nåt sätt, kan man skänka en slant i Tildas namn.
Kanske kan detta hjälpa en annan familj, att slippa gå igenom samma brutala förlust. Det kan man göra här:http://www.lillabarnet.se/
Emma, tack för att du är just du!
För att du finns i mitt liv.
Jag beundrar dig.
Vi håller handen för alltid.
Jag och min Emma.
Vi håller varandra i handen alltid.
Varenda dag, varje minut håller jag hennes hand i mina tankar.
Vi delar något brutalt.
Förlusten av våra barn.
Vi har båda sett våra barn dö.
Inte alls på samma sätt.
Men vi vet.
Vi har båda begravt våra barn.
Vi tvingas båda att leva vidare.
Vi lärde känna varandra av "slump", långt innan allt det hemska började hända.
Idag tror vi båda att det fanns en annan mening med att vi skulle hitta varandra.
Emma är en av de klokaste och finaste människor jag känner.
Hon är en underbar, hängiven och engagerad mamma.
Fantastisk med barn. (Tristan blev kär vid första ögonkast)
Jag är så stolt och hedrad över att få vara hennes vän.
Vi håller varandra i handen och fyller på varandras syre.
När Emmas dotter Tilda dog den 28 februari, var det som ett stort betongblock föll över mig.
Hennes smärta, ångest, ilska och saknad kändes i hela min kropp.
Jag hade så ont med henne.
Jag har fortfarande det.
Förstod/förstår inte hur livet kunde vara så grymt.
Inte visste jag då, att jag ett halvår senare också skulle se mitt barn dö.
Våra historier är helt olika.
Tildas är Tildas.
Tristans är Tristans.
Emmas är Emmas.
Och min är min.
Och även om allt är olika, så är så mycket lika.
Sorgen.
Sorgarbete.
Ångest.
Smärta.
Saknad.
Ni kan läsa om Emma och Tilda här: http://adbro.blogg.se/
Min modiga vän och hennes man har även gjort en intervju för aftonbladet, den kan ni läsa här:http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article16000734.ab
Om man har en slant över och känner att man skulle vilja hjälpa till på nåt sätt, kan man skänka en slant i Tildas namn.
Kanske kan detta hjälpa en annan familj, att slippa gå igenom samma brutala förlust. Det kan man göra här:http://www.lillabarnet.se/
Emma, tack för att du är just du!
För att du finns i mitt liv.
Jag beundrar dig.
Vi håller handen för alltid.
Fina ord. Så fint att ha en sådan vän, en som förstår din smärta på ett sätt som ingen kan göra som inte varit med om det själv. Två fina mammor, så grymt att ni båda skulle drabbas av det hemskaste av hemska. Men skönt att ni har varandra, stöttar varandra. Sådana vänner är guld värda. Är så ledsen för er båda..kram Caroline W
SvaraRaderaIngen ska behöva veta hur det känns att förlora ett barn. Barn ska inte dö i förtid. Det är fel, så jävla fel. Orättvist och onödigt. Brutal smärta och saknad, det är något ni har gemensamt. Ni vet hur det känns. Det fanns nog en mening med att ni fann varandra i livet. Ni har varandra att gråta, ge styrka och hålla varandra i handen. Genom dessa ofattbara tragedier som drabbat er.
SvaraRaderaJag önskar er ett nytt år, där det förhoppningsvis blir lättare att andas. Så gott det går. Jag bär er med mig i mitt hjärta.
Styrke-tankar till er Sophie.
Och massor av kärlek ❤
Kramar
Kom in på din blogg via Emma.
SvaraRaderaHar skummat igenom och jag kan inte förstå hur du känner efter det som har hänt. Men du/ni är starka och Tristan kommer alltid att finnas hos er. Ingen ska behöva veta hur det känns att förlora ett barn. Har själv en väninna som förlorat sitt barn så jag vet hur de är att va en vän som står brevid som finns där i vått och tort. <3 NI är starka och er lilla älskade tristan kommer alltid att finnas hos er. <3 Du är absolut ingen dålig mamma för att tristan lirkade ur sin hand EN gång för de gör vilket barn som helst. om inte fler gånger.
Önskar er en gott nytt år och hoppas att detta året blir lite lättare även om de alltid kommer saknas något. Tristan kommer alltid vaka över er och hjälpa er när ni har de som tuffast. <3<3 Många styrke kramar <3
Du och jag lärde känna varandra när vi väntade Max och Tristan. Om inte du hade undrat över var det fanns bra barnmorskor i Helsingborg hade jag aldrig skrivit till dig. En vänskap växte fram och jag fick den stora turen att följa en unik mamma i hennes föräldraskap. Ibland är det tillfälligheter som gör att man möts, men jag tror att det är en mening med det och att mötena redan är förutbestämda.
SvaraRaderaDu och Emma behöver varandra, ingen annan kan förstå det ni går igenom. Håll hårt i varandras händer och finns där för varandra. Ni är båda med mig i hjärtat varje minut.
Ditt & Emmas möte va nog ingen tillfällighet, det va förutbestämt.
SvaraRaderaNi skulle mötas, för att kunna finnas för varandra.
För att hjälpa & stötta varandra i era sorger.
Ni förstår & känner varandras smärta på ett sätt som ingen annan kan förstå, vi kan bara tänka oss hur ni känner er inombords.
Va hand om varandra, genom livet.
Ni är båda starka, som talar om era sorger & jag tror att ni genom det hjälper många i deras sorgearbeten.
Dina ord berör Sophie & jag tror att ditt kall är att genom skriftets språk hjälpa andra människor. Blir inte förvånad om jag en dag ser en bok skriven av dig på hyllorna.
Du har skriftets gåva!
Kram till era båda familjer.
Kan bara instæmma i det du skriver Malin.
RaderaStyrke kramar till både dig Sophie och till Emma.
kan också bara instämma... <3
RaderaKramar om dig hårt och länge <3 / Jenny,p
Ni är så starka o jag beundra er så himla mycket..
SvaraRaderaKramar o ta hand om er.
Tänker på dig och din vän Emma i denna brutala smärta ni går igenom!Kramen till dig /er /christel..
SvaraRaderaDu är verkligen duktig på att uttrycka dig, Sophie. Dina ord går rakt in i min kropp och blir till en känsla där.
SvaraRaderaJag tänker på dig och Emma - vilken gåva att ni har varandra.
Jag vet att jag för en tid sedan läste en bit tillbaka i din blogg och du skrev där om en vän som förlorat ett barn. Kanske var det inte Emma, men en rysande känsla gick rakt in i hjärtat. Dina ord om din vän och hennes förlust var så starkt formulerat och jag vet att jag tänkte just detta, som du nu själv skriver: bara så obeskrivligt att du själv skulle hamna i den situationen med smärtan av ett barn som inte fick fortsätta leva. <3
Ni är så otroligt tappra båda två och jag är så tacksam (på något sätt, utan att känna någon av er) för att ni har varandra i livet. <3
Jag följer er, om än på avstånd, så finns ni väldigt nära mitt hjärta.
All kärlek till er!
Marie
Så vackert du skriver vännen
SvaraRaderaFina ni!!!!!
SvaraRaderaFina ni!!!!
SvaraRaderaSå vackert och modigt du öppnar ditt hjärta. En stor gåva.
SvaraRaderaLyssna inte på dom som dömer.
SvaraRaderaDu är tristans fina mamma. För alltid