Hans blick, för evigt fastlimmad på min näthinna.
Hans sista blick.
Hans sista ögonblick.
Innan tåget körde på honom.
Mitt barn.
Min älskade onge.
Min Tristan.
Ingen film.
Verklighet.
Hans trasiga mössa.
Skor och vantar som flugit av honom.
Hans små fötter, med smutsiga strumpor.
Blå läppar.
Brandkår, Polis, Ambulans.
Ingen film.
Verklighet.
Det hände.
Tåget körde på honom.
Framför ögonen på mig.
Han dog.
Min Tristan dog.
Jag dog också den måndagen.
Jag dog med Tristan.
Levande död är jag.
Det är så fasansfullt så fruktansvärt otäckt hemskt och fasansfullt, jag är så ledsen för din skull som varit med om detta, för er som mist er son. Universums all styrka till er. Pia Å
SvaraRaderaÅh vilken hemsk verklighet! Försöker föreställa mig, förstå, tänka mig in i det. Jag vars ena son är lika gammal som Tristan. Det kunde varit vi. Jag skriver, suddar, skriver igen, för det är så svårt att veta vad man ska skriva. Du skriver så bra, beskriver dina känslor så uppriktigt och din sorg och saknad kommer så nära. Jag har inte längre några bekymmer, alla mina problem känns plötsligt triviala. Tänk vad livet kan ändras på några sekunder. Tänk så ofta jag också är ute och går med mina barn och farorna lurar överallt, för barn är barn och barn agerar snabbt och spontant. Så lätt det kan gå illa. Jag är så ledsen över att du behöver leva i denna fruktansvärda verklighet. Massor av kramar till dig! <3
SvaraRaderaLina
Jag önskar så att det gick att vrida tillbaka tiden så att du slipper se dessa bilder på din näthinna, att du slipper sorgen som tynger er och att allt var som innan. Kramar i massor till dig Sophie från Sandra
SvaraRaderaÅh, det gör så ont att läsa. Och inget kan man säga för att lindra heller. Men jag tittar till dej varje dag och skickar alla mina tankar till dej och hela er familj.
SvaraRaderaRakt i hjärtat Sophie❤
SvaraRaderaVilken fruktansvärd verklighet ni lever i. Brutal. Fasansfullt hemsk.
Önskar jag kunde förändra.
Skickar värme till Dig ❤
Kramar om, hårt.
Jag finner inga ord. Och jag är så ledsen för att detta drabbade er och att du lever med dessa bilder och minnen på din näthinna.
SvaraRaderaÅåå Sophie <3
*kramar om!*
Skickar så mycket kärlek och styrka till dig.
SvaraRadera<3
//Kajsa, som du inte känner
Jag känner så för dig, med dig. Vill lindra, trösta men inga ord eller handling kan hjälpa dig ,, endast tiden kan en dag ge dig möjlighet att få ork. Varje dag måste passera så långsamt då varje sekund utan honom är en evighet. Glad att sötaste Tekla är din livhank, hon är nog helt omedveten om att hon bär dig på ett sätt. Så ofattbart ont du måste ha, så förbannat ont. Ingen ska behöva genomlida detta .....sänder alla varma kramar som finns /Camilla
SvaraRaderaKramar om dig !!!Om å om igen!!!/christel
SvaraRaderaIdag brast det när jag läste rubriken, tårarna bara forsar....läste dina ord med darrande händer....fick tillbaka panikkänslan som jag fick den dagen då det hade hänt...Ångest, skräck, rädsla - allt i en enda röra.
SvaraRaderaDessa känslor lever du med varje dag, om och om igen. Jag önskar såå att jag kunde göra så att du slapp. INGEN ska behöva känna så oavbrutet...det är fel...olidligt...overkligt...
Jag lider med dig älskade vän. Det gör ont i mitt hjärta att veta att ditt hjärta blöder...är trasigt...inte går att laga...för det gör det inte. En del är borta...för alltid...
Älskade lilla Tristan, jag tänker på dig ofta. Kör förbi din plats o vinkar. Häromdagen tittade jag till dig...ljusen brann så fint...Du är saknad här nere, av mig och många många fler. Men vi vet att vi ses alla en dag igen <3
Pussar o kramar i mängder Sophie
// Krellan
Det skär i bröstet när jag läser, klumpen i halsen, tårarna i ögonen!
SvaraRaderaDet är så jävla fel alltihop, ingen förälder ska behöva gå igenom det ni gör!
INGEN förälder ska behöva begrava sitt barn!
Det är fel fel fel fel fel!!
Jag känner så för dig, med dig!
Jag önskar så att jag kunde krama dig, få ge dig en stunds frid.
Livet är så fruktansvärt orättvist o oförutsägbart!!
Ni finns alltid i mina tankar, även om jag inte känner er så bär jag er i mitt hjärta <3 /Anna
Så fel! Så fruktansvärt fel... Fina du vad jag önskar er Tristan tillbaka! Styrkekramar till dig!
SvaraRaderaGlöm inte att Andas...För Tekla, din man och för dig själv!
SvaraRaderaKramar i massor från oss som ni inte känner men som känner med er!
Marina
Jag är så ledsen över ditt öde Sophie. Jag mår illa av det. Av att inte kunna påverka, hjälpa, lindra, lätta, göra ogjort. Overkligt och så fruktansvärt!!! Är så ledsen Sophie. Vilken otrolig mardröm. Den värsta tänkbara... Ska tända ett ljus i hopp om att några strålar når er... ❤
SvaraRaderaNej, tyvärr är det ingen film för då hade jag stängt av den för länge sen åt dig. Stackars er! Fy så brutal verklighet ni lever i. Panik! Ångest! Ofattbar smärta! Ni finns i mina tankar...
SvaraRaderaVarje dag ser jag efter här så att du- ni andas. Din bild, din verklighet, din mardröm, din historia men den sätter såååå djupa spår i vårt hjärta. Jag kan inte sluta tänka på er, varje dag finns ni med.. Vi tänder ljus och försöker skicka kraft till er. Jag vet inte om det är Gud eller om det är Tristan som vakar över er, men någon är det..Jennie
SvaraRaderaJag kramar mina pojkar, hårt, om och om igen. Tänker på er varje dag. Lider med dig o din familj. Jag känner din sorg och smärta ända in i hjärtat trots vi aldrig träffats. Det är så många som följer din kamp, er kamp. Hade dina sår varit fysiska, hade jag kanske kunnat hjälpa.. men jag kan ana, att det som pågår inom dig, är ngt brutalt, ofattbart, helt fruktansvärt. Önskar jag som medmänniska kunde hjälpa.. kram Henriette
SvaraRaderaSån smärta, sån ångest! Ofattbart grymt att behöva se och genomlida det du gjort och gör. En klen tröst för dig, men varje dag finns ni i mina tankar och gör mig till en bättre människa och mamma.
SvaraRaderaSänder all styrka jag kan till dig och din familj!
Marie
Alldeles helt fruktansvärt och förfärligt. Finns inte ord. Vill inte läsa dina ord. Måste. Ser inte vad jag skriver längre för tårarna forsar o suddar synen. Går inte att föreställa sig vad du och dina nära går igenom och det är nog tur på ett sätt. Vi är så många som läser o gråter o andas med dej. Skickar all styrka, värme o kärlek jag kan genom cyberrymden. Hoppas och vet att du fortsätter simma. Och andas. Kramar i massor
SvaraRaderaInga ord kan trösta, ingen kan förstå hur just du känner, vi andra kan försöka, men det är bara du som ensam bär en tung börda som ingen annan kan ta över. Det var du som var där, du som såg det ingen bör se........ Men försök i allt det tunga se Tristan, de roliga kommentarerna han kom med, de goa sångerna han sjöng för er. Försöka minnas alla roliga stunder, den solstrålen han var. När du går till hans grav så är bara hans kropp där, Tristan själv är en stjärna på himlen som ser ner på sin mor, far och lillayster. Han vill inte se sin mamma så ledsen, men kan inte påverka det där han är nu. Men en vacker dag ses ni igen, han har bara gått lite i förväg......
SvaraRaderaJag kan inte hejda mig.. Så fort jag läste rubriken och de fasansfulla raderna som följde kunde jag inte värja mig. Tårarna strömmar ner för mina kinder, klumpen i bröstet växer, luften blir svår att få ner i lungorna. Jag kan inte förstå att jag som aldrig träffat er kan känna en sån här stark bitterhet och sorg, ja det är faktiskt så det känns, som att jag också sörjer Tristan. Denna underbart vackra, charmiga och smarta kille som strålar av värme och trygghet bara man läser din blogg och ser bilderna och filmerna där! Vi är så många så många som bär sorgen med er, du skriver så naket och gör det ofattbara nästan greppbart vilket är fullkomligt fruktansvärt - det går rakt in i hjärtat! Och ändå kan ingen av oss som inte gått genom det ni gör förstå..
SvaraRaderaStor kram till dig Sophie, du verkar vara en enastående person!
Mia