Igår var det mycket svårt att vara människa.
Att tvingas att andas.
Jag har ett stort hål inuti i mig.
Som bränner och värker, sliter och trasar sönder mig.
Jag har så ont.
Jag har så ont.
Jag har så ont.
Så är det varje dag, men igår fick jag en fruktansvärd panikångest.
Panik och smärta över så mycket jag tvingas bära i mitt bagage, på mina axlar, och i mitt trasiga hjärta.
Jag är så rädd för framtiden.
Rädd för att vara utan min Tristan.
Rädd för att inte kunna vara mamma till Tekla, när min första älskling är borta.
Vill inte att det ska bli framtid.
Vill inte leva utan Tristan.
Vill inte.
Vill inte.
Vill åka och hämta honom nu.
Nu räcker det.
Sophie, jag har inga tröstande ord....
SvaraRaderaSå fruktansvärt Du har det. Så jävla orättvist.
Kramar om Dig genom rymden❤
Blir helt tom o stum av dina ord...
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva eller säga, för inget förändrar denna ofattbara händelse. Jag önskar såå att allt var osant. Att tiden gick att spola tillbaka!
Stor kram kära Sophie.
Krellan
Vad det gör ont att läsa dina ord Sophie!! En sån smärta att behöva vara utan sitt barn, jag kan inte sätta mig in i det, men bara tanken på att vara utan mina barn sliter i hjärtat! Men en sak vet jag, att du kommer kunna vara mamma till er fina lilla Tekla!! Du är en fantastisk mamma, det kan man se och läsa i dina rader innan och nu och det är fruktansvärt att du ska behöva bära detta tunga med dig... Jag lider med dig... Sänder över all styrka jag kan! Varm kram/ Cathrine
SvaraRaderaFina fina du, jag önskar så att det fanns något mer jag kunde göra än att bara visa dig genom kommentarerna att jag bryr mig, att du berör...trots att vi inte känner varandra!
SvaraRaderaFortsätt andas Sophie, fortsätt!
Tekla behöver dig, din sambo behöver dig, din familj behöver dig, dina vänner behöver dig, DU behövs!
Du måste finnas! För alla de du älskar o för alla de som älskar dig!
Livet är orättvist, ja förbannat orättvist! Ni skulle inte behöva leva i den här mardrömmen, ingen överhuvudtaget skulle behöva tvingas gå igenom det ni gör!!
Vi är så många som tänker på er, känner med er, känner för er, blir berörda av dina ord.
Du betyder nåt Sophie, du är viktig! Glöm aldrig det!
Sänder de varmaste kramar o tankar till dig <3 /Anna
Jag lider så med er och mitt hjärta blöder varje fån jag läser. Men jag vill läsa för att försöka känna det du känner. Och att aldrig ta för givet det jag har. Styrke kramar
SvaraRaderaSå ofta som jag tänker på er Tristan och er stora sorg efter honom! Det gör ont i hjärtat och halsen känns tjock när jag läser dina rader.
SvaraRaderaSänder alla mina varmaste kramar till dig och din man och finaste lillasyster!
Elin A.
Fina fina du........du behövs i världen, inte bara för Tekla utan för att hela världen är så mycket vackrare med dig i den....jag kan aldrig förstå vad du går igenom men jag försöker febrilt ATT förstå och så långt som jag kan förstå så gör det mig såååå ont att det skulle hända dig....hända er.....
SvaraRaderaJag finns här närhelst du behöver någon att prata med. Ett samtal och jag är på väg......vet att jag sagt det förut men jag kan inte säga det nog......känns så otillräcklig....vill bara trolla bort allt ibland, det som hände.....men jag kan ju inte.....ingen kan...jag kan bara vara din vän....och det är jag....för alltid!
Åh, Sophie.
SvaraRaderaDet gör så ont att läsa Dina ord.
Din sorg och smärta känns verkligen i mitt hjärta.
Om jag åtminstone hade några ord till tröst.
Men jag vet.
Det finns inga.
Men ett vet jag. Du kommer att vara en alldeles underbar mamma till Tekla.
Precis som Du var det till Tristan.
Och vet, att Tristan alltid finns vid Din sida.
Han som var en sån speciell liten kille, och som var så mån om sin lillasyster, kommer alltid att finnas nära och stötta er.
Han kommer alltid att viska sitt "Aj lab jo" i ditt öra.
Försök bara orka lyssna.
Tekla har tur som får växa upp med såna föräldrar. Det förstår man när man läser allt det kloka Du skriver.
Tårarna rinner och jag fortsätter tända mina ljus för er.
Tänker så på er alla tre.
Orka, Sophie.
Alla orka och styrkekramar till Dej, Henrik och Tekla från
Karin o Bert i Karlstad.
Någon har sagt att allt har en mening. Det kan ju bara inte vara sant. Att bli så torterad som du blir är ju inte mänskligt. Helt vansinnigt!
SvaraRaderaHåll dig fast och försök andas. Att du är rädd förstår jag. Skräckslagen. Lägg energin på nuet. Ett steg i taget. Du är värdefull och älskad av så många runtomkring dig...
Du och din familj finns i mitt hjärta, fast vi inte känner varann....
Respekt och kärlek<3<3<3
Gode Gud vad det gör ont att läsa din smärta .. Jag är brevid dig, som en främling.. Värker av empati men är miljontals ljusår från hur det verkligen känns. Jag lider så med dig Sophie.
SvaraRaderaOroa dig inte för att vara en dålig mamma, alla som känner dig intygar ständigt att det är det sista du är. Som jag tolkat det är Tekla omringad av ett kärleksfullt nätverk, tänk på dig själv också, Tekla klarar sig, vet att du ger tillräckligt, begär inte för mycket av dig själv. Kramar Camilla
Sophie, jag önskar så att jag kunde hjälpa dig.
SvaraRadera<3
<3 <3 <3
SvaraRaderaMia
Jag förstår din kommentar; "nu räcker det". När min storebror dog så kände vi oss så duktiga när vi hade klarat av hans begravning, då kände vi liksom "jaha, kan han komma tillbaka nu då"... Men givetvis kom han aldrig.
SvaraRaderaDet första året är allra värst. När man måste gå igenom första julen, första födelsedagen, första vårdagen, första midsommar etc etc UTAN HONOM.
Så jag förstår dig till viss del. Men jag har inte förlorat mitt eget barn, så jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer förstå dig helt och hållet. Den smärta du känner, som måste göra så jävla förbannat ont, den önskar jag ingen.
Men du kommer klara detta. Du kommer fixa det.
För Teklas skull.
För Tristans skull.
För din skull.
Kämpa på.
kram...
SvaraRaderaalla kärlek till dig!
SvaraRaderaJag förstår dej...det räcker nu:-(
SvaraRaderaEn lång varm kram allra sötaste du!
SvaraRaderaTittar till dej varje dag, funderar och försöker förstå.
Hade gett vad som helst för att kunna lindra, trösta, avlasta...
Störst av allt är kärleken... i ditt hjärta lever Tristan.
Åsa <3
Orden finns inte. Är så ledsen för din verklighet Sophie... Ber för att Du ska hitta en väg att gå. Tillsammans med Henrik och Tekla... Tristan finns med er.
SvaraRadera❤
Jag fann din blogg genom din vän emmas. Vilken fruktansvärd resa ni går igenom. All styrka till dig och din familj. Ni finns i mina tankar. Styrkekramar från en annan mamma
SvaraRaderaÄlskade fina vän...
SvaraRaderaDet är en fruktansvärd och tung börda på dina axlar... och framtiden... ja den kommer... men jag är säker på att din fina familj och dina fina vänner kommer vara vid din sida hela tiden... så du inte skall vara rädd... <3
Att vara mamma till din underbara vackra dotter kommer av sig själv... det går.. även om det är hårt... tungt....
men så länge dina nära är vid din sida så kan de lyfta dig... lite åt gången... bit för bit...
så kommer dagarna snart bli veckor... veckor månader och månader år.... och du kommer att klara det Sophie... det kommer du... <3 och vi vill vara här för varje andetag och varje steg du tar.... Jag håller oxå din hand hårt!
sänder dig många miljoner styrkekramar och håller om hårt och länge... <3
// Jenny Puronranta
Din smärta känns genom Internet och sms, den går rakt in i allas våra hjärtan och vi önskar vi kunde lätta din ofattbara smärta.
SvaraRaderaDet finns inga garantier för framtiden, ingen vet hur ert sorgearbete kommer att se ut, det enda jag vågar lova dig är att du är och förblir en underbar mamma till Tekla. Det vet och ser alla som är nära dig, du kämpar och finns där för henne. Det blev inte på det sättet någon av oss trott, det blev på ett annat. Men du är den bästa mamman för Tekla.
Kram fina du <3