En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

söndag 6 januari 2013

Jag andas...

Jag andas.
Henrik och Tekla andas med mig.
Min familj bär mig.
Våra vänner bär oss.
Ni som läser och kommenterar, skickar mail, sms, brev, ljus och andra gåvor av kärlek värmer oss.
Fyller på vårt syre.
Vi andas.
Men världen är svart.
Tillvaron är ångestfylld och "svår-andad"!
Energinivån är nere på det lägsta.
Att vara utanför hemmet är otroligt energikrävande.
Vi samlar oss och förbereder oss väl, innan vi tar oss ut nånstans.

Därför...
all kärlek är välkommen - hälsa gärna på oss, krama oss...men vi kan inte bearbeta, berätta eller gråta med alla vi möter...
Ett hej eller kanske en kram räcker mer än väl nu.
Det är ungefär vad vi orkar just nu...
Och jag läser alla era ord, men det tar mycket energi och tid att svara på allt, det är inte som jag struntar i er.
Jag uppskattar all kärlek och värme.
Tar den till mig och använder den som kraft och styrka!

Kram från en just nu mycket svart Sophie





22 kommentarer:

  1. Jag tycker det är så otroligt starkt att du kan förmedla dig så här, du orkar tala om hur ni vill bli bemötta och alla respekterar det ni önskar. Det ÄR så svårt att veta hur man ska agera som vän, vill inte att det ska bli fel.
    Om man inte pratar om all sorg kanske ni känner att man tar lätt på det, om man gör det hade det kanske varit skönt för er att få ventilera om något annat.
    Det är ju bäst att fråga er, era önskemål eller er ork är ju avgörande. Stor kram hjärtat.

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag lider med er:(:( Läser din blogg dagligen (dom gånger du skrivit) och varje gång jag kommer in så blir jag så ledsen för er skull. Som jag skrivit innan, så har det blivit så att jag tänker på er även då jag inte läser här. Senast idag när jag stod och vänta på tåget, sittandes i bilen så kom ni i mina tankar. Min dotter på 5 år som var med mig sa, Mamma, visst finns det såna bommar vid alla tåg? Nej, tyvärr inte älskling sa jag. Usch....Hemska hemska!
    Ta vara på er...

    Stor Kram Cecilia

    SvaraRadera
  3. Jag kikar in här varje dag. Läser, försöker förstå och lider med er. Jag kan aldrig föreställa mig. Kramar

    SvaraRadera
  4. Kärlek till dig <3 /Anna

    SvaraRadera
  5. Skickar den största styrkekram jag kan frambringa i er ofattbara sorg.//Kram Annika

    SvaraRadera
  6. Käraste Shopie..Sänder igen å igen å om å om igen.kramar i massor.../christel

    SvaraRadera
  7. Det är ingen som begär att ni ska orka mer än ni gör, bara andas Sophie. Ett ögonblick i sänder....du är i mina ögon (och vi har aldrig träffats) en beundransvärd människa som jag känner varmt för! Jag tittar in på din blogg varje dag sen olyckan och det du/ni tvingas leva med är så fel!!! Fina Tristan♥, jag är övertygad om att han vakar över er. Massa massa kramar från mig i Helsingborg!

    SvaraRadera
  8. Inga ord är tillräckliga för att ge er tröst. Varje dag är en kamp som ni kämpar hårt för att ta er igenom. Sophie, du är lika viktig för andra som dina barn är för dig. Kämpa för Tekla och för din familj. Andas och ta små steg, ingen begär mer av dig. Jag skickar dig styrka och mängder av kramar.
    Kram Sandra A

    SvaraRadera
  9. Var rädd om dig och Tekla.
    Henrik var rädd om dig och Tekla. Det räcker mycket väl, ni behöver inte göra mer. Tänk på er, så att ni kan komma på fötter igen.
    Jag hoppas att människor i er omgivning respekterar er önska om hur ni vill ha det och hur ni vill bli bemötta.
    Sänder ett stort gäng med kramar och styrka till hela er familj/släkt.
    kramar malinrj

    SvaraRadera
  10. Det enda jag som följer dig (och många med mig är jag övertygad om) vill är att du och din familj ska orka andas, orka ta hand om varandra, få sörja..Inget annat ska ni behöva tänka på, inte på att svara på mail, inte på att prata om olyckan när ni inte själva vill osv. Tycker det är starkt att ni bara orkar ta er ut överhuvudtaget. Tack för att du delar med dig av dina innersta känslor, det är otroligt smärtsamt att läsa men jag gör det iaf. Det enda jag kan göra är att läsa, tänka på er, försöka visa mitt stöd via en kommentar. Känns så futtigt så det är inte sant, önskar det fanns mer att göra. Är glad att ni verkar ha det bästa nätverket man kan ha av vänner o familj. Kärlek och styrka till er, kram Caroline W

    SvaraRadera
  11. Att finnas till tar tillräckligt mycket energi... Tittar in i din blogg dagligen. Kan inte förstå. Men som mamma och medmänniska kan jag ana vidden av din nattsvarta sorg... Jag känner inte dig men du finns i mina tankar varje dag. Håll ut. Andas. Sorgen kommer alltid finnas där men en dag blir det lättare att andas. Den dagen kommer. Kram från Anna

    SvaraRadera
  12. Hej! Började att läsa på adbros blogg och där fick jag se vad du skrivit till din vän. Sitter fast i båda era bloggar, vilka starka människor ni är ! Vi förlorade min svåger för tre år sen och min syster blev själv med fyra små barn, inte samma sorg som ni har men jag vet att livet kan vara tufft. Allt måste man kämpa mot, känslor, sorg, myndigheter och livet. Jag önskar att jag skulle kunna få ge dig en sån jääääätte lång kram och försöka överföra lite energi och ljus till dig!

    SvaraRadera
  13. Kram till dig fina Sophie! Du/ni finns i mina tankar varje dag och jag önskar så det fanns något jag kunde göra för att lindra... Kram Elin

    SvaraRadera
  14. det är bra att du andas <3

    SvaraRadera
  15. Jag kollar också din blogg varje dag och hoppas var gång att du ska må lite bättre.
    Tusen kramar från en medmänniska.

    SvaraRadera
  16. All kärlek från en medmänniska!

    SvaraRadera
  17. Vill bara skicka dig den största styrkekram som går att skicka. Går in på din blogg dagligen och lider något så oerhört med dig och din familj./Jennie

    SvaraRadera
  18. Kör förbi er lilla by ungefär var 3.e vecka och det knyter sig i magen varje gång. Undrar om det är ok att jag letar upp lille Tristan och sätter ett ljus till honom, kanske ett litet gosedjur?
    Jag vet att det kanske låter konstigt men din blogg berör mig så oerhört mkt, både som medmänniska och småbarnsmamma.
    Beundrar dig oerhört att du tar dig igenom detta och att du "delar med dig"
    Kram

    SvaraRadera
  19. Camilla, självklart är det okej❤
    Tack, för all värme och kärlek från er alla!
    Kram/Sophie

    SvaraRadera
  20. Tack för du berättar hur ni vill ha det! Jag uppskattar det väldigt mycket. Jag har själv varit i djup sorg och vet hur hur viktigt det är att ha balans med folk runt omkring. Stor kram och med massor av kärlek. EJ

    SvaraRadera