En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 18 oktober 2012

Ännu en dag...

Jag vaknar upp varje morgon med ett stort hål i mage och bröst.
Ännu en dag har gått utan min älskade Tristan.
Ännu en dag startar utan honom.
Det gör så fysiskt ont i kroppen, att det inte går att svälja. En brännande svallvåg går igenom hela kroppen, från tår ut i varenda fingerspets.
Andetagen räcker inte till.

Dagarna kommer och går, utan honom.
Det skär i mig.
Det trasar sönder mig.

Jag försöker desperat att ändra på verkligenheten, men stångar mig blodig.
Kommer till samma insikt till slut...
Vår älskade onge är inte här längre.
Bara i våra hjärtan.
Hur ska jag nånsin nöja mig med det?




tisdag 16 oktober 2012

Älskade underbara onge

Detta är svårt att skriva.
Gör ont.
Men min älskade underbara onge måste få ett inlägg idag, just idag.
Jag är försiktig med ord.
Allt är inte tänkt färdigt.
Allt är inte redo, att skrivas ner.
Men dagen ska finnas i bloggen.

Tisdagen den 16 oktober 2012, en dag för evigt i vårt minne.
Dagen då vi överlämnade Tristan tillbaka i Guds famn.

Älskade, älskade underbara fantastiska bästaste onge, mamma och pappa älskar dig.
Vi ska leva varje dag till din ära, tills vi ses igen...


Tack till alla som gav av sin kärlek idag.
Vi är rörda.