Ellie - Tristans tjej

Jag har velat skriva detta inlägg länge, men det är svårt.
Jag vill att det ska bli så fint och varmt, som det känns i mig.
Och det är mycket känsloladdat att ta fram de tankar och ord.

Tristan har haft många fina och goa vänner under hela sitt liv.
Sina "killingar" (killar som är tvillingar) Viggo och William, som föddes 2 1/2 månad efter honom, och dom har växt upp tillsammans, sen dom låg på täcket på golvet och jollrade ikapp.
Första förälskelsen var i Leia, snacka om att avguda en flicka. Allt Leia gjorde, skulle Tristan göra❤
Lite senare kom Alex in i bilden, nästan granne till oss i Helsingborg. Alla dessa grabbar och töser har han haft mycket roligt och gott med.

Så flyttade vi till Billeberga, och först mötte han Julia - en liten prinsessa, med långt lockligt hår, ljuvliga klänningar och ett härligt leende! Oj, vilken crush han fick, vår lille Romeo.
Men så en dag dök Ellie upp, och det ställde först till det lite för honom. Han blev blixtförälskad i henne. Varje gång dom sågs lyste hans ögon upp som små solar, han fnittrade och dom kunde inte låta bli varandra. Det skulle jagas, kittlas, brottas och kramas.

En dag funderade han ut att han kunde gifta sig med dom båda två. Han skulle skjutsa dom på sin cykel till kyrkan. För i kyrkan, där gifter man sig.

Tristan och Ellie utvecklade en speciell kontakt.
Så mycket kärlek.
Så lika varandra.
Ellie följde ibland med oss hem efter dagis.
Dom lekte fantastiskt fint ihop, dom kunde vara själv på hans rum hur längesen som helst, utan konflikter, strul eller att man behövde lägga sig i.

















Han pratade jämt om Ellie, de dagar dom inte sågs.
Han älskade sin Ellie med hela sitt hjärta!

Och jag förstår honom.
Ellie är en speciell tjej.
Hon har en stor plats i mitt hjärta också.
Vi har också en speciell kontakt, hon och jag.
Där är så mycket av honom i henne...
Som många vet klarar jag inte av att träffa andra barn nu.
Svårt att förklara, men det gör för ont.
Flickor känns lättare att träffa, antar att det är för att pojkarna liknar för mycket...
Jag har inte klarat att träffa Ellie, så många gånger heller.
Men hon är den, mitt hjärta behöver träffa mest, och klarar av lite då och då.
Och varje gång jag gjort det fyller hon mitt hjärta med så mycket kärlek och värme.
Så klok, förståndig och full av empati.

Tänk att i en sån "konstig" situation för ett barn, som "begravningskaffet" (hatar det ordet) med massor av för henne okända människor, ville hon direkt upp i min famn och kramade mig så innerligt.
När vi satt oss ner, kom hon efter en stund och ville sitta hos mig.
Älskade Ellie - om du kunde förstå, hur mycket du bar mig då!

För ett par veckor sen kände jag ork att hälsa på hos Ellie med familj.
Det gör ont att han inte var med.
Men det gav så mycket kärlek också.














Idag möttes vi av en slump utanför kyrkogården, och vi gick in till Tristan tillsammans, det kändes fint.

Hon uttryckte sig så fint "det var längesen jag var hemma hos er, de var då, när ni hade Tristan. Han hade två snuttar, en blå och en brun. Jag har bara en röd"

Och jag förklarade att han har båda snuttarna och katten Findus med sig upp till himlen, och alla favoritbilarna!
Det såg ut att kännas tryggt för henne att få veta.

Ja, det gjorde ont...
Men på nåt sätt, så känns det så fint att prata om sånt med just henne. Hon förstår liksom. Så liten, så ödmjuk och empatisk.

Älskade Ellie - tack för dig!

(Och snälla, missförstå mig inte, jag älskar alla Tristans fina vänner)