En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 16 mars 2013

Han är död. Hon lever.

Det blir svårare och svårare att "skydda" mig från sånt som gör smärtan starkare.
Sånt som vrider om kniven i hjärtat.
Jag har så ont.
Livet passerar därute, utanför fönstret.
Och jag vill bara dra ner rullgardinen och ligga inne i mörkret.
Men det kan jag inte.
För jag har ett barn till.
Hon lever.
Och jag måste leva med henne.
Jag älskar henne också.
Hon behöver sin mamma.
Hur ont det än gör i mig, så måste jag leva.
Han är död.
Borta.
Min lille älskling, jag älskar dig så, jag vill vara hos dig.
Men mamma måste stanna hos Tekla.
Hon lever.

Tekla - Tristan
Liv - Död
En fot i ljuset - En fot i mörkret

Älskade Tekla...

Fantastiska du,
du förstår det inte, men du får mig att lyckas med att ta nästa andetag varje gång.
Tänk att du är så stark, att du lyckas att lyfta lite på betongblocket över mitt bröst, så många gånger varje dag.
Tillräckligt för att det ska sippra igenom lite syre till mina lungor.
Jag älskar dig.
Du är anledningen.





Älskade Tekla - stanna hos mamma!

fredag 15 mars 2013

Det där jävla tåget...

Hur kunde jag tro, att jag skulle klara att bo så nära spåret?

Hur kunde jag missa att titta i fönsterna, när vi var här och kollade lägenheten?

Jag hör det.
Jag ser det.
Varje dag.

Men det värsta, det som får mig att nästan kräkas av ångest,
det som får min kropp att vända sig ut och in, det som bränns som eld från tår till fingertoppar,

- att höra det jävla tåget tuta.
- att höra det bromsa, så att det gnisslar.

Den 24 september.
Inget tuuuut.
Inget bromsgnissel...

torsdag 14 mars 2013

Sorgens ansikte...

En ärlig bild.
Naken sanning.
Ett sorgens ansikte.

"Färglös som en tår, blir jag utan dina andetag"



Min vackra onge...

Jag skulle vilja titta på dig hela tiden.
Du är den vackraste jag vet.
Dina bruna nyfikna ögon.
Ditt busiga underbara leende.
Ditt fina och lena hår.
Dina mjuka fingrar.





















YouTube Video


YouTube Video


Min vackra fantastiska pojke.
Jag längtar så mycket efter dig.
Du fattas varje sekund.
Jag skulle vilja titta på dig hela tiden.
Jag skulle vilja lyssna på alla ljud och videoklipp jag har, varje dag.
Jag önskar att jag kunde, men det gör så ont...
Det är som om någon hugger mig i bröstet, varje gång.
Min älskade, älskade - mamma saknar dig.
Jag längtar tills vi ses igen.
Tills du springer in i min famn och jag kan hålla om dig hårt hårt.
Då ska jag smeka ditt hår, hålla om dig hårt och hålla din mjuka hand igen...

Alla era mail❤

Åh, jag är överväldigad av alla era mail.
Rörd och varm.
Alla era presentationer av er själva.
Era underbara ord till och om mig.
Känns fint att veta vem som läser mina tankar.
Men...det kommer att ta ett tag att svara på dom alla, men det kommer...sån är jag, även om ni säger att jag inte behöver!

Kärlek tillbaka till er❤




onsdag 13 mars 2013

Tekla 18 månader idag.

Tekla är nu färdig-inskolad, men med tanke på alla förändringar som händer runt henne och oss nu, så fortsätter vi att ta det lugnt och i hennes tempo.
Tanken är att hon ska vara på förskolan mellan ca 9-14!
Men både måndag och tisdag denna veckan har hon vägrat att sova på förskolan. JA, hon är sjukt bestämd och blir ARG!
Då har vi tillsammans med pedagogerna tyckt att det varit bättre att hämta henne strax efter tolv, så hon har fått sova hemma istället.
Här pushar vi inget.
Barn blir redo, när dom är redo, med vår hjälp i deras takt.
Trygghet är ju det viktigaste jag vill ge mina barn.
Jag är ingen "militär-mamma"!
Och idag somnade hon gott i sin vagn på förskolan.
Henrik hämtade hem en pigg och glad tjej kl 14.
Och ni vet det där med att inte äta på dagis, det verkar ha lossnat.
Och av allt mat, så var det stekt sill, som hon hade vräkt i sig!


Sorry Tekla, men det där kommer din mamma inte att bjuda dig på härhemma.
Blärk.

För övrigt verkar hon tycka att lägenheten börjar kännas okej. Hon vaknar inte varje natt flera gånger längre. Hon kan vara själv i vissa rum en stund nu, det var ju lite läskigt första dagarna.
Och börjar tycka att morgonmyset fungerar här oxå!


Dessutom har hon fått en fönster-tittar-kompis, som hon älskar.


En av hennes bästa egenskaper just nu måste absolut vara hennes hjälpsamhet. Här har hon dukat mellis till bordet helt själv.





Här provar hon min gamla studentklänning. Inte så jättemycket för stor? (ja, jag vägde liiiite på den tiden och ja, den är jätteful, tänk på att det är 16 år sedan jag tog studenten)


Också avslutar jag med lite skryt...
Tekla har börjat räkna allt "ee, hå, he, fyaaa" oxå börjar hon om igen, och igen och igen.
Hon har precis som sin storebror stort intresse för bokstäver, och leker gärna med bokstavsmagneterna på kylskåpet. Hon känner igen sin bokstav "T" både där och på flyttkartongerna, och mamma Sophies bokstav "S"!
Hon har även börjar pussla mycket, och blivit riktigt duktig på det.
Jag är så stolt över min lilla tjej...

Nyfikna?

Jag vet att ni är nyfikna och undrar, (såklart av välmening och kärlek) vad det är för erbjudande vi fått idag.
Givetvis ska ni får veta, men allt är inte riktigt klart än, så jag får hålla på den hemlisen lite till...
Men jag kan i alla fall avslöja att det gick vägen för oss och att beslut är taget.
Beslutet är baserat på att vårt mående på sikt ska bli bättre...
Kanske kan detta hjälpa lite.
Men först blir det nog tyvärr lite tyngre.
Jag är å andra sidan inte rädd för just det, då jag/vi faktiskt är fullkomligt omringade av människor som öser sin kärlek över oss.
Jag är så tacksam varje dag för våra familjer och vänner.
Vad skulle vi gjort utan er?
Ni är fantastiska❤




Chaos

Kaos inträffade nu på morgonen!
På ett positivt sätt.
Fick ett samtal.
Ett erbjudande.
Men sjukt uppstressande.
Och beslut måste tas.
Helst idag!
Kaos.
Stress och Sophie - inte kompatibla (stavas det så?)
Beslut och Sophie - inte kompatibla (stavas det fortfarande så?)

KAOS!
PANIK!

Meeeen, jag kopplade in mitt sociala nätverk av familj och vänner, mina personliga rådgivare, de jag litar på och jag säger bara "KÄRLEK"!!
Ni rör mig till tårar.
TACK för er!
Vad skulle jag gjort utan er?
Nu känner jag mig ganska lugn igen...

Jag älskar er Jag älskar Jag älskar er Jag älskar er!




måndag 11 mars 2013

Känslor kring flytten...

Han har inget rum här.
Han har en hylla.
En hylla med sitt foto, sina favoritbilar, några stenar, änglar och ett ljus.
Han har en träkista med sina favoritsaker, kläder, nappar, snuttar, sängkläderna han sov sista natten i, cykelhjälmen, sopbilen, solglasögonen och annat som var han.
Som var min Tristan.
Sånt som han använde varje dag.
Nerpackat.
Han har inget rum här.
Det känns som jag lämnat honom...
Den känslan sliter ut mitt hjärta ur kroppen.
Vi är bara tre här...

Dessutom trodde jag att bullerplanket var så pass höga, att tågen inte skulle synas härifrån, men det gör dom.
Jag har sett flera stycken, av misstag när jag precis vänt huvudet mot fönstret.
Spåret går väl antagligen lite högre upp precis där.
Dom äckliga lila tågen kör rakt igenom min kropp varje gång.

Vi bor ju även närmare några jag inte alls önskar att bo så nära nu.
Idag såg jag dom båda ute med hundarna.
En iskall känsla fyllde mig.
Ångest!
Ilska!
Måste tänka på att komma ihåg att gå andra hållet, så minskar risken lite i alla fall.
Försöker att aldrig titta till åt det hållet, när jag är nere hos Tristan.
Hatar att se deras hus eller när dom är ute i trädgården.
Lite vår och grönska på buskar och träd döljer nog lite...

Saknar hemma.
Saknar min hela familj.
Saknar min fina älskade pojke.









Glömde ju mailen...

Jag glömde ju skriva mailadressen, för er som ville maila och berätta vem ni är.
sophie_hultberg@hotmail.com

Tack för de mail jag fått hittills, ni är ju bara så fantastiska!








söndag 10 mars 2013

Lite läskigt...

Jag tycker att det börjar kännas lite "läskigt", att "alla" vet vem vi är, men många av er som kommenterar eller mailar skriver inte vem ni är.
Och det behöver man förstås inte heller.
Det går alldeles utmärkt att vara anonym i bloggen.
Det är helt upp till var och en.
Men om man kommenterar på ett sätt, där jag "förväntas" veta på något sätt vem ni är, eller att vi ses, eller ni ser mig/oss ofta, känns de lite konstigt att inte veta vem ni är!
Om ni bara kommenterar anonymt eller med nån signatur i bloggen, kanske ni kan slänga iväg ett mail till mig, så att jag i alla fall vet vem ni är.

Det är det där med att "blogga - inte blogga?" igen?
Man känner sig stundtals ganska utsatt och utlämnad...
Det tittas på oss...
Det pratas om oss...

Sen så är det där med all kärlek vi får också, just genom bloggen.

Både gott och ont - som med allt!

Hm...

Avslutar kvällen med en bild på de goa kusinerna❤


Godnatt!

Teklas Inskolning, dag 7, 8 och 9!

Bättre sent än aldrig, och dessa inlägg är mest för min egen skull ändå, men här är i alla fall fortsättningen av Teklas inskolning.
Som nog är ganska "tråkig" att läsa, eftersom det står samma i nästan varje.
Det har ju faktiskt gått helt problemfritt än så länge...
Peppar, peppar!!!
Jag är så stolt över min stora och fina tjej.
På onsdagen och torsdagen lämnade Henrik som vanlig vid halv tio och hämtade vid tolv.
På torsdagen var det första dagen som hon hade ätit något och då var det en halv macka med massor av smör och en halv pannkaka med sylt.
Nåja, det var ju bättre än ingenting.
På torsdagen hade Henrik ett litet inskolnings-samtal med Teklas mentor.
Det var bara positivt.
Hon berättade att dom upplevde att allt gick bra. Tekla är en positiv tjej, som leker med alla, stora som små. Hon gillar att vara mitt i smeten. Hon är framåt och bestämd, inte rädd för att säga ifrån och duktig på att förmedla vad hon vill.
Det enda var ju just maten - att hon inte äter där. Men istället pekar hon laget runt vid bordet om och om igen och vill veta vad alla heter.
Vi tycker att det är skönt att det går så bra.
Men...
På fredagen var det då dags för tösen att sova på förskolan första gången.
Vissa barn sover i vagn och vissa sover inne.
För mig känns det bara positivt med att sova ute - massor med frisk luft samtidigt som dom sover och mycket mindre baciller!
Men hemma var det längesen det funkade att få "shinonikkan" att somna i vagnen.
Men dom skulle prova det först i alla fall.
Så Henrik lämnade 9.30...
Jag gick nervöst därhemma och väntade på samtalet, att hon inte kunde somna.
Men...
Istället kom den här bilden:


Godingen hade lekt och varit på strålande humör hela förmiddagen, ätit en stor portion mat och sen somnat gott i sin vagn.
Tänka sig!
Förskolan - tack, ni är fantastiska!

Dessutom klarade mamman av att ta stegen in på förskolan för första gången och var med för att hämta hem henne. (visserligen var hon, som vanligt inte sugen på det)
Jag var bara inne på hennes avdelning, och en snabbis.
Men det var ett jättekliv för mig ska ni veta.
Jag vet inte när jag klarar det igen...
Men nu är det gjort en gång i alla fall.

Nytt-hem-bilder...

Två morgontrötta tjejer imorse.


Åh, nu kan man klättra från soffan till fönsterkarmen!


Matrums-delen.


Tristans nya plats.


Soff-hörnan.


Teklas kök i köket.


Teklas rum i olika vinklar.











Resten är inte foto-klart!
Tack igen, älskade vänner och familj, som hjälp till att ordna det så fint för oss❤