En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 20 september 2013

Stuga?

Nån som har en stuga nånstans i skogen, att låna ut några dagar, som man kan rymma till och gömma sig, hämta sig, ladda energi och bara vara?

Kram från rädd, stressad och trasig mamma, som hatar September!


torsdag 19 september 2013

Vi är svaga nu...

Vi ligger på botten.
Båda två.
Den mörka, svarta och kalla botten.
Vi är så svaga nu.
Ömtåliga.
Blås inte på oss, då faller vi omkull.
Vår vardag fungerar väldigt dåligt.
Vi är trasiga.
Helt sönder.
Vill inte mer.
Orkar inte mer.
Jag är tung, som betong.
Min kropp är trött.
Lungorna har svårt att ta in nytt syre.
Magen gör ont hela tiden.
Denna jävla ständiga ångest, saknad och längtan.
Förbannande skuld, som tynger mig och trycker ner mig i skorna.
Klumpen i halsen som är i vägen, varje gång jag ska svälja.
Kommer aldrig acceptera.
Aldrig.
Att vårt liv blev såhär.
Han har legat i min mage.
Hans hjärta har slagit, sidan om mitt.
Jag har fött honom.
Jag älskar honom.
Han är mitt liv.
Jag vill inte leva utan honom.
Jag vill inte.
Jag vill inte vakna imorgon igen och ta på mig masken och bita ihop.
Jag är trött.
Jag orkar inte mer.

onsdag 18 september 2013

Mosters älskade Erik

Här har ni världens goaste systerson!
Jag älskar honom så att det gör ont!
Han har samma favoritlåt som sin moster.
Dessutom har han en liten crush på Miley.
Vad säger du, Miley, en duett med Erik en dag kanske?

YouTube Video


Tack Kristian

Jag har med fasa knappat mig in på Kristians blogg varje dag, den senaste månaden.
Väntat.
Väntat på slutet, som vi visste skulle komma.
Jag har varit beredd på orden som skulle stå sådär, helt plötsligt en dag.
Men man är aldrig beredd.
För nånstans hoppas man och ber om mirakel.
Hela min kropp blev förlamad, när jag läste det imorse.

"Vid vägens slut

Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

"Kristian Gidlund"

Kampen är över.
Tack Kristian för att jag fått läsa dina vackra ord om livet och döden.
Jag har lärt mig mycket av din klokhet och ditt sätt att se världen.

Nu får du vila från smärtan.
Nu är du på ett ställe, där du inte har ont längre.

Men det gör så ont i mig att du aldrig fick uppleva det fantastiska i att bli förälder.
Det gör ont i mig att din familj och vänner förlorat dig.

Det blir tomt utan nya ord ifrån dig.
Önskar dig ljus och kärlek på ditt nya ställe.
Om du ser min underbara onge, tror jag att han skulle älska om du läste för honom.

Kram från en tacksam läsare❤

Kristian Gidlunds Blogg




tisdag 17 september 2013

I skogen finns det svamp.

I ett tappert försök att döva vår ångest och göra nåt kul för Tekla, åkte vi till skogen efter dagis.
Tekla var dock trött, orkade inte gå så mycket och pep mest.
Jag fick ännu mer ångest av minnen från skogen.
Samma träd, som han klättrat på och lekt vid finns kvar.
Såg honom överallt i skogen.
Saknade!
Paniken började komma tillbaka.
Nästa gång blir det en annan skog.
För vi älskar ju att vara i den sköna skogs-naturen.
Jag älskar att fotografera svampar.
Dom är ju så vackra.
Så här kommer en bildbomb av svamp.





























Också lite Tekla-bilder förstås! Lite kul hade hon stundtals.














Vi avslutade dagen med kvällsmat hos fina vänner.
Tack Bakkers för att vi får komma till er.
Det betyder så mycket.
Bland annat att det hamnar lite mat i magen i alla fall.
Vi älskar er!

Kram Sophie

När omtanke kommer till dörren...

En ångestfylld har vi haft idag.
September.
Minnen.
Skräckbilder.
Himlen som har samma färg igen.
Regnet.
Lukten av hösten som är på väg.
Ständigt ont i mage och bröst.
Ångest som sitter i varenda muskel i hela kroppen.
Spänner, drar och sliter.
Gör så ont.
Panik.
Förlorar jag förståndet nu?
En känsla av att vilja kräka upp hela mig själv i en stor pöl på golvet.

Så ringer det på dörren.
Och plötsligt står dessa på bordet, och lyser av omtanke och kärlek.





Ingrid och Edmunde, Tack från mitt hjärta.
Det värmde.
Dom lyser upp.

Sen kommer posten.
Ett tjockt kuvert till mig.
Spännande.
En present med mycket tanke bakom.
En "sylta och safta-bok" och ett underbart kort, från min favorit-journalist.
Det finns goda sådana.
Det är du, Lasse!
Så glad att du ringde den dagen, så glad att du stannat.
Betyder mycket.
En dag snart ska jag berätta och du skriva.
Tack, tack, tack!


Kram Sophie

måndag 16 september 2013

Ett ljus för Wilmer




Idag fyller Wilmer 4 år.
Han är inte här längre.
Han är där, där Tristan är.
Han kom dit före Tristan.
Hans mamma är fin och omtänksam.
Hon skrev till mig efter olyckan.
Våra livsöden, upplevelser och historier är så lika.
Även om dom ändå är så olika.
Men vi har både sett och upplevt, det som en mamma aldrig ska behöva.
Vi vet.
Det där som för evigt kommer att finnas på vår näthinna.

Idag tänker jag extra på Wilmers mamma, pappa och syskon.

Jag vet att Tristan och Wilmer är på samma ställe, och jag vet att Tristan sjunger för honom idag.