En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 22 mars 2013

Ellie - Tristans tjej

Jag har velat skriva detta inlägg länge, men det är svårt.
Jag vill att det ska bli så fint och varmt, som det känns i mig.
Och det är mycket känsloladdat att ta fram de tankar och ord.

Tristan har haft många fina och goa vänner under hela sitt liv.
Sina "killingar" (killar som är tvillingar) Viggo och William, som föddes 2 1/2 månad efter honom, och dom har växt upp tillsammans, sen dom låg på täcket på golvet och jollrade ikapp.
Första förälskelsen var i Leia, snacka om att avguda en flicka. Allt Leia gjorde, skulle Tristan göra❤
Lite senare kom Alex in i bilden, nästan granne till oss i Helsingborg. Alla dessa grabbar och töser har han haft mycket roligt och gott med.

Så flyttade vi till Billeberga, och först mötte han Julia - en liten prinsessa, med långt lockligt hår, ljuvliga klänningar och ett härligt leende! Oj, vilken crush han fick, vår lille Romeo.
Men så en dag dök Ellie upp, och det ställde först till det lite för honom. Han blev blixtförälskad i henne. Varje gång dom sågs lyste hans ögon upp som små solar, han fnittrade och dom kunde inte låta bli varandra. Det skulle jagas, kittlas, brottas och kramas.

En dag funderade han ut att han kunde gifta sig med dom båda två. Han skulle skjutsa dom på sin cykel till kyrkan. För i kyrkan, där gifter man sig.

Tristan och Ellie utvecklade en speciell kontakt.
Så mycket kärlek.
Så lika varandra.
Ellie följde ibland med oss hem efter dagis.
Dom lekte fantastiskt fint ihop, dom kunde vara själv på hans rum hur längesen som helst, utan konflikter, strul eller att man behövde lägga sig i.

















Han pratade jämt om Ellie, de dagar dom inte sågs.
Han älskade sin Ellie med hela sitt hjärta!

Och jag förstår honom.
Ellie är en speciell tjej.
Hon har en stor plats i mitt hjärta också.
Vi har också en speciell kontakt, hon och jag.
Där är så mycket av honom i henne...
Som många vet klarar jag inte av att träffa andra barn nu.
Svårt att förklara, men det gör för ont.
Flickor känns lättare att träffa, antar att det är för att pojkarna liknar för mycket...
Jag har inte klarat att träffa Ellie, så många gånger heller.
Men hon är den, mitt hjärta behöver träffa mest, och klarar av lite då och då.
Och varje gång jag gjort det fyller hon mitt hjärta med så mycket kärlek och värme.
Så klok, förståndig och full av empati.

Tänk att i en sån "konstig" situation för ett barn, som "begravningskaffet" (hatar det ordet) med massor av för henne okända människor, ville hon direkt upp i min famn och kramade mig så innerligt.
När vi satt oss ner, kom hon efter en stund och ville sitta hos mig.
Älskade Ellie - om du kunde förstå, hur mycket du bar mig då!

För ett par veckor sen kände jag ork att hälsa på hos Ellie med familj.
Det gör ont att han inte var med.
Men det gav så mycket kärlek också.














Idag möttes vi av en slump utanför kyrkogården, och vi gick in till Tristan tillsammans, det kändes fint.

Hon uttryckte sig så fint "det var längesen jag var hemma hos er, de var då, när ni hade Tristan. Han hade två snuttar, en blå och en brun. Jag har bara en röd"

Och jag förklarade att han har båda snuttarna och katten Findus med sig upp till himlen, och alla favoritbilarna!
Det såg ut att kännas tryggt för henne att få veta.

Ja, det gjorde ont...
Men på nåt sätt, så känns det så fint att prata om sånt med just henne. Hon förstår liksom. Så liten, så ödmjuk och empatisk.

Älskade Ellie - tack för dig!

(Och snälla, missförstå mig inte, jag älskar alla Tristans fina vänner)

onsdag 20 mars 2013

Tristans Brandbil

Tristans första stora kärlek (förutom hans mamma❤) var en brandbil.
Han var tokig i brandbilar, och under sitt första år hade han samlat på sig säkert sex stora brandbilar, alla med ljud och ljuseffekter.
1-års tårtan var en stor röd brandbil. Han trodde knappt sina ögon när han såg den.
Brandbils-intresset växte och utvecklades till ett makalöst fordons-intresse, alla fordon och stora maskiner fick ögonen att lysa på honom. Han samlade på småbilar, och alla hade namn. Helt otroligt att han kom ihåg alla namn han gav dom, över 50-60 småbilar.
Fordon - definitivt hans största intresse!
Men det började med en brandbil...
Och för många hör brandbilar ihop med Tristan.
Min vän Jessica, som är fotograf/konstnär har gjort kort och poster till minne av Tristan.
Jag blev så rörd när hon skickade några till mig, för en tid sen, men det var svårt att ta till mig dom och verkligen titta på dom då.
Idag hittade jag dom igen...
Tack Jessica, jättevackert!
Jag är så rörd.
Han skulle ha älskat bilden.
Han skulle älskat, att hans namn står på brandbilen.


Länkar till Jessicas webshop, om någon skulle vara intresserad av att köpa ett kort eller en poster med "Tristans Firetruck"!
Tove Franks Webshop

Jessicas hemsida
Just det, förstår om det verkar lite förvirrande, men Jessica bytte namn till Tove för några år sen, det är bara jag som är tjockskallig och inte kan sluta säga Jessica!
Tack för bilden, Jessica!
Vi älskar den❤

måndag 18 mars 2013

Ett av mailen...

Med tillåtelse av Carolina, som skrev detta mail, tänkte jag dela med mig av det till er andra.
Hennes dikt berörde mig så.

"Hej Sophie!

Jag har läst din blogg under några veckor och blivit så enormt berörd av ert öde. Det gör mig så obeskrivligt ont att läsa om er förlust, er smärta och sorg. Härom kvällen, när jag haft svårt att slita mig från bloggen och alla dina fina bilder och texter, skrev jag denna dikt. Med all min kärlek och respekt till er!

Carolina

"Så obeskrivligt ont
Att se tillbaka
Nu när allting är över
När det som varit är förbi
När lyckan blivit sorg och evig längtan
Och det ljus som en gång var har blivit ett evigt mörker

Så obeskrivligt ont
Att älska
När bara minnena finns kvar
Nu när allting är över
När det som varit är förbi
Och minnena ständigt förnimmer
om det som inte längre är."


Tack Carolina, det var modigt och fint, att skicka den till mig.

Kram/S



söndag 17 mars 2013

Jag vägrar...

Jag vägrar acceptera.
Jag vägrar förstå.

Acceptera och förstå,
att jag ska sakna honom hela mitt liv.
Aldrig!

Jag önskar ihjäl tiden.



Mellan tro och tvivel...

Jesus säger:

Kom, så skall jag ge dig ro.
Jag älskar dig och har utgivit mig själv för dig.
Du är så dyrbar för mig.
Kom, så skall jag ge dig ro.
Jag skall visa dig, din älskade igen, hos mig i himmelen.
Kom till mig, så skall jag ge dig ro.
Jag är med dig alla dagar intill tidens ände.

Jag orkar inte tro just nu.
Men jag orkar inte heller tvivla.
Jag står där mittemellan, i ingenting.
En fot i ljuset och en fot i mörkret.
Jag vet varken ut eller in.
Men jag behöver att Tristan är hos Jesus.
Att Jesus bär honom i sin famn, att han är trygg och älskad.
Att han är i ljuset, medan han väntar på mig.