En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
söndag 17 mars 2013
Jag vägrar...
Jag vägrar acceptera. Jag vägrar förstå.
Acceptera och förstå, att jag ska sakna honom hela mitt liv. Aldrig!
Jag tänker på sinnesrobönen..."Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra..." Men hur ska man någonsin kunna acceptera att förlora ett barn?
Emilia, min älskade vän...jag läser sinnesrobönen flera gånger om dagen, varje dag. Jag måste... Kanske en dag, kan jag förstå, acceptera och tro igen...kanske...kanske inte...
Jag vet att du inte vill eller kan se ljuset - än. Men det kommer lättare dagar vännen, men det är en lång och hård väg du måste gå. Det är heller aldrig fel när du kan le, kanske skratta och ha en bra dag i livet, du sviker inte Tristan för att du en dag kan sörja på ett annat, lite lättare vis. Jag pratar så mycket med mina två arbetskamrater som har förlorat vars ett barn, jag försöker förstå hur de i dag kan leva vidare utan den brutala smärtan du upplever nu. Tid, massor av tid och enormt mycket kärlek och omsorg från nära och kära. Båda säger att sorgen och smärtan faktiskt avtar och man kan leva vidare utan att ha så ont. Så fortsätt kämpa så fantastiskt som du gör vännen <3
Tänker på dig och din man. På lilla Tekla som måste sakna sin bror och undra var han är. Det gör så ont i hjärtat att läsa dina rader Sophie och de går rakt in! Önskar det fanns något att göra för er.. Många varma kramar Elin A
Nej hur ska någon som förlorat sitt älskade barn möjligtvis kunna förstå och allra minst acceptera. Det är tillräckligt svårt för oss som står "på avstånd" att förstå, hur måste det då inte vara för er?
Dock fortsätter vi alla att önska, be och hoppas att sorgen kommer få ett annan färg för er. Att den sakta sakta kan skifta från djupaste svart till ljusare toner..
Det gör så ont att läsa det du skriver, din förmåga att skriva och uttrycka dig är en verklig gåva.
Stor varm kram Mia (bloggföljare som mailat min "presentation" till dig)
Mmmm..Det gör så ont att du ska behöva gå igenom detta..Det värsta som kan hända en i livet....Finaste Shopie ..du e ständigt i mina tankar..All kärlek till dig..å de dina.../ christel
Jag önskar att jag kunde förändra..
SvaraRaderaKärlek❤
Jag tänker på sinnesrobönen..."Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra..." Men hur ska man någonsin kunna acceptera att förlora ett barn?
SvaraRaderaDina ord går rakt in.
SvaraRaderaSophie ♡
Marie, såg du mail-adressen? Maila gärna mig, när du har tid, så att jag kan få din mail❤
SvaraRaderaEmilia, min älskade vän...jag läser sinnesrobönen flera gånger om dagen, varje dag. Jag måste...
SvaraRaderaKanske en dag, kan jag förstå, acceptera och tro igen...kanske...kanske inte...
Jag vet att du inte vill eller kan se ljuset - än. Men det kommer lättare dagar vännen, men det är en lång och hård väg du måste gå. Det är heller aldrig fel när du kan le, kanske skratta och ha en bra dag i livet, du sviker inte Tristan för att du en dag kan sörja på ett annat, lite lättare vis. Jag pratar så mycket med mina två arbetskamrater som har förlorat vars ett barn, jag försöker förstå hur de i dag kan leva vidare utan den brutala smärtan du upplever nu. Tid, massor av tid och enormt mycket kärlek och omsorg från nära och kära. Båda säger att sorgen och smärtan faktiskt avtar och man kan leva vidare utan att ha så ont. Så fortsätt kämpa så fantastiskt som du gör vännen <3
RaderaTänker på dig och din man. På lilla Tekla som måste sakna sin bror och undra var han är. Det gör så ont i hjärtat att läsa dina rader Sophie och de går rakt in! Önskar det fanns något att göra för er..
SvaraRaderaMånga varma kramar Elin A
Tänker på dig och önskar så att du slapp plågas så...kram Caroline W
SvaraRaderaNej hur ska någon som förlorat sitt älskade barn möjligtvis kunna förstå och allra minst acceptera. Det är tillräckligt svårt för oss som står "på avstånd" att förstå, hur måste det då inte vara för er?
SvaraRaderaDock fortsätter vi alla att önska, be och hoppas att sorgen kommer få ett annan färg för er. Att den sakta sakta kan skifta från djupaste svart till ljusare toner..
Det gör så ont att läsa det du skriver, din förmåga att skriva och uttrycka dig är en verklig gåva.
Stor varm kram
Mia (bloggföljare som mailat min "presentation" till dig)
Mmmm..Det gör så ont att du ska behöva gå igenom detta..Det värsta som kan hända en i livet....Finaste Shopie ..du e ständigt i mina tankar..All kärlek till dig..å de dina.../ christel
SvaraRadera