En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

fredag 18 januari 2013

Skånska Dagbladet kan dra åt....

Läste precis artikeln om övergången i Skånskan.
Är så upprörd att jag skakar.

Jättebra att dom ska stänga övergången, yey!!

Men journalisten som skrev artikeln Kan läsas här borde ta reda på bättre fakta och passa sig bättre kring vilka ord han använder.
Kanske fundera på hur mycket ETT ord kan förstöra för en som redan krälar på botten och kippar efter luft!

Han skriver "Vid ett obevakat ögonblick försvann pojken ut på spåret och olyckan var ett faktum."

Det var INGET obevakat ögonblick!!
Tristan lirkade sig ur min hand och sprang ifrån mig.
Han var ALDRIG OBEVAKAD!!
Han blev påkörd och dog mitt framför mina ögon, utan att jag kunde göra något! Allt på bara några få sekunder.

Jag kämpar med ångest, skuld, smärta, och sinnesjukt saknad varje dag...
Att läsa en sån mening fick mig att tappa allt...
Att veta att hundratals människor läser den meningen, får mig att nästan kräkas.
Ska dom tro att han var obevakad?

Här är mitt mail till honom, inte speciellt välskrivet, men skrivet under extrema ångestkänslor:

"Ska börja med att berätta vem jag är!
Jag är mamma till Tristan.
Tristan är pojken som blev påkörd av tåget och dog i Billeberga den 24 september förra året.
Jag är en mycket trasig människa nu.
Mitt barn blev påkört av tåget framför mina ögon.
Varje dag kämpar jag för att överleva, för att kunna andas.
Jag kämpar med ångest och skuld, över att jag valde att gå det hållet den dagen.

Att läsa din artikel igår i tidningen raserade mig helt.
ETT ord kan göra STOR förstörelse!
Du skriver "obevakat ögonblick"!!

Jag har inte berättat hela händelseförloppet offentligt, det är för smärtsamt. Kanske gör jag det aldrig.
Det är inget jag behöver.

Men en detalj är jävligt viktig!!!
Och det är att det var inget "obevakat ögonblick"!!!!
Jag är en ansvarsfull mamma, med full koll på mina barn.
Han var 3,5 år, och som alla andra barn i den åldern, nyfiken och mycket spring i benen.
Jag höll honom i handen, som jag alltid gör, han lirkade sig ur och sprang...

Det var INGET "obevakat ögonblick".
Som känns fruktansvärt att läsa!
Skrivet av någon, som inte har en jävla aning om vad som hände!!

Ord.
Mäktiga.
Farliga.
När dom är fel.

Hälsningar
Mamman till pojken som blev påkörd och dog!

Skånskan - aldrig mer köper jag eller tar en prenumeration på er skit-tidning!
Dra åt........



tisdag 15 januari 2013

Musik är ju mitt syre...

Musik har alltid varit mitt liv, mitt syre.
Jag känner och lever genom musiken.
Så har det alltid varit.
Egentligen också mitt enda riktiga intresse.
Även sen barnen kom har musiken alltid haft en stor och viktig roll i mitt liv. Enda skillnaden har varit att jag inte åkt på så mycket konserter längre.

För 13 år sedan dog min bästa vän och själsfränd Alexandra.
Jag sörjde henne innerligt, hamnade i en djup depression under många år, med olika psykiska "följdsjukdomar"!
Cirka tio år av kaos.
Den tiden tog jag mig igenom med familj, vänner och framförallt musik.
Musiken var främsta och bästa medicinen.

Jag har inte lyssnat på min musik sen den 24 september förra året.
Jag kan inte.
Det gör för ont.
Känns för normalt.
Känns för mycket.

Musik hjälper inte denna gången.
Musik tar andan ifrån mig istället.
Stjäl mitt syre.

Men musiken försöker nå mig ändå...
Inatt kom denna låten till mig i en dröm, en av mina favoritlåtar med Counting Crows, "Round here"!
Jag kan inte lyssna nu, men ni kanske vill!?
Adam Duritz, sångaren i Counting Crows - en av mina musikgudar.
Han får musik att kännas.
Spotify, Counting Crows - Round here

"Would you catch if I was falling 
Would you kiss me if I was leaving 
Would you hold me cause I'm lonely, without you 
I said I'm under the gun around here 
I'm lonely, lonely, lonely without you 
And I can't see nothing 
Nothing round here"

Hoppas dagen kommer, då mitt hjärta klarar att ta emot musik igen...
Jag saknar den också...

Kakor, Tulpaner och Sms!

Igår kom vår fina granne Bente med våra favoritkakor, som hon bakat åt oss.
Tänk att en sån god kaka och handlingen bakom den, kan värma hjärtat så, mellan tårarna.
Det gör det verkligen, Bente!
Tack.
Chokladkakor och Silviakakor.




Dom godaste vi nånsin ätit.
Och idag är det tulpanens dag fick jag veta.
Lillasyster kom med en fång tulpaner, och det är ju faktiskt min favoritblomma.
Dom står mitt på köksbordet.




Och till middagen, när tårarna började rulla, för att en älskad onge fattas vid bordet, värmde dom också mig.
Tack älskade lillasyster.
En sms-konversation med herr Gantofta fick mig att le igår, några sekunder tändes en liten liten gnista.
Tack, för att du lyssnar på mitt favoritband för mig, nu när jag inte kan.
Det är mycket tårar nu.
Mycket ångest.
Mycket skuld.
Mycket förtvivlan.
Smärta.
Ohanterbar saknad.
Och det som håller igång mig, som håller mig levandes,
andandes,
är ni,
familj och vänner.
Med era ord, kramar, handlingar och omtanke...
Betyder kanske att det finns lite hopp, mitt i allt det nattsvarta?!

måndag 14 januari 2013

Problem med "vila i frid"...

Jag har problem med uttrycket "vila i frid".
Men det är ju så man säger.
Undrar om nån mer än jag tänker på innebörden av orden?

Jag har problem med "vila i frid", när det gäller unga, friska och pigga människor.
Människor som inte levt färdigt.
Människor som inte lever i sjukdom eller smärta.
Människor som nyss börjar leva sitt liv.

Dom behöver inte "vila i frid".
Dom behöver leva!!
Leva i frid och trygghet.
Bland människor, där dom hör hemma.

Tristan behöver inte vila.
Han är inte trött.
Han är inte sjuk.
Han har inte ont.
Han är inte otrygg.
Han är ett lyckligt barn.
Nyfiken, med massa spring i benen.
Han behöver inte vila.
Tristan behöver leva.

"Vila i frid" känns fel...
Det stör mig nu.

Tristan behöver inte vila.



Ledsen dag...

Det började med en pojke i svart overall, liknande Tristans svarta overall, han hade förra vintern.
Han sprang förbi vårt fönster, på skolgården. (vi bor sidan om skolan)
Han var ungefär lika lång som Tristan.
Hade samma spring-stil och en svart likadan mössa.
Ångesten började bubbla i bröstet direkt.
Tårarna brände som eld bakom ögonlocket.
Så kallade Tekla från vardagsrummet och jag gick in dit.
Såg bilden av Tristan, på hyllan, på väggen.
Min fina fina onge.
Bröt ihop.
Min älskade älskade onge.
Det var inte du som sprang därute.
Du är inte här.
Jag saknar dig desperat.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Vi älskar ju dig.
Vi älskar ju honom.
Han är vårt barn.
Vi ville ha honom.
Vi älskar honom.
Vi avgudar honom.
Han är vårt barn.
Varför?
Varför?
Varför?
Jag älskar honom.
Han är min bästaste onge.
Varje gång han är på dagis, längtar jag tills det är dags att hämta honom.
Varje gång jag är utan honom saknar jag honom.
Jag "tar" sällan egentid.
Min favorit-tid är med mina barn.
Det är där jag hör hemma.
När vi haft en tuff dag och han sovit två timmar på kvällen, längtar jag tills det ska bli morgon och han vaknar igen.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Hur ska jag leva resten av livet utan honom?
Hur ska jag det?
Han är ju min älskade underbara onge.
Jag älskar ju honom.

Tekla och Dora

Dom har nåt speciellt, Tekla och Dora...
Hon har aldrig suttit still så länge i soffan.
Och hon har ALDRIG haft på sig ett täcke i mer än 3 sekunder.
Tekla och Dora - det är kärlek.


För övrigt är hon helvild nu, klättrar upp på bord, stolar, hyllor, ja allt som går att klättra på.
Hon springer, hoppar, snurrar och backar.
Och slår sig precis hela tiden - blåmärken och bulor är hennes grej.
13,4 kg väger bönan just nu, och i ärlighetens namn är vissa plagg i strl 92 lite tight. Hon är en riktig gobit.
Nya ord och namn lär hon sig nästan varje dag.
Idag tjatar hon om "Aaaannnna"!
Och jag förstår henne, jag gillar oxå Anna❤
Problemet är att Anna måste liksom jobba emellanåt, och det gillar inte Tekla, för hon vill stå i fönstret och vinka på Anna hela dagarna! (Anna jobbar mittemot vårt hus)
Förutom bulor, blåmärken och sex stycken just nu växande tänder är tjejen nöjd och glad!
Mycket bus med kusinen blir det!



Stor tjej sitter på egen stor stol på gamlamorfars kalas.


En liten picasso månne?


Och som vanligt en pajas, med nåt på huvudet.


Kram från Tekla

söndag 13 januari 2013

Igår...

Dagen igår präglades av så mycket kärlek och omtanke, av familj och vänner.

Vi får så fin hjälp, med vad för er kanske inte är så stora saker, men för oss lyfts det flera ton från våra så tunga axlar.

Det fixades med släp, soptipp och telefonkontakter vi inte orkar hantera själv.

Vänner kom och hämtade och huserar saker som inte vi får plats med i vårt kommande nya hem.

Tekla åkte till kusinen, för övernattning och massa bus.

Goa vänner hämtade upp oss, och kvällen spenderades på en italiensk restaurang i Lund.

Jag orkade mycket igår...
Orkade ta emot människor och deras kärlek.
Jag orkade stå emot det svarta en stund, för att ta emot det ljusa.

Idag orkar jag ingenting.
Så är det...
Så får det vara nu...
Ner, ner, ner, upp, ner, ner, ner...

Mina tankar gör för ont för att skrivas ner i ord just nu...
Varje dag är mitt huvud och mitt hjärta på spåret, måndagen den 24 september.

Men jag checkar in här, visar att jag andas...
Och tackar för all omtanke ni ger.

Kram Sophie